Fel och förfalskningar om 1914

Andreas Danielsen, Hederskriget. Hur Österrike-Ungern startade första världskriget (Atlantis 2014, ännu ej utkommen).

Första världskriget är 1900-talets viktigaste händelse. Inte ens andra världskriget delar upp tiden före och efter på fler och mer djupgående sätt. Ända sedan det bröt ut har folk lagt skulden för den stora katastrofen på den ena eller andra sidan, något av länderna eller rentav enstaka individer. Förslagen har varit många, debatten tidvis mycket intensiv.

Allt detta känner Andreas Danielsen naturligtvis till; han har ju skrivit en bok om världskrigets utbrott. Men ändå försöker han ge intryck av att ingen forskat i frågan tidigare, att man redan 1914 bestämde sig för att kriget berodde på rivalitet mellan kapprustande stormakter och att ”denna ’sanning’ mekaniskt kolporterats ut” sedan dess. Vill han bli tagen på allvar? Det är ändå bara ett av åtskilliga fel i artikeln i DN den 24 juni, Därför har forskarna fel om krigsutbrottet 1914.

Danielsen gör en stor poäng av att Österrike-Ungerns ledare ”anade att ett storkrig skulle leda till Habsburgmonarkins fall”, att de insåg ”att de troligen dömde riket till undergång”. Det är en ny uppgift, om den dessutom hade varit sann hade den varit riktigt intressant. Men Habsburgarna och deras folk var inte bättre profeter än några andra. De bekymrade sig för rikets sammanhållning, anseende och många inrikes problem, de överskattade kraftigt sin militära förmåga, men de hade ingen aning om att storkriget skulle leda till kejsardömets fall. De anade inte ens något storkrig.

”Om vi skall gå under, så skall vi göra det hedersamt” är ett uttalande som Danielsen tillskriver kejsar Frans Josef precis innan kriget bröt ut. Det var ingen unik habsburgisk inställning. Motsvarande saker sades av regenter, politiker och framför allt militärer lite varstans, liksom av Frans Josef själv: formuleringen finns i ett brev han skrev 1866 (”endlich mit Ehre zugrunde gehen”). Året därpå skulle kejsardömet, efter flera motgångar och en allt besvärligare inrikespolitik, delas i Österrike och Ungern. Kejsaren var inte mer ”förankrad i det tidiga 1800-talets värderingar” än att han var nödd och tvungen att ge ungrarna ett eget land. Kanske skulle man så småningom tvingas att även ge slaverna självständighet inom kejsardömet, som Franz Ferdinand tyckte? En sak var klar: Det man oroade sig för i dubbelmonarkin var inre slitningar, inte yttre hot.

I synnerhet skulle kriget mot Serbien bli en militärpromenad. Ryssland skulle inte blanda sig i, det var många bedömare i flera länder överens om: Det stora landet var illa rustat, hade eländiga kommunikationer och en obeslutsam ledning. I en liknande kris några år tidigare, när Österrike-Ungern annekterat Bosnien-Hercegovina, hade Ryssland skickat ilskna telegram och inget mer. Det fanns inte mycket som talade för en starkare reaktion denna gång. (Det kan även påpekas att Serbien och Ryssland inte hade någon formell allians.)

Danielsens fel övergår ibland till direkt historieförfalskning. Som att Österrike-Ungern ”beslöt på eget bevåg att gå i krig, och utverkade därefter ett löfte om tysk hjälp ifall konflikten skulle sprida sig”. Det är helt enkelt inte sant. Kejsar Vilhelm II fick en direkt fråga från Wien, om de hade Tysklands stöd gentemot Serbien. Den 5 juli beslöt Vilhelm och hans generaler (men framför allt Vilhelm) att detta stöd skulle ges. Först därefter började man i Wien att planera för krig.

Inte för att man gjorde sig någon brådska. Danielsen beskriver dem som verkliga krigshetsare, ”denna okuvliga vilja i Wien att gå till krig”. Hur kom det sig då att det dröjde en månad från skotten i Sarajevo till krigsförklaringen? Den enda antydan till förklaring han ger av denna motsägelse är att armén befann sig på permission för att hjälpa till med skörden. Det stämmer att man skickade sitt ultimatum så att Serbiens svar skulle komma på den sista dagen av den sedan länge bestämda skördepermissionen, eftersom man tyckte att det skulle se onödigt krigshetsande ut om man avbröt den i förtid. Men innan dess hade ministrarna i Wien tillbringat veckor med att först diskutera om man alls skulle förklara krig, därefter med att fila på formuleringarna i sitt ultimatum. Om det var något som utmärkte makthavarna i Wien så var det brist på vilja. (En snabbare krigsförklaring mot Serbien hade mycket väl kunnat förhindra att storkriget utlöstes.)

Sedan får vi veta att Vilhelm II plötsligt vill rädda freden: han ”insåg att ett storkrig hotade och försökte ingripa”. Det stämmer verkligen. När svaret från Belgrad anlände hade den ombytlige kejsaren lugnat ner sig. Han fann deras svar tillfredsställande, och föreslog att Österrike-Ungern som en markering skulle ockupera Belgrad under en viss period. Det var samme kejsare som veckorna innan gett klartecken för ett angrepp mot Serbien och otåligt väntat på att Wien skulle komma till skott. Den tyske kejsaren är inte bara en intressantare person än Frans Josef utan även en långt viktigare aktör i julikrisen.

Överhuvudtaget ger Danielsen Frans Josef en mycket större betydelse än denne hade. De viktigaste aktörerna i Wien var utrikesminister Leopold von Berchtold, som i sin svåra position vacklade mellan olika inställningar, och den ständigt krigiske chefen för generalstaben Franz Conrad von Hötzendorf. Förvisso hade de att förhålla sig till kejsarens vilja, men denne spelade ingen aktiv roll i julikrisen.

Danielsen hävdar att ”stormakternas trätor och allianser kan på sin höjd förklara hur kriget spred sig, inte dess uppkomst”. Som om det vore någon skillnad? Om Europas stormakter inte hade haft ett flertal oplockade gäss med varandra så hade ännu ett krig på Balkan enbart varit en angelägenhet för de direkt berörda. Det löper inte en rät linje från Sarajevo till västfronten, men när Österrike-Ungern i historieskrivningar spelar en underordnad roll så är det för att den verkligen var underordnad. (Danielsen skriver att ”efter mordet på Franz Ferdinand upphör alla spår av Österrike-Ungern i den gängse bilden av utbrottet”; varifrån han fått den bilden är en öppen fråga.)

I månadsskiftet juli-augusti 1914 bröt inte ett krig ut, utan en hel rad. Österrike-Ungern tog mordet på Franz Ferdinand som förevändning för att göra slut på det serbiska hotet. Deras krig utlöste sedan en rad andra, som vi gett samlingsnamnet ”världskriget”. Detta inträffade inte alls per automatik, av misstag eller ”på en given signal”, utan genom en komplicerad och svåröverskådlig process där de drivande personerna inte var rädda för kriget eftersom de inte anade hur det skulle te sig. Sedan dess har deras göranden varit föremål för åtskilliga missuppfattningar, myter och ren historieförfalskning. Andreas Danielsen försöker ge sken av att vara en förnyare, men arbetar i en hundraårig tradition.