Om sirenen och den okyske sjöfararen

Sirenen är ett havsodjur, ty från naveln och uppåt ser den ut som den vackraste jungfru, men nedtill är den helt och hållet en fisk. Sirenen sjunger så vackert att sjömän för hennes vackra sångs skull släpper rodren och somnar, och därför råkar många i fara.

En gång var en liderlig och okysk man på väg över havet, då han fick se en mycket vacker siren. Han greps genast av åtrå och ropade till henne för att driva otukt med henne. Men sirenen ropade och sjöng ännu ljuvligare och beredde sig att bedra den liderlige sjöfararen och sade: "Jag ser att du älskar mig. Om du vill ligga med mig, så stig bara ner i vågorna, så ska du få njuta min kropp efter behag." Mannen var så upptänd av åtrå att han inte visste till sig utan kastade sig i vattnet för att förena sig med sirenen. Men då hon såg detta, lät hon honom ligga där i vattnet i stor fara. Själv simmade hon bort genom havet som hon brukade och sade: "Den som tror på kvinnomyter kring sin hals en snara knyter."

Okyska män må alltså akta sig, så att de inte på samma sätt går under för kvinnoskönhets skull, ty genom kvinnoskönhet hava många blivit förvillade, säger Syrak 9. Där ges också följande råd: Åtrå icke en jungfru, ty du kunde råka illa ut för hennes skönhets skull. Denna fara betänkte Job, då han i 31:a kapitlet sade: Ett förbund slöt jag med mina ögon; aldrig skulle jag skåda efter någon jungfru. Bernhard säger härom: En kvinnas ansikte är som en förgiftad pil; den sårar själen och skickar in sitt gift. Då Paris hade gift sig med Helena, kom några filosofer för att se henne, och då de såg hennes skönhet höll de för sina ögon och sade: "Låt oss fly, låt oss fly." Det skadar ju naturligtvis själen mer att se en vacker kvinna än en ful. Det berättas att filosofen Demokritos rev ut sina ögon, och andra filosofer nämner en trefaldig orsak till denna handling. Den första var att synen hindrade honom från inre meditationer, den andra att han hade svårt att se onda människor frodas, den tredje att han inte kunde se kvinnor utan att känna åtrå.

- Trettioåttonde samtalet i Dialogus creaturum (1483)

Skapelsens sedelärande samtal är känd för en enda sak: Det är den första bok som trycktes i Sverige. Tryckaren hette Johann Snell från Rostock. Han tryckte boken på Riddarholmen och var, enligt uppgift i boken, klar med arbetet den 20 december 1483. Texten utgörs av över hundra samtal mellan djur, människor, växter, himlakroppar etc., alla med en rejäl laddning moralkakor och bibelord. Här är de två som nämns ovan:

Vänd bort blicken från en välskapt kvinna,
se inte närgånget på en annans vackra hustru.
Av kvinnlig skönhet har många förförts,
den kommer lidelsen att flamma upp som eld.
Var aldrig tillsammans med en gift kvinna
och drick inte vin i sällskap med en sådan,
ty du kan komma att dras till henne
och möta en våldsam död.

- Jesus Syraks vishet, kap. 9 (Bibel 2000)

Om mina steg vikit av från vägen,
om mitt hjärta förletts av mina ögon,
om mina händer fläckats av synd,
då må andra äta det jag har sått,
min gröda ryckas upp med roten!

- Job 31:7-8 (Bibel 2000)

Den Bernhard som är så berömd att han inte behöver specificeras måtte vara Bernhard av Clairvaux. Historien om de förskräckta filosoferna i Troja har jag inte hittat någon annanstans. Demokritos, "den skrattande filosofen", funderade på bra mycket mer än den tidiga idé om atomer som han idag enbart är känd för. Att han skulle ha rivit ut sina ögon för att koncentrera sig på sina studier är en sägen som hängt med ett bra tag.

Här är förresten en bild på sjöfararen och sirenen.