Ferdowsis Shahnameh eller Den lurade skribenten

Det finns hur många fina illustrationer som helst att ta som exempel. Här är det Rostam, en av den persiska kulturens superkändisar, som dräper en demon.

Shahnamneh är inte bara den persiska litteraturens ojämförliga storverk, utan även nationalepos och allmänbildning motsvarande Illiaden, Dantes komedi och flera av Shakespeares verk – samtidigt. Det är alltså inte så konstigt om författaren blivit föremål för sägner. Att avgöra vilka uppgifter som gett upphov till berömmelsen och vilka som är ett resultat av den är ofta svårt eller omöjligt att avgöra.

Han hette hur som helst Ferdowsi. Han bodde i nordöstra Persien, i en stad som hette Tus. Sultanen befallde honom att skriva en historia över det mäktiga Persien, från begynnelsen ända fram till den muslimska erövringen. Betalningen skulle bli ett guldmynt per vers. Nöjd med honoraret skred Ferdowsi till verket. Trettiotre år senare, noga räknat den 25:e i den persiska månaden esfand, år 400 efter Muhammeds flykt till Medina — med västerländsk tideräkning den 8 mars år 1010 e.Kr., om det exakta datumet är att lita på — lämnade han in sitt manus: sextiotusen verser. Sultanen lät ordna utbetalningen. Men en skurk till räknemästare såg till att Ferdowsi istället fick 60 000 silvermynt. Diktaren låg i badet när avin anlände. Besviken skänkte han den den lumpna dusören till badmästaren och lämnade landet.

Så småningom hamnade han i Tabarestan, idag Kaspiska havets södra kust. Där skrev han om sultanen Mahmud från Ghazni, en dikt på bara femtio verser men med rakbladsvass perfektion, drypande av gift och genialitet, och därtill helt gratis. Av någon anledning blev emiren av Tabarestan betänksam, om det nu berodde på omtanke om diktaren eller sitt eget skinn, och köpte satiren för 100 000 dirham, vilket var betydligt mer än Ferdowsi skulle ha fått för trettio års arbete. Sedan förstörde emiren texten. Det enda som blev kvar var det som åhörare kunde erinra sig: sammanlagt sex rader. Dessa nedtecknades och bevarades, och kom så småningom att inkluderas i introduktionen av Shahnameh. Om satiren är äkta så vore den det enda bevarade arbetet av Ferdowsi utöver hans storverk.

Så småningom fick sultanen rett ut vad som inträffat. Bud skickades efter Ferdowsi att återvända hem för att få sin rättmätiga betalning, den opålitlige räknemästaren avrättades, och efterträdaren fick räkna upp 60 000 guldmynt och ingenting annat. När värdetransporten anlände till Tus, mötte de diktaren vid stadsporten – han hade just avlidit, och begravningståget var på väg ut.

När man räknar med 60 000 verser har man tagit med andras tillägg till Shahnameh. Ferdowsi själv skrev drygt 50 000 verser, om två rader var – en imponerande siffra hur som helst. Episoden med guld som blev till silver berättas av Nizami Aruzi på 1100-talet. Där var det 60 000 dinarer i guld som först blev till 50 000 dirham i silver, för att sedan bli futtiga 20 000 dirham (motsvarande 200 dinarer) som den besvikne mottagaren delade upp mellan badmästaren och en krögare. Den tacksamma detaljen med pengar och kista som möts är ibland med, ibland förläggs de olika tågen till olika stadsportar.

Se, var en saga! Och om den är sann, så var satiren det enda arbete som Ferdowsi fick ordentligt betalt för. Bara det gör den väl värd att begrunda, inte minst av oss arvoderade skribenter.