Vad svensken visste om förintelsen

Det som var en nyhet våren 1945 var omfattningen och, framför allt, bilderna.

Man hade sedan länge känt till den nazistiska inställningen till faktiska eller uppfattade fiender, att de sannerligen inte var främmande för våld, att förföljelser bedrevs i storskalig omfattning. Rykten om något riktigt stort började cirkulera 1942, samtidigt som förintelsen nådde sin kulmen. Så småningom dök artiklar upp, under 1943 åtskilliga. Om många tog just dessa för allierad, kanske kommunistisk, propaganda är en annan sak, och förståeligt. Men uppgifterna hade funnits, lästs och diskuterats.

Hur många judars, polackers och ryssars liv, de [SS] ha på sina samveten, skall man kanske aldrig kunna konstatera. Antalet judar, som avrättats, torde i varje fall överstiga 2 miljoner, och säkerligen ha minst 1 miljon polacker avlivats. Hur många ryska krigsfångar och civilpersoner, som dödats, har jag icke hört några siffror på.

- Arvid Fredborg (1943)

Fredborg hade varit Svenska Dagbladets korrespondent i Berlin från 1941 och lämnade, sedan han börjat ana oråd, landet våren 1943. Sent samma år kom hans Bakom stålvallen ut. Det är en briljant beskrivning av landet, politiken och krigets utveckling från en som befunnit sig i maktens närhet. Det stämmer dock inte att detta, som ibland uppges, skulle ha varit det första tillfället då svenskar kunde läsa om förintelsen.

Om de allra första uppgifterna utgjordes av rykten sommaren 1942 så förekom en av de första tryckta beskrivningarna i GHT i oktober, då historikern Hugo Valentin skrev om "Utrotningskriget mot judarna". Denna följdes av artiklar i en rad andra tidningar, inlägg i riksdagsdebatter, och en mängd mer eller mindre väldokumenterade rykten och diskussioner i övrigt.

"...är allmänt känt"

Redan av Fredborgs beskrivning framgår att han visste att det inte var ett scoop han kom med, vilket han heller aldrig påstod; rörande förflyttningar av judar till områdena i öster kommenterar han torrt att det öde "som drabbade dem där eller på vägen dit är allmänt känt." Däremot hade Fredborg en annan läsekrets än liberala eller socialistiska publikationer. Som reaktionär – i Uppsala hade han varit medlem i konservativa studentföreningen Heimdal, och i det så kallade Bollhusmötet 1939 argumenterat kraftigt mot att Sverige skulle ta emot judiska akademiker som flydde från Tyskland – hade han, även rent källkritiskt, större tyngd i sin kritik av Hitler än exempelvis Hilding Hagberg, den kommunistiske riksdagsledamoten.

---

Detta var lätt justerade citat ur min Tredje rikets myter (Forum 2011), kapitlet om förintelsen. Anledningen till denna bloggpost är att det tydligen luftats tvivel om huruvida svensken i gemen kände till vad som pågick; om man visste, hade kunnat veta, tro eller ana. Förvisso fanns det många, då som nu, som aldrig hade koll på någonting (hur många svenska medborgare känner i skrivande stund inte till att det snart är val?), men de som hängde med någorlunda hade alla möjligheter att åtminstone ha hört talas om de stora massmorden i skuggan av kriget.