Om ömtåliga journalister

"IS-soldat blev kristen efter nära döden-upplevelse". Det var en rubrik häromdagen hos Dagen, den kristet värdekonservativa tidningen med rötter i pingströrelsen. En muslimsk terrorist hade sårats allvarligt i en sammanstötning och övergetts. Han hittades så småningom av några katolska missionärer som räddade livet på honom. När han kvicknade till berättade han att han haft en nära-döden-upplevelse av det bittra slaget: Istället för att hälsas välkommen till paradiset som en martyr och hjälte togs han till helvetet för att straffas. I ett anfall av religiös logik konverterade han sedan till kristendomen.

Några problem med detta? Utöver alla andra så kommer nyheten från sajten World News Daily Report: ISIS fighter converts to christianity after Allah refuses him 'Entrance to the gates of heaven', 23 februari 2015.

För WNDR är en skojsajt. Redan en snabbtitt på förstasidan ger rubriker som att Taj Mahal ska göras om till lyxhotell, att Ryssland ska släppa hemliga dokument som visar att månlandningarna aldrig ägde rum och jättekvinnan som blev vegan och därpå slank fotomodell. För IS-krigaren uppger Dagen att WNDR anger "lokala källor", det är tidningen Aleppo Herald som inte verkar finnas i sinnevärlden. Källkontrollen inskränkte sig till att kontrollera att källan nämner en källa.

Sådant händer; ibland blir det fel. Vad gör då Dagen när de uppmärksammas på den pågådda niten? De plockar bort nyheten och relaterade tweets m.m. Man går inte ut med att man gjort fel. Det är helt typiskt.

Rätta mig inte

Det finns några undantag men i stort sett gillar journalister inte alls när andra gör jobbet åt dem. Från allmänheten vill journalister ha hyllningar, tips och möjligtvis smärre korrigeringar. När grövre misstag gjorts vill man inte få någon uppmärksamhet kring det. Det ska möjligen vara från den egna redaktionen; viralgranskare och slikt som satts upp för att kontrollera andra kan vid enstaka tillfällen ta upp egna tabbar. Men där går verkligen gränsen.

Man kan se vilken inställning media har till egna fel när lagstiftningen tvingar dem att publicera rättelser. De där artiklarna satta med litet trist typsnitt och få styckebrytningar; man vet hur man lockar läsare, och man vet hur man inte lockar läsare.

Som professionell journalist vill man ha rätt. Professionalism och stolthet hör ihop. Man är stolt över det man skriver. Stolthet och ömtålighet är en dålig kombination. Man drar sig för att erkänna att man haft fel. Men den som inte vill kännas vid sina fel kommer att upprepa dem. Media kommer därför även i fortsättningen att vara en pålitlig leverantör av skrönor, halvsanningar och faktoider; de vill inte bli rättade, eftersom varje rättelse är ett minus, närmast en ärekränkning. Och man kommer att fortsätta sucka åt allmänheten som delar korkade skrönor på fejan eftersom den inte längre vill betala för riktig journalistik.

Några osorterade misstag som tagits upp på denna blogg: När andras fel blir dina; En dag på Metro