Avslutning av genomgången av den pseudovetenskapliga bokhyllan, se även del 1 och del 2:
Amara Marina, Växterna sår ett frö — växternas budskap till dig
(eget förlag 2013). När författaren fick healing öppnades hon upp för
"energier" och medialitet av olika slag. Här har hon "läst av" en mängd
växter och deras ockulta energier.
Ragnar Numelin, Grafologi som vetenskap (Prisma 1963). Detta verk och den utdöende pseudovetenskap den beskriver tog jag upp i bloggposten Grafologisk analys.
Cláudia Bernhardt Pacheco, ABC-boken i analytisk trilogi/integral psykoanalys (Proton Editora 2003). Om Keppes märkliga sekt har jag skrivit i Analytisk trilogi och (på engelska) The Keppe Cult.
Det är ett yvigt gäng som sysslar med lite av varje inom okunskapens
och självbedrägeriets fält. I denna lilla bok beskrivs den
psykoanalytiska biten, som hör till de som faktiskt kan göra folk illa.
Slavomir Rawicz, Flykten från Stalins läger
(Historiska Media 2005). En polsk officer förs i början av andra
världskriget till ett läger i Sibirien. Han lyckas rymma och vandrar
sedan, tillsammans med några kamrater, till Indien. Den fantastiska
historien visade sig vara påhitt. Jag känner lite extra för denna bok
eftersom jag själv gick på den första gången jag läste den. Trots
varningssignaler som att de såg några snömän... Jag tog upp
filmatiseringen (just så) i bloggposten The Way Back.
Rosenkorsets rop (Lectorium Rosicrucianum 2002). En historik över de mystifika ordnarnas förebild, originalet om man så vill (även om påhittade traditioner är regel i branschen) med den ena rosenkorsaren efter den andra som blir medlem, avancerar i graderna, bildar nya loger eller faller ifrån ... Det är egendomlig läsning, torr och tråkig men samtidigt fantastisk; för det här är skrivet av folk som verkligen tror på saker och ting. Som när Max Heindel besöker ett tempel i sydosttyskland (avser nog Schlesien) och i maj 1907 mottager sin första invigning, "varigenom han får förmågan att medvetet lämna sin kropp och att utföra klarseende varseblivningar". Inte märkvärdigare än så.
Immanuel Velikovsky, Worlds in Collision
(Abacus 1972). Velikovsky är ett exempel på hur det kan gå även för de
mest etablerade tokarna. Det är inte länge sedan han var ett välkänt
namn i ganska vida kretsar, omskriven och debatterad. Om någon idag alls
hört talas om honom, så är det förmodligen någon som ägnar sig åt
pseudovetenskapernas historia. Hans lärda och mycket ... annorlunda
världsbild går ut på att planeterna i historisk tid inte alls följt
Newtons lagar utan studsat omkring i solsystemet som ett kosmiskt
biljardspel. En rad händelser, som Egyptens plågor, fenomenen som
omvärvade Israels ökenvandring och när sol och måne stod stilla i Givon
och Ajalons dal (Jos 10:13), för att bara nämna några, får därigenom sin
förklaring.
Leonid Leonidovitj Vasiljev, Experiments in Mental Suggestion
(2002). LVV bedrev parapsykologiska experiment i Sovjet innan det
förbjöds 1938. Sedan var det han som nylanserade det hela 1960. Om detta
har jag skrivit i Parapsykologi bakom järnridån, Folkvett 2013/4, men desto mindre på bloggen, verkar det som.
Pierre Vidal-Naquet, Atlantis: Historien om en dröm
(Agerings Bokförlag 2010). Inget förvillande utan en historisk
genomgång av Atlantis-myten som just myt. Boken är skriven med en
avspänd samtalsaktig stil som jag förknippar med franska lärde à la
Montaigne.
Gary Zukav, De dansande Wu Li-mästarna (Natur och Kultur 1996). Det är inte så många år sedan namn som Zukav och Fritjof Capra (Fysikens Tao)
var firade och omtalade; jag vet inte hur högt deras kurser står på den
godtrogna börsen idag. Deras yviga idébyggen är inte så lätta att
sammanfatta med en grundläggande tes är kvantfysik ska tillämpas där den
inte hör hemma: på filosofi, religion och andra vetenskaper än
kvantfysik. Som när Deepak Chopra slänger in quantum här och var för att imponera på folk som tror att han vet vad han talar om.
Ingen omnämning av Zecharia Sitchin? Kan man föreslå honom som bubblare?
SvaraRaderaEn volym av Sitchin finns i familjens ägo på annan ort. Ska nog se till att få med mig den vid tillfälle för visst är det en klassiker. Sitchins idéer bär drag av såväl Velikovsky och von Däniken, och som Nibiru verkar ha fått nåden att fogas in i det allmänna ovetandet så är han i mer levande minne än åtminstone den förre.
SvaraRaderaHär skrev jag om de dumheterna:
http://faktoider.blogspot.se/2012/12/nibiru.html
Bloggposterna om pseudohyllan är alltså inte någon topplista eller "suggested reading" eller så (snarare tvärtom), utan just den delen av biblioteket här hemma.