Recension - Hitlers första krig

Det har ju blivit en och annan recension genom åren. De har kunnat återfinnas på ställen som Skalman, historiens främsta forum, men hittills har jag bara lagt ut en av dem här (som å andra sidan var Illionois Nazis, se även Folkvett  2/2012: Jude, nazist och schaman.) Här kommer en recension av en bok som inte är direkt urgammal, och som jag tyckte var mestadels riktigt bra.

---

Thomas Weber, Hitlers första krig
Historiska Media (2011), ISBN 978-91-86297-60-2

Första världskriget präglade Adolf Hitler för resten av hans liv; därom råder ingen tvekan. Han återkom ideligen, ideligen till krigsåren. Efter förnedringens år i Wien kom kriget att lyfta, rena och härda honom, det var där han på allvar började inse hur världen är funtad, det var där han först upplevde frontens kamratskap, det var där en betraktare allra först hade kunnat ana en Führer i vardande, en enkel soldat som valts ut av öde och försyn att leda sitt folk mot den ljusnande framtid, och så vidare. — Så kan man återge Hitlers bild av krigsåren, som den förmedlats till om- och eftervärld.

Här har vi ett uppenbart källkritiskt problem. Hur korrekt återgav han sina upplevelser i Mein Kampf? När veteraner från Regiment List på 1930-talet lovordade sin gamle kamrat, i artiklar och böcker som spreds via samma kanaler som nationalsocialistisk propaganda, hur mycket kan vi lita på dem? Svaret är givet; men något alternativ har inte funnits, eftersom ingen tagit itu ordentligt med att reda ut Hitlers första krig. Inte förrän Thomas Weber 2010 kom ut med Hitler’s First War.

Titeln ”Hitlers första krig” är kanske inte vilseledande, men lätt att missförstå. Ganska exakt halva boken handlar om Hitler i första världskriget. (Den kan även läsas som en beskrivning av kriget så som det upplevdes av soldaterna i ett enskilt regemente, en läsart som jag fann nog så intressant.) Eftersom källäget är som det är, vi har inte särskilt många pålitliga uppgifter om Hitler, så väljer Weber att i första hand studera soldaterna i Regiment List: Vilka var de, varifrån kom de, hur reagerade de på krigets verklighet, och så vidare. Särskild vikt läggs vid sådant som vi gärna skulle vilja veta om Hitler vid den tiden men inte kan få reda på. Då får 16. kungliga bajerska reservinfanteriregementet tjänstgöra som en sorts statistisk reserv-Hitler. Weber har plöjt dagböcker, brev, rapporter och statistik av alla de slag för att utröna vad de tyckte, trodde och tänkte. Bland mycket annat kan han berätta att RIR 16 inte utmärkte sig för någon antisemitisk hållning (de många judiska soldaterna har inte haft några trakasserier eller liknande att berätta om), att de varken var särskilt krigiska, nationalistiska eller politiska, att det inte fanns en oproportioneligt stor andel intellektuella bland dem, och heller inte att de befanns vara fulltränade soldater från första början — alla uppfattningar som cirkulerat, i såväl propaganda som ansedda sammanhang. De var inte ens frivilliga soldater, utan ”ett sammelsurium av halvdugliga män”.

Inte heller hade soldaterna särskilt mycket till övers för ”etappsvinen” som satt på staben ett gott stycke bakom fronten. Där sov man i riktiga sängar, åt riktig mat och hade en tämligen behaglig tillvaro. Det var där Hitler tillbringade det mesta av sitt första krig. Det var där han upplevde Kameradenschaft, inte i skyttegraven utan tillsammans med andra ordonnanser och, så långt gradskillnaden tillät, med officerare. Dem hade han en devot inställning till, vilket var ännu en punkt där han skiljde sig från den genomsnittlige soldaten i Regiment List.

Hitlers tjänst som ordonnans har tolkats olika: Innebar den livsfarliga bud till de främsta skyttegravarna, eller betydligt mindre riskabla uppgifter en bit bakom? Weber slår fast att det var det senare. Hitler tillbringade en del tid i skyttegravarna, men inte i närheten så mycket som han försökt att påskina, vilket blev den etablerade bilden i såväl propaganda som historieskrivning.

För att nämna ett sista exempel så ägnas en del utrymme åt Hitlers järnkors. Han fick ju två järnkors, av andra respektive första klassen. I synnerhet det sistnämnda har väckt uppmärksamhet. Vad var det egentligen för hjältedåd som renderade honom en sådan utmärkelse? Var det ett bevis för det farliga ordonnanslivet? Men Weber visar att så inte alls behöver ha varit fallet; hederstecknen förtjänades enklare på staberna än i skyttegravarna.

Den andra halvan av boken handlar om resten av Hitlers karriär och liv, eller åtminstone de delar som har med första världskriget att göra. Hur tolkades, förvrängdes eller rentav förfalskades Hitlers krigserfarenheter i propagandan? Hur användes de? Ibland verkar Weber se krigskopplingar mest överallt, som om nationalsocialismens propaganda och dess framgångar uteslutande byggde på uppfattningen om Hitlers roll i Regiment List, men det är en kommentar i marginalen.

En av de intressantaste uppgifterna som kommer fram här är Hitlers tjänstgöring för den socialistiska bayerska rådsrepubliken våren 1919, ”en regering som han senare i Mein Kampf skulle bespotta som förrädisk, kriminell och judisk”. Weber hävdar att Hitlers politiska världsbild inte alls var färdig vid den här tiden. (Se även bloggposten Hitler som socialist (?).) En annan intressant uppgift rör soldaternas politiska hemvister och ställningstaganden före och efter kriget. Där visar Weber övertygande att de inte radikaliserades och brutaliserades på det sätt man ofta tänker sig. De paramilitära frikårerna bildades som en reaktion mot kommunisterna, men för att försvara Weimarrepubliken. Det första världskriget och dess slut innebar inte att Hitler och tyska folket sattes på en kurs som gick i en rät linje mot Tredje riket. Weber avslutar sin bok med slutsatser som inte bara gäller Tyskland mellan krigen: Demokratisering är inte någon linjär, enkel och pålitlig process, den är känslig, lätt att påverka men svår att styra, och huruvida den ska lyckas eller misslyckas beror i hög grad på tillfälligheter.

Weber har gjort ett grundligt arbete. Några gånger skiner mödorna igenom när han återger lite väl mycket data i osmält skick eller uppehåller sig vid detaljer, men de tillfällena är undantag. Boken ligger på gränsen mellan det populärhistoriska och fackhistoriska och lyckas mestadels att hålla balansen väl.

Bokens noter ligger samlade i slutet av boken. Det är synd eftersom de inte bara utgör källhänvisningar (som med fördel läggs som slutnoter) utan även kommentarer som hade gjort sig bättre som fotnoter.

Betyget är, som så ofta, inte enkelt att sätta. Hitlers första krig har vissa skönhetsfläckar i form av onödig långrandighet och avvikelser från ämnet. Men vad innehållet beträffar så är boken helt enkelt obligatorisk för var och en som vill göra anspråk på att känna till något om Adolf Hitler utöver det man kan läsa i de populärhistoriska tidningarna.


Betyg: 4 av 5