Jag har läst Upton Sinclairs bok med stort intresse och är övertygad om att den förtjänar stor uppmärksamhet, inte bara från lekmän utan även från psykologer av facket. De resultat från telepatiska experiment som sorgfälligt och tydligt beskrivs i denna bok är förvisso långt bortom de som någon naturforskare kan tänka sig. Å andra sidan är det uteslutet att en så samvetsgrann observatör och skribent som Upton Sinclair medvetet skulle försöka bedra den läsande världen; hans goda vilja och trovärdighet kan inte betvivlas. Så om de klara fakta som här läggs fram på något sätt inte skulle bero på telepati, men någon omedveten hypnotisk påverkan från person till person, så vore det också av stort psykologiskt intresse. Oavsett vilket kan de psykologiskt intresserade kretsarna inte ignorera denna bok.
- Albert Einstein den 23 maj 1930, i en rekommendation av Mental Radio (Charles C. Thomas 1962)
I Martin Gardners klassiska Fads and Fallacies (1952) nämner han (s 309-11) Upton Sinclairs Mental Radio som "the best known and most impressive record of clairvoyance in recent psychic literature". Sinclair var en känd och produktiv skribent, socialist, tidvis med politiska ambitioner, och på det hela taget energisk och intelligent. Men ett skarpt intellekt är inte något vaccin mot tokiga idéer. Han visade även intresse för teosofi, spiritism och andra sorters taskspel (vad socialismen beträffar så ska jag inte göra någon bedömning). Och så var det det här med den "mentala radion".
Experimenten gick som regel till som följer: En teckning ritades och lades i ett kuvert som förseglades. Uptons fru, Mary Craig Kimbrough, hade sedan att återskapa den. Om hon nu använde klärvoajans, där hon "tittade in" i kuverten? Eller telepatiskt tog en titt i Sinclairs huvud? Eller kanske... Helt andra metoder, långt mindre uppseväckande än de parapsykologiska..?
Sinclair nämner att 290 försök gjordes. Av dessa var 65 "lyckade", 155 "delvis lyckade" och 70 "misslyckade". I boken återges de två första kategorierna, inte den tredje. Varför inte? Jo:
Failures prove nothing that you do not already believe; if your ideas are to be changed, it is success that will change them.
- s 54
Efter denna tänkvärda deklaration kan vi studera några av experimenten. I fallen som klassats som "lyckade" är de flesta bilderna onekligen påfallande lika. Bland de "delvis lyckade" finns det såväl återgivna bilder som är ganska lika förlagorna, som några som är intressanta på andra sätt:
Associationsleken är välkänd i parapsykologin (jämför när deltagare i ett RV-experiment fick ge hur många förslag som helst på hur ett dolt föremål såg ut, vilket givetvis innebar att flera stämde: Inte i närheten, Folkvett 4/2009). Notera även att det föregivna mediet ofta försåg sina bilder med kommentarer. Sinclair kanske tolkade detta som något som gav större precision. I själva verket öppnade greppet upp för ännu vidare tolkningar och friare associationer.
Men oavsett hur fritt man får associera, vad ska man säga om denna "partial success"?
"Not well got" är en term för att "mediet" hade lite dålig mottagning. Det är inte svårt att hålla med.
Ibland kom man på att bilden inte föreställde den teckning som Sinclair just då lagt fram, utan den innan eller den nästa. Begreppet kallas "displacement" i parapsykologin och är en av många metoder för att förbättra statistiken i efterhand. Eller så kunde Craig ha avbildat det som Sinclair tänkte på, innan han ritade bilden eller efteråt.
Instead of reproducing my drawings, what she did was to reproduce my thoughts while I was walking up and down the ocean front.
- s 76
Detta var alltså exempel på "delvis lyckade" bildöverföringar. Blir man mer eller mindre nyfiken på de bilder som de misslyckades helt med att para ihop?
Mental Radio kom ut första gången 1930, Gardners Fads and Fallacies 1952. I 1962 års upplaga av Mental Radio, som är den jag har läst, kommenterar Sinclair en del kritik som riktats mot boken. Här tar han upp en av de många tekniker som finns för att skapa en illusion av telepati, som också togs upp av Gardner:
I remember in the course of the years some learned psychologist suggesting that maybe Craig had unconsciously got some idea of what the drawings were by seeing the movement of my pen or pencil. This meant just one thing -- the learned gentleman didn't want to believe, and hadn't taken the trouble to go back and study the book. You who are going to read now will note again and again that I went into another room to make the drawing, and I shut the door. Make note now and bear it in mind all through the book, I never made a drawing in the same room with Craig; and always the door was shut.
- s xii
Men redan i kapitel 17, med "reproduce my thoughts"-experimentet, nämner han att de hade tröttnat på det omak, "too great a nuisance", hemlighetsmakeriet innebar: Sinclair lade sina bilder med bildsidan nedåt på bordet framför Craig och tog sedan en promenad. Trots detta så misslyckades hon att återskapa bilderna -- det var istället hans tankar som återskapades. Men nog det säger det en del om den vetenskapliga ambitionen.
En "detalj" som Sinclair inte går in på är att parapsykologen William MacDougall, som förresten skrev en entusiastisk introduktion 1930, senare upprepade experimenten med Craig som medium. De resultaten var långt mindre imponerande. (Han borde ha väntat med den där introduktionen.)
Och denna rappakalja imponerade på Albert Einstein? (Enligt Sinclair bevittnade Einstein några av experimenten.) Det bevisar bara ännu en gång att ett skarpt intellekt ingalunda är ett vaccin mot tokiga idéer.
archive.org: Upton Sinclair, Mental Radio (1962)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.