Ungdomligt språkbruk

Göteborg: "Ska vi gå in i en pott, våa? Fö daj? Fö daj, våa? Ska jå necka te daj? Härefter knuffas de två slagskämparna. Därunder och därefter: Va... (svordom) knôr du för? Känn daj för! Ta fö daj? Va ... tjôtar du för? Akta daj! Ska jå göra om daj? Ska jå tjeppa å (el. te) daj? Därefter vidtar bataljen. Från åskådarna: De rektit, pyckla på han! Heja den som vinner! Ge-n på nyllet! På-n igen! Slô-n!"

- Ur Gösta Bergman, Skolpojksslang (Albert Bonnier 1934), sid 46

Ett fint och typiskt exempel från en högst seriös framställning av det framväxande släktets språkliga särart. Om man någon gång kan skymta en glimt i ögonvrån på språkmästare Bergman, så döljer han det väl.

En av tidens favoritglosor vore det intressant att höra om någon känner till idag. Det kom från den italienske fascisten (tidvis minister m.m. hos Mussolini) och flygaren Italo Balbo. Han blev världskänd för två flygningar över Atlanten – inte i ett hopp och ensam som Lindbergh, men i flera etapper och långtifrån ensam; 1933 ledde han hela tjugofyra amfibieplan från Rom till Chicago. Efter detta blev balbo en engelsk beteckning på samling av flygplan, och i Sverige ett allmänt positivt adjektiv:

Först sade flickorna det var verkligen jätte, men detta starka uttryck blev snart utnött, och jätte blev tomte, därefter mammut och sist, dvs. nu säger man det var verkligen balbo på den där festen. En pojke säger aldrig balbo eller tomte, det tycker han är larvigt.

Bergman nämner även att detta superlativ kommit att få sitt "absoluta maximum" i formen heilhitlerbalbo. Utöka ert ordförråd! – Detta var ändå bara i början av det utbredda heilandet där borta.

Vad tyckte då pojkarna (som får mest men inte allt utrymme, åtminstone delvis eftersom de talade mest slang) själva om sina sociolekter; "Vad gör slangtalandet för intryck på Eder?"

Det gör på mig vanligen ett något överlägset, kanske vulgärt intryck. Vissa slanguttryck kunna dock verka trevliga och humoristiska. Mycket beror på den slangtalandes egen person. I de högsta ringarna uttalas ofta slangorden med en viss ironisk accent, vilken gör dem mera njutbara.

Just denna åsikt kom från Uppsala, närmare bestämt från Sverker Åström (f. 1915), som jag förmodar är identisk med ambassadören m.m. (länk).


Att den som irriterar sig på ungdomars språk nog snarare irriterar sig på ungdomarna själva och det vulgära intryck de gör etc. torde vara lika sant 2011 som 1934, även om observatörer utan unge hr Åströms tankeskärpa sällan inser detta.