2015-01-27

Koncentrationsläger och andra läger

Man samlar ihop folk och sätter ett staket runt om, det är ett koncentrationsläger.
- Hans Stark, SS-Untersturmführer, beskriver ett begrepp för sin bror

Texten som följer är ett lätt bearbetat avsnitt ur kapitlet Förintelsen ur min bok Tredje rikets myter (Forum 2011).


Koncentrationsläger är ett lurigt begrepp. Förkortningen KZ, eller (tidigare) KL efter Konzentrationslager, används ofta om alla läger som var inblandade i förintelsen, vilket är oriktigt hur man än ser på saken. Utöver dödandet "på fältet", som när Einsatzgruppen arbetade vid östfronten, så förekom det mest fabriksmässiga dödandet, förintelsen i dess renaste obegripligaste form, inte i koncentrationslägren.

I ena änden av lägersystemets terminologi skulle man kunna placera Theresienstadt. Det var en stad och militäranläggning från 1700-talet – där fanns fina stenhus och gator – som gjorts till ett så kallat genomgångsläger och delvis självstyrt ghetto av bättre sort. Där har vi ytterligare en viktig och lurig term: den gamla betydelsen "judisk stadsdel" som fanns i många städer (det i Warszawa har nog blivit mest känt) övergick i Tredje riket till att innebära något helt annat när de blev en sorts förgårdar till koncentrationslägren, fram till sommaren 1943 då Himmler gav order om deras upplösning. Theresienstadt eller Terezín användes även som uppvisningsexempel när Röda korset kom förbi, och den tillfälliga idyllen dokumenterades då på film.



Den ser ut som vilken tidstypiskt käck skildring som helst av vardagens liv och verksamhet; här arbetas det i smedjan, här går fabriksarbetarna hem, här lagas det mat, här leker barnen ... Efter inspelningen fortsatte man som förut. Här dog minst 30 000 personer, men det filmades inte.

Kort om namnen: När det fanns tyska versioner av de aktuella ortnamnen så användes dessa. Det är därför Terezín kallas Theresienstadt, lägret utanför Oświęcim Auschwitz och så vidare. De var alltså inte några nazistiska påfund utan vad platserna kallades i tyskspråkiga sammanhang.

I mitten finns koncentrationsläger som Dachau, Buchenwald och Ravensbrück, liksom arbetsläger som Auschwitz III, Mauthausen och Flossenbürg. I de förra var man fångar, i de senare slavarbetare. I praktiken var skillnaderna ofta gradvisa, skiftande och tämligen obetydliga. Ofta förlades läger av olika sorter i närheten av varandra. I sådana komplex kunde ett större arbetsläger eller koncentrationsläger ha flera mindre arbetsläger kring sig för specifika arbetsuppgifter, och ett förintelseläger dit de som inte längre kunde arbeta skickades. Ett exempel är arbetslägret Treblinka I vid förintelselägret Treblinka II (när namnet är onumrerat avses det senare). Det överlägset största komplexet utgjordes av Auschwitz, där huvudlägren Auschwitz I, Auschwitz II-Birkenau och Auschwitz III-Buna Monowitz omgavs av ytterligare 45 Außenlager.

När man ser bilder från dessa läger är de ofta påtagligt generella. Några undantag finns, som Auschwitz II med järnvägen i förgrunden, och järnskylten Arbeit macht frei ovanför ingången till Auschwitz I. För övrigt är det taggtråd, baracker, krematorieskorstenar, och så människorna, halvdöda i skaror eller döda i massor. De utgör en stor del av förintelsen. Men inte den största delen, och absolut inte hela. Det fanns heller inte gaskamrar i alla koncentrationsläger; det är ett standardargument från revisionister, men att exempelvis Dachau fick gaskammare först kort före slutet – koncentrationslägret skulle få förintelsekapacitet – är varken någon nyhet eller relevant. Däremot illustrerar det betydelsen av att hålla reda på termerna.

I andra änden hittar man förintelselägren: Bełżec, Chełmno, Sobibór, Treblinka. Dessa finns inte kvar då de omsorgsfullt förstördes av dem som byggt dem. På rekonstruktioner och fotografier ser de bedrägligt, obegripligt små och idylliska ut, som mindre bondgårdar. De rekonstruerade dödssiffrorna är meningslöst stora, i storleksordningen 100 000–1 000 000. Hit kom inte folk för att långsamt och slumpmässigt dö av svält, tyfus, misshandel eller vad som nu kom först, hit kom man för att dö i fabrik – på så sätt är "läger" en felaktig benämning då de enda som sov över där var personalen. Samtliga dessa läger, liksom den övervägande andelen övriga, byggdes i Polen. En anledning var att hålla faderlandet rent från den brottsliga verksamheten.

Detta är inte bara en värdering utan ett faktum: Förintelsen var olaglig i Tredje riket. Så länge som man med ”lag” avser den skrivna texten, snarare än den "Führerns vilja" som förvisso var det allra högsta rättesnöret. Ett annat problem, som de ledande förintelsearkitekterna var väl medvetna om, var det oekonomiska – man behövde alla resurser man kunde få för att vända krigslyckan, men använde istället arbetskraft, tågtransporter och annat i avsevärda mängder för att göra slut på arbetskraft. Även glödande nazister kunde bli ställda av logiken; var det verkligen viktigare att försöka göra slut på judendomen än att vinna kriget?

Glasögon från Auschwitz

När man följer lägren genom litteraturen, såväl akademisk som populär, framgår att den uppmärksamhet ett läger fått beror på nästan vad som helst utom hur många som dött där. Det är talande för hur våra mentala bilder uppstår. En dödssiffra, hur stor den än är, förblir en abstrakt storhet, på något sätt mer så ju högre den är; tre mord är lättare att föreställa sig än 3 000, eller 300 000.

Lägren som uppfördes innan hemlighetsmakeriet vidtog är, av förklarliga skäl, mer kända än de senare. Auschwitz förtjänar sin plats som det mest ökända lägret då det också var det överlägset största, räknat i fångar eller döda; där dog långt över en miljon. Bergen-Belsen var det första lägret att befrias av västallierade trupper, bilderna och filmerna därifrån följdaktligen de första att visas för världen, och därför bet de sig fast hos folk på ett särskilt sätt. De sammanhängande massorna av spinkiga, oformliga lik fanns inte vid förintelselägren, där 10, 20 eller 30 gånger så många dog, i vart och ett av dem. Det beror främst på att arbetet på Bergen-Belsen inte avslutades i god ordning utan abrupt, så att säga mitt under drift. Dessutom hade tyfus, som regelbundet härjade i de överfulla lägren, nyligen tagit livet av extra många. Hade lägret legat någon annanstans, hade det i det allmänna medvetandet nog inte varit mer känt än läger som Trawniki eller Płaszów.

Vidare får lägernamn som kan kopplas till berättelser och bilder – jag är osäker på vilket som är viktigast – därmed en innebörd och associationer. Liksom ifall vi idag kan besöka dem. När ingen av dessa faktorer finns med så blir lägret svårligen mycket mer än ett namn. Detta har i viss mån skett med de fyra nämnda förintelselägren. Och det var just så det var tänkt; dessa läger skulle själva förintas, såväl fysiskt som ur människors minnen och historien. Här fick krematorieugnar och dödgrävarna i Sonderkommandon arbeta in i det sista. Efteråt kunde man gräva upp kroppar för att kremera dem ordentligare. Byggnaderna revs grundligt, murar och taggtråd försvann, marken planterades med träd. Den som kommer dit idag ser skog, något minnesmärke och just inte mycket mer. En orsak till att lägren lades ner var att judarna i upptagningsområdena helt enkelt tagit slut. Men i hela två av fallen avslutades verksamheten som en direkt följd av uppror bland fångarna. Den som undrat varför fångarna inte gjorde något – visserligen hade de inga vapen, men de var ju så många och hade inget att förlora – kan läsa mer om upproren i Treblinka och Sobibór. Av Chełmnos hundratusentals dödsdömda överlevde två. I Bełżec ingen.

Måndagen den 2 augusti 1943: Uppror i Treblinka.

4 kommentarer:

  1. Stämmer detta verkligen ?
    "Samtliga dessa läger, liksom den övervägande andelen övriga, byggdes i Polen. En anledning var att hålla faderlandet rent från den brottsliga verksamheten."

    Jag trodde att lokaliseringen av utrotningsplatser till Polen var just att där fanns så många judar. Utrotningen sköttes mycket riktigt industriellt och genom att förlägga utrotningsplatserna till polska områden sparade man transportkostnader.
    Jag tror inte att jag är ute och cyklar här.

    Och varför fanns då så många judar i Polen ? Vad jag har hört skall det ha berott på att judar helt enkelt deporterades dit under tsardömet i Ryssland
    Här är jag kanske ute och cyklar, vad tror du ?

    SvaraRadera
  2. I filmen är alla på gott humör och uppträder fullt naturligt och logiskt i respektive situationer, en tidstypisk skildring, lite lugnare tempo än idag, mer harmoniska människor som inte jagas av mobiler, man längtar nästan tillbaka. Antar att de flesta var statister dock, knappast några lägerfångar, men verkliga yrkesutövare i resp roller. Det var nog mycket ihopklippt från autentiska miljöer utanför lägren. Men vad var det som gick snett i dåtiden och startade alltihopa, det kan man reflektera över idag när det verkar dra ihop sig igen. Men det har alltid varit svårt att påverka politiker, de drar alla åt samma håll, och nu är det låtsasubåtar och låtsassanktioner som gäller. Snart kommer ryssen. Sverige slipper nog inte undan den här gången, men förtjänar det kanske.

    SvaraRadera
  3. Anonym: Ett annat skäl till den ostliga placeringen av de dödligaste lägren var att judarna var fler, vilket har historiska orsaker (t.ex. var judarna relativt välkomna i storfurstendömet Litauen).

    SvaraRadera
  4. Anonym: Polen hade tidigt en tolerant inställning till religion och judars hade liknande rättigheter som kristna under stora delar av samväldestiden. Det säger inte att det inte fanns antisemitism och förtryck, men jämfört med andra delar av Europa så var Polen-Litauen väldigt liberalt. Det gjorde att många judar samlades där.

    För övrigt trodde jag alltid att Treblinka var ett rent dödsläger till jag hörde att min frus morfar var där. Det var ganska tidigt, kanske 1941-42, innan dödslägret inrättats. Min frus familj kommer från nuvarande östra Polen, i närheten av Sokołów, och hennes morfar dömdes till straffarbete bl.a. för att deserterat från polska armén under krigets inledning.
    Han berättade aldrig om tiden i lägret, och det var först efter hans död för 15 år sedan som hans fru berättade att det var Treblinka han varit i. Själv hade han bara sagt att han suttit i ett läger och att det var ingenting för barn att höra om.

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.