Antikrundan

Jag har ofta frågat mig om det verkligen finns någon förborgad skönhet i de där gamla sopptallrikarna och ölmuggarna och ljussnopparna som vi nu är så galna i, eller om det bara är ålderns gloria som gör dem så förtrollande i våra ögon. Det "gamla ostindiska" som vi nu för tiden hänger upp på väggarna som prydnader var vardagsservisen i de flesta hushåll för ett par hundra år sedan, och de skära herdarna och gula herdinnorna som vi med kännarmin faller i trance över var billigt prydnadskrams som en 1700-talsmamma gladeligen skulle ha gett åt ungen att suga på när han skrek.

Kommer det att bli likadant i framtiden? Kommer dagens omskrikna konstskatter alltid att vara gårdagens billiga kram? Kommer våra pilmönstrade tallrikar att hänga i rader i burgna 2000-talshem? Kommer våra vita koppar med guldkant och den undersköna guldblomman inuti som Sarah Janes* nu så lättsinnigt slår sönder att omsorgsfullt lagas och ställas upp på en konsol och bara dammas av frun i huset?

- Jerome K. Jerome, Tre män i en båt (1889)

... Tja. Gamla prylar som hyllas var ofta bra även på sin tid. Snarare har vi lätt att glömma bort hur mycket skräp som tillverkades förr. Liksom det finns gamla bra grejor som det inte finns någon särskild efterfrågan på idag, är det inte så med just porslin? Och ostindiskt var absolut inte vardagsservis i de flesta hushåll.


* Här uppenbarligen använt som sammanfattande beteckning på tjänstefolk.