Giordano Bruno i Cosmos

Carl Sagans klassiker Kosmos har nyligen lanserats i en ny version. Värd är Neil deGrasse Tyson, den astronom som i våra dagar ligger närmast Sagans förmåga att kombinera vetenskap på hög nivå med populärvetenskap.

Det första avsnittet utgjorde, denna gång liksom på 1970-talet, en sorts sammanfattning av hela serien. En episod som fick en hel del utrymme i denna version var Giordano Brunos öde. Han framställdes, i stort sett, enligt den vanliga myten: En tidig sanningssägare och martyr för vetenskapen som brändes på bål för att han hade fräckheten att hävda att solen är en stjärna bland alla andra, att varje stjärna har sitt solsystem, att universum är oändligt och kryllar av liv. Med mycket mera.

I originalserien nämndes Bruno i förbifarten, inte mer. Varför väljer man att göra en större poäng av något som är dels myt, dels irrelevant?

För Giordano Bruno ägnade sig inte åt vetenskap. Han kom inte fram till sina idéer, vare sig de riktiga eller de oriktiga, genom observation av verkligheten - hur skulle man på 1500-talet bära sig åt för att avgöra att stjärnor = solar? - utan genom läsande och grubblande, av teologisk och ockult litteratur (liksom, det ska medges, några goda skrifter). I Oxford skrattade man åt honom, men det berodde inte på att han trodde på Kopernikus - det fanns det fler som gjorde - utan på att han missuppfattat Kopernikus. Han försvarade arianismen, en tidig kristen lära som förnekade treenigheten och därmed var grövsta sortens kätteri. Han kritiserade en del av Aristoteles läror men höll fast vid andra, som idén att ett föremål är viktlöst vid dess "rätta plats"; gravitation är i själva verket en strävan att komma dit.

Man kan förenkla det till att han påstod väldigt många saker och inte var rädd för att vara yvig, vag eller direkt motsägelsefull. Några av hans många påståenden visade sig vara korrekta. Vetenskap var det inte.

Vilket faktiskt också nämns i nya Cosmos, så kortfattat som möjligt: "His vision of the cosmos was a lucky guess." Så varför ta med honom alls?

Den här klassikern fick också vara med. I en sorts drömscen lät man Giordano vara mannen som lyfter på slöjan och kikar ut på verkligheten.

Men bilden kommer från Camille Flammarions bok L'Atmosphere: météorologie populaire från 1888. Den visar inte vad man trodde på medeltiden utan vad man på 1800-talet trodde att man trodde på medeltiden. Mer om detta på faktoider.nu: Jorden är platt om en av de mest etablerade vetenskapliga myterna som finns. Får verkligen hoppas att den myten inte dyker upp i nya Cosmos.