Blyet smältes i en för ändamålet tillverkad skål. Vid sidan om sig hade man en hink, fylld med vatten. Det smälta blyet slogs sedan över i hinken med det kalla vattnet och bildade de mest egendomliga figurer, medan den som figuren stöptes åt, ropade "min lycka, min lycka", lyckofigurema "likkjo" ställdes sedan ut på väl synliga platser i hemmen så att var och en ur nyårsnattens blystöpning kunde utläsa sin lycka för det kommande året.
- Från Runö - svenskön i Rigaviken
Blystöpning är en levande nyårstradition i Tyskland och Österrike, liksom i Finland, av någon anledning. Öar av tradition i ett hav av glömska?
Även om man utan svårigheter kan se rubrikerna framför sig, ifall någon i våra dagar skulle få för sig att skvätta med smält bly tillsammans med barnen. Mysigt eller ej.
Wikipedia (ty.): Bleigießen
Jag har för mig att man gör något liknande i Astrid Lindgrens böcker om barnen i Bullerbyn. Bokens jag (hette hon "Lisa?) gjöt något som någon tyckte liknade en cykel till hennes förtjusning.
SvaraRaderaSensemaker
Nu får jag ett vagt minne av att ha gjort samma sak som barn i början av 80-talet, fast med tenn.
SvaraRaderaJodå, blystöpning förekommer i Bullerbyn. Jag har sett det i en filmatisering, av en av böckerna. Det var så jag lärde mej, hur blystöpning gick till. Däremot visste jag inte, att det faktiskt fanns folk, som gjorde det än idag.
SvaraRaderaMinsann. Nu är jag inte allra mest påläst på Bullerbyn men minns inte ens om jag glömt bort blystöpningen. Måhända traditionen lever kvar i småöar även på närmare håll?
SvaraRaderaOch då som något man gör vid nyår eller annan högtid, snarare än som en sorts "spådom" bland flera.
Tenn som i gjuttenn ligger nära till hands, också för att det har en betydligt lägre smältpunkt.