Två svenska musiker ska ut på turné i Europa. Skivbolaget ber dem om en pressrelease. Superstjärnor behöver naturligtvis aldrig ägna sådant en tanke, men de här tillhör den stora massan av artister som har viss status men ändå får göra det allra mesta själva. Hur skriver man då om sig själv i tredje person?
Jag skrev och tog i från fotabjället: "Jonas Knutsson är en av de ledande ... gitarristen Johan Norberg tillhör en av Sveriges bästa ..." och så vidare. Här ska inte sparas på krutet tänkte jag, som vet att många trötta musikjournalister kopierar direkt från skivbolagens utskickade texter, och mina självhyllningar hamnade mycket riktigt i jazzmagasin världen över, nu undertecknade av etablerade skribenter.- Johan Norberg (gitarristen och ingen annan), tidningen Vi 9/2013
Markeringen är min. Jag vet inte när pressreleasen skickades ut för att kopieras på redaktioner världen över. Snabba googlingar ger inga särskilda resultat så det måtte ha varit några år sedan.
Så här fungerar textmedia än idag, i ännu högre grad. Företag skickar ut pressmeddelanden som är mer eller mindre förtäckt reklam – se mängder av exempel på den ständigt uppdaterade Mynewsdesk – och stressade och/eller lata redaktioner publicerar dem i mer eller mindre redigerat skick som vore de riktiga artiklar.
En indikation på vad man har att göra med är att ett företagsnamn nämns. Det behöver inte vara uppenbar rapportering/produktplacering som i rubrik eller ingress.
Här är ett färskt exempel:
En brittisk studie, som Wall Street Journal refererar till, ger ännu mer vatten på BMW-skeptikernas kvarn. 2 000 bilister tillfrågades om deras erfarenheter av aggressivt beteende i trafiken, och BMW-förarna pekades ut som både argast och fulast i mun.- Ju dyrare bil desto mindre folkvett, GP 16 augusti 2013
En Wall Street Journal-bloggpost med den virala titeln BMW drivers really are jerks, studies suggest hänvisar i sin tur till Daily Mail: Beware of blue BMW drivers who really are [...].
Daily Mail är en varningslampa stor som en melon; det är Aftonbladet och Expressen ihop. Läser man artikeln ser man ett företagsnamn nämnas, inte i rubrik eller ingress utan i sjätte stycket (som även är sjunde meningen): "the study for discount website VoucherCodesPro revealed..."
VoucherCodesPro erbjuder rabatter på allt möjligt. Exakt vilket intresse de har i att lyfta fram road rage vet jag inte. Kanske för att kränga rabatter på tåg och taxi? Hyrbilar? De ger i vilket fall ut mängder av pressreleaser som återanvänds i media över hela världen. Vad sägs om You probably own too many shoes, Xbox players better in bed eller Do men like women who flash their flesh? (Inriktningen på fnissiga virala rubriker är tydlig.)
Hur ser då de undersökningar ut som de baserar sina reklamreleaser på? Utgör de bländande uppvisningar i vetenskapligt sanningssökande? Jag har inte sett dem så jag vet inte. Men jag förmodar, tills motsatsen bevisats, att de snarare liknar de webbformulär på OnePoll.com som Mike Marshall beskriver: totalt värdelösa ur vilken annan synpunkt som helst än att få fram roliga resultat som folk kan dela på Facebook.
Michael Marshall: Bad PR: A Peek Behind the Poll Curtain
Det fungerar ju exakt likadant inom vetenskapsjournalistiken. Det vet alla universitet och skickar ut pressmeddelanden som höjer medelmåttig forskning till skyarna. Journalister plockar upp det och publicerar det i princip ordagrannt. Mycket få verkar någonsin kolla upp originalpublikationen. Speciellt inte som pressavdelningarna gör det jobbigt genom att oftast inte lägga in tydliga referenser i pressmaterialet.
SvaraRaderaMycket av vetenskapsnyheterna bör därför läsas med viss försiktighet.