Strindberg ser saker

När Jupiters andar besöka jordens människor uppenbara de sig sålunda: den ena är en gammal man med vitt ansikte. [Denna såg jag i Hotel Orfila bildad av min huvudkudde och liknande ett skulpturverk av Michel Angelo, så levande att jag visade den för Målaren Herrman som såg den och ville teckna.]

- August Strindberg, Ockulta dagboken 21 mars 1897 (s 47)

Strindberg var lika mycket geni som tok. Till exempel verkar han ha varit av åsikten att slumpen praktiskt taget inte fanns. Det är fullt möjligt att han formulerade en sådan åsikt någonstans; han skrev obegripligt mycket.

I Ockulta dagboken samlade han tecknen från "makterna", och de är inte få: Grenar formade som grekiska bokstäver eller runor, upphittade spelkort (märkvärdigt många, vad det nu kan betyda), fläckar på en sten, uppseväckande former i valnötter, fragment från söndriga tidningar med avslöjande budskap, observationer av djur, växter, moln eller vad som helst, världshändelser (jordbävningar, bränder, revolutioner...), "personer som hosta eller vissla när de möta mig på gatan", märkliga dofter...

På det hela taget hade August Strindberg trivts som fisken i vattnet på internet. Han hade skaffat sig minst en blogg, konton på Flashback och Twitter, hela kittet, och sedan berättat om järtecken, konspirationer och alkemiska försök, läxat upp gudlösa, borgare och överklass, trollat bland tidningskommentarer, och så vidare.

Därmed inte sagt att alla som beter sig så är genier. Det är möjligt att det finns någon av Strindbergs halt bland dem; det är åtminstone inte omöjligt.


Inspirationen till denna bloggpost från The Skeptic's Dictionary: apophenia som är en beteckning på det som Strindberg led av -- eller åtminstone hade. Den som ser samband som inte finns menar sig naturligtvis vara begåvad med klarsyn och ingenting annat.

Mer Strindbergska tokerier på Faktoid-bloggen: Strindberg som astronom, När Kinnekulle var en pyramid, Om energi och andlighet

Om en härlig passus vari han beskriver den heliga nattvarden som ett "oförskämt bedrägeri": Hädelse 1884