Myten om Hitlers atombomb

Om de motståndsmän som planerade och genomförde sabotaget mot tungvatten-fabriken i norska Rjukan 1943, för att förhindra tyskarnas framställning av en atombomb.

- SVT om den norska storfilmen Kampen om tungtvannet (2015), på svenska Kampen om tungvattnet och engelska The Saboteurs. Visas i SVT 1 söndag 17 januari kl 21.

Hitler var aldrig i närheten av att få en atombomb. Attentaten i Norge förhindrade inte alls tyskarnas utveckling av en atombomb, eftersom tyskarna lagt ner arbetet långt innan dess.

När man pratar om Tredje riket och kärnenergi har eftervärldens intresse varit helt inriktat på bomben. Men kärnreaktioner kan användas på flera sätt. Även sedan man insett att en bomb låg utom räckhåll så fortsatte arbetet på en atomreaktor, Uranmaschine. Motorer som inte behöver luft är särskilt användbara på ubåtar, där kraven på vikt och storlek heller inte är lika stora som i stridsvagnar eller flygplan (tungvattenreaktorer är dessutom större och tyngre än de som använder anrikat uran). Dessutom skulle en reaktor, vare sig den var av den plutoniumproducerande sorten [som använder tungt vatten] eller inte, i vilket fall producera radioaktivt material som skulle kunna användas i så kallade smutsiga bomber, alltså vanliga bomber med vanliga sprängämnen som "spetsats" med radioaktivitet för att på ett enkelt sätt bli betydligt värre för dem som utsätts för dem. Till och från har sådana bomber diskuterats med rubriker i stil med "Hitlers atombomb". Sådana grepp är förledande; smutsiga bomber är visserligen radioaktiva, men deras effekter är inte på något som helst sätt i närheten av faktiska kärnvapen.

Det var till en sådan uranmaskin som man behövde tungt vatten. (Det kan påpekas att detta vatten inte förbrukades på något sätt. Man använde samma dyrbara vatten i den ena provreaktorn efter den andra.) För en fullskalig reaktor behövdes, hade man räknat ut, 5–10 ton vatten. Den överlägset största tungvattenfabriken i världen hade en årsproduktion på uppemot 1,5 ton. Lyckligtvis fanns den på tyskockuperat område, närmare bestämt i Vemork vid Rjukan i södra Norge. Sabotaget mot fabriken i februari 1943, allierade bombningar som följde och till slut sänkandet av färjan Hydro med de sista litrarna i februari 1944 var, menade Kurt Diebner efter kriget, den främsta orsaken till att tyskarna inte fick fram en atomreaktor. Visserligen hade man kunnat uppföra liknande anläggningar i Tyskland, om man verkligen velat. En nybyggd fabrik med en årsproduktion på 5–10 ton skulle ha kostat bortåt 5 miljoner riksmark, vilket länge bedömdes som en alldeles för dyrbar investering (kostnaden motsvarade, för att ta ett exempel på måfå, 50–100 V2-raketer, sådana man från hösten 1944 skulle skjuta iväg i tusental). Istället nöjde man sig med att medelst förbättringar av fabriken i Vemork försöka utöka produktionen till uppemot 5 ton per år. Återigen lyckades tyskarna sätta krokben för sig själva, då den norska personalen inte betroddes med beskrivningar av de förbättringar som de sattes att installera. Först under 1944 började man att planera för tungvattenfabriker på tyskt territorium.

Attentaten i Vemork är bland de mest kända sabotagen under andra världskriget. Det är en spännande berättelse som filmatiserats flera gånger, mest känd [detta skrevs 2010] är den bitvis tämligen fritt fabulerande Hjältarna från Telemarken (1965); för att bara nämna ett fel så äger de två händelserna rum direkt efter varandra, när det i själva verket var ett år emellan. I synnerhet angreppet 1943 är ett skolexempel på ett uppdrag som utförts mycket väl trots mycket svåra omständigheter. Men den främsta orsaken till dess berömmelse är naturligtvis att det var då och där man satte stopp för Hitlers bomb. Det stämmer alltså inte; på sin höjd satte det stopp för Hitlers kärnreaktor. Men det har ju inte alls samma klang.

- Peter Olausson, Tredje rikets myter (Forum 2010)

Att Hitlers Tyskland var mycket nära att bli världens första kärnvapenmakt är en myt. De var inte i närheten, och det hade flera anledningar. En var att det mycket mycket kostsamma arbetet aldrig fick i närheten så mycket medel som det hade krävt. En annan var att riket mot slutet av kriget, då man forcerade utvecklingen av myriader Wunderwaffen, enkelt uttryckt inte var en plats som passade för avancerade och komplicerade ingenjörsprojekt; fabriker, vägar och järnvägar sprängdes, man hade brist på allt, nyckelpersoner togs ut i militärtjänst, med mera.

Att man inte arbetat på en bomb sedan 1942 (ironiskt nog vid samma tid som USA påbörjade det långt mer ambitiösa och påkostade Manhattan-projektet) var en sak. Arbetet på reaktorn fortsatte, otroligt nog. Det var dit som tungvattnet från Rjukan skulle ha gått.

Utvecklandet av en uranmaskin pågick, liksom märkvärdigt många andra projekt, in i det sista, under förhållanden som gick från det besvärliga till det rent omänskliga. En stor del av tiden gick åt till att flytta laboratorierna undan bombräderna. Efter hand fick man ändå fram allt högre neutronproduktion, som alltså var den kritiska egenskapen; när denna blev tillräckligt hög så skulle man få en självgående kedjereaktion. Det sista försöket i Tyskland utfördes i februari 1945, i bergtunnlar vid samhället Haigerloch, med en provreaktor benämnd B-VIII [bilden ovan]. Heisenberg rapporterade att neutronstrålningen hade tiodubblats; en fungerande kärnreaktor låg inom räckhåll. Sedan tog kriget slut.

- Ibid.

Faktoider: Atomåldern 70 år; Norskt vatten (om Norsk Hydros fabrik); En dag med tre färger - kommentarer