Utlandet tränger sig på

Herr talman, mina herrar! Det är icke gott, att i dessa allvarstunga tider diskutera saker, sådana som de nu föreliggande, vilka visserligen må vara viktiga i och för sig, men som i alla fall sjunka ned till en ringa betydelse i jämförelse med det fruktansvärda som nu sker runt om oss. Man har svårt att med nödig sans och reda diskutera sådant under det man timme för timme går och väntar på, huruvida världshändelserna skola utveckla sig så, att vi över huvud taget skola kunna hålla oss utanför dem. Jag har velat säga detta för att motivera, att jag i diskussionen i dag, då jag antagligen nödgas uppträda åtskilliga gånger, kommer att fatta mig synnerligen kort.

Klockan var en stund efter tio, onsdag förmiddag den 5 augusti 1914, när herr Petersson i Lidingö villastad förklarade för riksdagens andra kammare varför han i den kommande debatten kunde uppfattas som mindre mångordig än vanligt. Annars hör det ju till god retorik att inte avvika från sakfrågan, men när utlandet tränger sig på i så hög grad som här var fallet kunde det vara värt ett undantag.

Vilka sakfrågor var det då som skulle diskuteras? Först ut var följande lagförslag:

Utländsk zigenare ävensom utlänning, som uppenbarligen har för avsikt att söka sitt uppehälle genom bettlande eller att under vandring från ort till annan vinna sin utkomst genom utförande av musik, förevisande av djur eller annan dylik sysselsättning, må vid ankoms­ten till riket eller omedelbart därefter av polismyndighet avvisas.

Förslaget kom att antas som Lagen om inreseförbud för zigenare (SFS 1914:196).