In writing the short novel Fahrenheit 451 I thought I was describing a world that might evolve in four or five decades. But only a few weeks ago, in Beverly Hills one night, a husband and wife passed me, walking their dog. I stood staring after them, absolutely stunned. The woman held in one hand a small cigarette-package-sized radio, its antenna quivering. From this sprang tiny copper wires which ended in a dainty cone plugged into her right ear. There she was, oblivious to man and dog, listening to far winds and whispers and soap-opera cries, sleep-walking, helped up and down curbs by a husband who might just as well not have been there. This was not fiction.
- Ray Bradbury i slutet av 1950-talet
I boken förekommer (hör)snäckor man stoppar in i öronen och lyssnar på för att slippa verkligheten: "...Ett elektroniskt hav av ljud, en ständig ström av musik och prat och musik och prat..." Det var denna framtidsvision som författaren såg realiseras bara några år senare. Eller åtminstone tyckte sig se - de flesta andra hade väl, nu som då, sett någon som helt enkelt lyssnade på radio när hon var ute och gick.
Dessutom:
- 451 F är 233 C. Det finns många sorters papper med många olika antändningstemperaturer. De flesta, kantänka, är högre än 233 grader.
- Bradbury insisterade på att bokens budskap inte gick ut på censur (som alla uppfattat det som) utan den allmänna fördumningen.
Jag är en av de få som begrep boken första gången jag läste den, och därför avskydde den.
SvaraRaderaJag tror Ray Bradbury var en av dom få, som över huvud taget lade märke till, hur omedveten hon var om omgivningen. Däremot tror jag inte det var så vanligt, förrän fyra-fem årtionden senare. Men varför skulle en stat förbjuda böcker? För mej skulle det var mycket auktoritärt.
SvaraRaderaFörresten råkar jag veta, hur han bestämde sej för titeln. Han frågade en lokal brandman, vid vilken temperatur papper tar eld. Brandmannen kan naturligtvis haft fel, men Ray litade utan vidare på honom. Han tänkte tydligen, att brandmän borde veta sådant.