Max Boot: The Savage Wars of Peace

... Nyheterna om massakern blev förstasides-stoff i USA. När de läste om de fruktansvärda detaljerna så måste mången medborgare ha frågat sig vad deras söner gjorde på andra sidan jorden, kämpande och döende i ett krig som officiellt förklarats avslutat mer än en gång. Det underutvecklade landet i sydostasien visade sig vara en hårdare nöt än någon anat, och kriget blev ett bryskt uppvaknande för många ...

Reaktionerna efter Vietnam 1968? Skulle man kunna tro. Jag tog upp det fina citatet i en gammal bloggpost (USA:s krig) men ser att jag inte tagit med recensionen av helheten. Den kom ut 2002, det är ett tag sedan, men dels är de historiska beskrivningarna tidlösa, dels verkar USA:s krigsinsatser på något sätt alltid vara aktuella, även bilderna av dem genom åren. Så här kommer recensionen.

Citatet ovan gäller för övrigt Filippinerna 1899.

Att USA varit inblandat i såpass många såpass trassliga (såväl politiskt som militärt) stridigheter, långt hemifrån, och det flera generationer före Vietnam, kom som en överraskning för åtminstone mig. Sådan information är bara ett skäl till många borde läsa Max Boots The Savage Wars of Peace: Small Wars and the Rise of American Power. Ett annat att den ofta är spännande och medryckande, aldrig tråkig; ännu ett att författaren är en lysande skribent, vad beträffar såväl kunskaper och formuleringskonst som engagemang och (särskilt svårt med tanke på det bistra ämnet) perfekt avvägd humor.

För det är nog helt få som känner till omfattningen av USA:s ”small wars”. (Begreppet är förresten inte så eufemistiskt som det låter, ca 1900 var det en vedertagen term, och den används ju än idag i sin spanska form guerilla.) Den allmänna bilden av USA:s krigsinsatser är väl första och andra världskriget, Korea och Vietnam, och så senare tiders insatser i Irak, Afghanistan, Irak igen, Grenada... Samt inbördeskriget, såklart. I själva verket gjordes under perioden 1800-1934 ca 180 landings abroad. Bara en sån sak, att landets flotta ursprungligen skapades för att sättas in i ett ”litet, ej formellt förklarat krig halvvägs runt jorden”? (Barbaresk-kriget 1801-1805) Många av USA:s befälhavare under andra världskriget hade erfarenheter från Kina, Filippinerna, Nicaragua, Haiti, Dominikanska Republiken ... Bilden av ett strikt isolationistiskt USA, som kräver en Lusitania eller ett Pearl Harbor för att ta till vapen, är en halvsanning som här avlivas å det grundligaste.

Boot hör till de författare som gärna skaffar sig åsikter om personerna han beskriver, negativa eller positiva, och gör just inga särskilda försök att dölja dessa sina affektioner. Han tvekar heller inte att dela ut tjuvnyp, främst åt politiker (beskrivs ofta såsom levandes i en egen värld, med bara ett fåtal beröringspunkter med den verkliga) och handelsmän (som inte tvekar att sälja amerikanska vapen av bästa sort till landets fiender), men även hans älskade krigare får en släng av sleven när de verkligen förtjänar det. Han hyser också en tydlig beundran för tappra fiender, i synnerhet Pancho Villa. Boot må vara djupt konservativ (mer om detta nedan), men den politiska agenda jag misstänkte utifrån baksidestexterna går svårligen ihop med analyser som det faktum, att landets existens är sprunget ur några koloniers rättmätiga krav på självbestämmande, innebär att begreppet ”imperialism” får kallas något annat när USA ägnar sig åt det. Eller att mindre smickrande episoder (plundrandet under Boxar-upproret, den hårdhänta behandlingen av civilbefolkningen på Filippinerna, med flera) just inte var någon god reklam för den civilisation man representerade.

Boot driver några militära/politiska teser. Recensioner på nätet har vanligtvis koncentrerat sig på dessa. (Snarare än förf:s bakgrund inom Christian Science vilket jag finner mest problematiskt.) En av dem är att Vietnam-kriget borde ha utkämpats som ett ”small war”, där ett prioriterat mål är att minska gerillans makt genom att vinna lokalbefolkningens förtroende. Fiaskot med de storskaliga insatserna har blivit ett hjärnspöke för USA:s militär, som ändå misslyckas (menar Boot) med att dra rätt slutsatser. Istället har vi fått Powell-doktrinen (som i korthet går ut på att USA endast skall inleda krig när ”vital national security interests” är hotade, då ett konkret och rimligt mål finns, det hela stöds av befolkningen m.m.; och då skall man gå in med största möjliga styrka för att få slut på det hela så snabbt som möjligt), stick i stäv mot alla erfarenheter USA kunnat dra under 200 år av small wars. (Det kan noteras att boken kom ut före det senaste Irak-kriget.) Beskrivningarna av dessa utgör också bokens absoluta merpart (13 kapitel av 16).

Är då bokens huvudsyfte politiskt med en historisk bakgrund, eller historiskt med en politisk slutkläm? – Den kan naturligtvis vara båda delarna, men det som recenseras här är den historiska delen. Och den är, som sagt, utomordentlig.