Norsk olja och Volvo

Reklam från 1987, långt efter oljehistorien

Det sägs att Norge en gång i tiden erbjöd en andel av deras oljefält i utbyte mot en andel i Volvo ... Och att svenskarna tackade nej!?

Är det sant? — Ja.

Styrelsen har funnit att den kvalificerade majoritet på 66 2/3 procent av rösterna som behövdes inte kunde erhållas, sade hr Gyllenhammar. Han tillade att 40 procent av aktieägarna var mot planerna. "Avtalet med Norge kan därför inte fullföljas."

- Översatt ur "Volvo Ends Plan for Tie To Norway", New York Times 27 januari 1979

Vem var det som avstyrde det hela? — Det är avgjort krångligare att reda ut, där det alls är möjligt. Alla är inte lika stolta som Aktieägarna över historien.

Den bästa, eller åtminstone mest läsbara kortfattade beskrivning jag hittat av det hela fanns i en arkiverad artikel hos Affärsvärlden.

År 1978 behövde den då helsvenska biltillverkaren Volvo kapital för att kunna utveckla en ny modell, det som skulle bli den framgångsrika 740-serien. I stället för att vända sig till aktiemarknaden arbetade Volvos dåvarande vd Pehr Gyllenhammar fram en lösning där norska staten skulle gå in i Volvo med 200 miljoner kronor. Dessutom skulle konungariket Norge betala med koncessioner i norska oljefält. För detta skulle norska staten få 40 procent av Volvokoncernen. 

Sett ur ett norskt perspektiv var affären logisk. Olje­utvinningen hade då ännu inte hunnit ta ordentlig fart. Norge skulle få en stor andel i en internationell industrikoncern, vilket kunde diversifiera norskt näringsliv. Volvo skulle bli licenstagare till 10 procent av Oseberg-fältet mitt emellan Norge och Shetlandsöarna.

Efter provborrningar började Norge ta upp olja i större skala från slutet av 1970-talet. Vad som räknas som "ordentlig fart" vet jag inte.

Wikipedia: Energy in Norway

Så även 1978 kunde man inse att den där norska oljan nog var värd en del. Vilka var det då som satte sig emot?

Den maktkamp som därefter följde är unik i svenskt näringsliv. Det ansiktslösa kapitalet reste sig emot näringslivshöjdarna och krävde bestämmanderätt. I flera års tid hade vinsterna sjunkit och därmed utdelningarna. De tysta tjänstemännen på Fjärde AP-fonden och andra sparinstitutioner gjorde offentlig revolt mot de mäktiga bolagscheferna i Göteborg.

– Det var en uppgörelse mellan staterna Norge och Sverige och tanken var att Volvo skulle få tillträde till den norska sockeln. Vi fick oljan i princip gratis. Men det utvecklades till en bisarr historia där AP-fonden och andra tog strid emot affären, säger Pehr Gyllenhammar i dag till Affärsvärlden.

Publikt sett var dock intresseorganisationen Aktiespararna mest synlig, under ledning av Håkan Gergils och Sten K Johnson. Än i dag framhåller Aktiespararna på sin hemsida stoppet av Volvos Norgeaffär som en av föreningens stora framgångar i kampen att företräda de små aktie­ägarnas intressen. Kritikerna riktade in sig på att Volvos presentationsmaterial om affären var tunt. Egentligen vanns debatten på rädslan för att vattna ur det svenska Volvo, landets dåvarande industriklenod. Men vågskålen tippade över till förmån för nej-sägarna när näringslivets dåvarande starke man Marcus ”Dodde” Wallenberg uttalade sig och sade att fördelarna med affären var små och att Volvo borde kunna ordna sin finansiering inom Sverige.

- "Andra chansen till norsk olja", Affärsvärlden 7 februari 2012

Den nämnde Håkan Gergils vidhåller fortfarande att det var rätt att säga nej. Jag har inte satt mig in i hans argument.

Så det var ingen lysande affär som Sverige, Volvo och Pehr G Gyllenhammar gick miste om den gången?
– Nej, aktiekapitalet som Volvo skulle erhålla från Norge var 450 miljoner kronor för 40 procents ägande i bolaget. Var och en kan nu i efterhand räkna ut vilken låg värdering av Volvo detta var. Ford betalade 50 miljarder kronor bara för personvagnsrörelsen i slutet av 1990-talet, och lastvagnarna representerar ett än mycket större värde.

Men Volvo hade väl fått en massa norsk olja i gengäld?
– Oljan i Norgeavtalet hade inte varit ”gratis” som artikeln uppgav. Tvärtom, Volvo skulle stå för mångmiljardinvesteringar för att utvinna oljan ur fälten.

Den norska oljefonden uppgår nu till 3400 miljarder norska kronor. Det hade räckt med rätt lite av det för att det skulle ha blivit en kanonaffär för Volvo.
– Då ska man veta att de tre prospekteringsmöjligheterna Volvo skulle ha erhållit var områdena i Nordsjön 30:2, 30:3 och 30:6. Av dessa var det bara det sistnämnda som visade sig vara en fyndighet, dessutom bara gas.

- "Jag övertalade Wallenberg", Affärsvärlden 14 februari 2012