I slutet av kriget

Observera november = Nebelmond, "dimmånaden"; ett gammalt tyskt namn för månaden som nazisterna åtminstone försökte att genomföra.

När jag forskade inför det som skulle bli Tredje rikets myter fascinerades jag (bland myriader andra ting) av stämningen i Tyskland under det sista året, de sista månaderna och dagarna. Hur reagerar man när ens rike går under? När det krig som sedan åratal varit vardag börjar närma sig sitt slut, på gott och på ont men framför allt medförande en monumental osäkerhet?

En mycket vanlig reaktion, kanske den vanligaste och mänskligaste, är att reagera så lite som möjligt. Livet går vidare, liksom kriget, in i det allra sista. Vapentekniska projekt som skulle kunna utmynna i testflygningar sommaren eller hösten 1945 planerades. Kontrakt skrevs för tillverkning av materiel som knappt fanns i fabriker som inte längre fanns för pengar som verkligen inte fanns, förlagt till 1946 eller ännu senare. Och kalendrar gavs ut där nazistiska "helgdagar" angavs. Som här marschen mot Feldherrnhalle den 9 november, dvs. ölkällarkuppen 1923, som i nazi-mytologin utsmyckades till något episkt-heroiskt à la Jesu sista dagar. Den som kan lite tyska ser att dagen även är "minnesdag för fallna i rörelsen", för att översätta direkt men klumpigt; der Bewegung, "rörelsen", var en vanlig beteckning på NSDAP. (Datumet är även känt för Reichskristallnacht 1938, vilket knappast är ett sammanträffande.)

Det ovanstående bildbelägget är fotograferat av undertecknad. Jag fick äran att träffa en som inte bara bevittnade slutet av kriget utan själv var med. Kanonier Joachim Martin bemannade ett av de Flaktürme, "luftvärnstorn" som rikets viktigaste städer var bestyckat med: Bunkrar byggda som torn eller omvänt, med radar och luftvärn på toppen.

Denna bild är från 1942 vilket märks, enligt Martin; bland annat var luftvärnet på hans tid dubbelpipigt.

Wikipedia (eng.): Flak tower
Wikipedia (ty.): Berliner Flaktürme

Han hade en liten kalender för 1945, tryckt i ett sönderfallande rike, där han vid tillfälle skrev ner viktiga händelser. Som boken var liten och oansenlig kom den att överleva krigets sista veckor, fångenskap i ett ryskt läger, flykten därifrån och en del dessutom.

Detta var första gången jag träffade någon som inte bara bevittnat utan även deltagit i andra världskriget, och det på ett så historiskt slagfält som de sista dagarna i Berlin. Jag har ännu inte kommit över det hela.