Om utlänningarna på Irland

Det fanns inte en fästning eller fort, gravhög eller kyrka, helgedom eller fristad, som inte plundrades när den erövrades av denna ylande, rasande, motbjudande hop. Inte heller fanns det något underjordiskt gömsle på Irland, inte ens de som tillhörde de laglösa eller älvorna, som undgick att hittas av dessa utländska, förunderliga danskar, som upptäckte dem med hedendom och avgudadyrkan.

- Cogad Gáedel re Gallaib, LXIX

Beskrivningen av Irland under vikingatidens sista decennier togs märkvärdigt länge på märkvärdigt stort allvar. Numer har man sedan decennier varit på det klara med att det är en propagandaskrift från början av 1100-talet, så vinklad att det ofta blir parodiskt -- och med "man" menar jag naturligtvis historiker. Vad allmänheten vet känner jag inte till, men gissar att de som en gång lärt sig att hjälten Brian Boru befriade ön från vikingarna haft betydligt lättare att komma ihåg denna saga än alla tråkiga sanningar. Som att "vikingar" närmast var en anakronism på Irland vid 1000-talets början, att deras tämligen iriserade ättlingar stred på båda sidorna, och att de ledande förmågorna i det stora uppror som avslutades vid Clontarf 1014 var nära släkt med varandra.

Beskrivningen ovan, där beskrivningen av skandinaverna är relativt återhållsam, är särskilt intressant eftersom den nämner älvor som ett faktum. Det är naturligtvis inte de sockersöta bokmärkesälvor som man idag tänker på, inte heller några alver á la Tolkien. "Oknytt" är nog det begrepp som ligger närmast (läs mer på faktoider.nu: Folktrons väsen).

Jo, och så nämner författaren att hedningarna tog reda på saker medelst svartkonst och djävulskap.