Oskuld och arsenik

I december 2010 höll NASA en presskonferens, med mycket ståhej och hemlighetsmakeri in i det sista. Hade de upptäckt liv utanför jorden? Nej, men det var inte mycket sämre: En forskargrupp hade upptäckt en mikroorganism som tydligen kunde använda arsenik istället för fosfor i sitt DNA.

Ifall det inte låter särskilt upphetsande: Jo, det är det. Hittills har åtminstone sex kemikalier ansetts fundamentala för liv, åtminstone den sortens liv vi känner till: kol, syre, kväve, väte, fosfor och svavel. Om en av dessa kan ersättas med en annan så innebär det, bland mycket annat, att sannolikheten ökar starkt för att liv finns utanför jorden. För att sammanfatta.

Nyheten fick det mottagande som man förväntat. Liksom den kritik som man åtminstone borde ha förväntat sig. Eller?

För att sammanfatta: När folk upprepade försöken på mikroorganismen GFAJ-1 så fann de bland annat att fosfor i dess DNA inte ersatts med arsenik. Vidare: En odling som inte fick näring växte inte. Om den fick arsenik, även i halter som skulle döda även rätt hårdhudade kryp, så dog den inte – men inte heller växte den. Däremot växte den sakta om arseniken ifråga innehöll små mängder näring i form av fosfat, vilket av kemiska skäl är en vanlig "förorening" i sammanhanget.

Det var det som hänt. Forskarna hade lurat sig själva. Och med sig hade de fått NASA, och många andra. "Arsenik-livet" ser ut att bli en klassiker i samma genre som kall fusion, polyvatten, N-strålar och allt vad det varit.

Lackmustestet av en forskare är reaktionen när arbetet kritiseras. De bästa forskarna lyssnar och funderar över kritiken, försvarar vad de fortfarande tror på och, framför allt, inser bristerna och använder kritiken för att förbättra sig. Detta är förvisso inte alltid så lätt. Det är lätt, mycket lätt, att bli defensiv istället – att se kritiken som ett angrepp, se dunkla motiv bakom, och strunta i innehållet. 

Men jag tycker att den värsta reaktionen är när man tolkar kritik som en sorts dygd. Och det fanns tecken bland det Wolfe-Simon sade som indikerade att hon börjar att tycka om att se sig själv som en bildstormare, någon som har oortodoxa idéer som det vetenskapliga etablissemanget inte kan hantera. Och att kritik av hennes arbete inte är försök att komma närmare sanningen utan en konspiration för att dölja den. Flera gånger nämnde hon andra forskare vars idéer inte accepterades när de föreslogs, men som i det långa loppet visade sig ha rätt. Problemet är att många fastnar i det här tänkesättet – att bli en bildstormare blir deras vetenskapliga identitet (vi känner alla till sådana …). 

- Michael Eisen, Felisa Wolfe-Simon (of arsenic infamy) is no more convincing in person than in print, 18 mars 2011

Istället för att granska sig själv ser man sig som en Galilei. En förståelig, mänsklig och mycket vanlig reaktion.

Sammanfattningar av kritiken av studien finns mest överallt. Allt är heller inte nytt, som Eisens blogg ovan. Här är två exempel på måfå.

Populär Astronomi: Hajpade bakterier var arseniktåliga men inte mer
BBC: Studies refute arsenic bug claim