I svenska har vi två personliga pronomina i tredje person: han och hon. Det fungerar såpass bra till vardags att de flesta säkert aldrig tänker på det hela (vilket visserligen brukar vara fallet med det egna språket). Så är det också i många andra språk, inte minst de nära besläktade.
Men vad säger eller skriver man om man inte vet om man har med en han eller hon att göra?
Gäller det ett enstaka omnämnande blir det ett "han eller hon" eller "han/hon". Blir det fler så blir sådana helgarderingar snabbt mycket bökiga eller omöjliga, språkligt sett. Vad gör man istället? Skiter i verkligheten och skriver det ena eller andra?
Nu är det inte alla språk som är så närgångna. Redan i franskan, där man annars könsbestämmer allt möjligt som le eller la, kan man säga saker som sa voiture, vilket som isolerad fras inte kan översättas till svenskan annat än som "hans/hennes bil". Och i finska använder man hän om människor, honor som hanar (och se om allt annat). Det är förvisso inget uttänkt, utan något som funnits i språket sedan mycket länge - finska är också det uråldrigaste av alla skandinaviska språk.
Det är säkert den finska modellen som legat bakom när man försökt att lansera ett könsneutralt pronomen i svenska: hen, henom, henoms.
Försöket har några år på nacken (oklart hur många). Jag vet inte vilka förväntningar folk haft på det, hittills har det väl inte gått något särskilt. På de senaste åren har det dock haft större framgångar än någonsin (vilket visserligen inte är så mycket), nämligen på nätet: där har man mycket ofta att göra med folk man enbart känner som intetsägande pseudonymer, och så uttrycker man sig i skrift. Därmed är behovet större än till vardags, och den mycket stora tröghet vi har mot förändringar i vardagligt talspråk är till viss del undanröjd i vårt lättrörligare nätliga skriftspråk. Där kan man rentav se former som h*n, h?n m.fl.
Om konstruktionen "hen" någonsin slår i svenskan - vilket jag inte ger stora chanser, men ifall att - så kommer det att vara på grund av dess avgjorda praktiska värde. Vad det "politiskt korrekta" beträffar, hur man än tolkar detta omöjliga begrepp, så fungerar det i längden vare sig som argument för eller emot, helt enkelt eftersom språk (särskilt när det gäller så grundläggande delar som denna) sitter djupare än så.
Uppfanns inte ordet "den" för att kunna ersätta både "han" och "hon"?
SvaraRaderaHEN he⁴n, r. l. f. (f. LIND (1749), WoJ (1891); m. DALIN (1852)); best. -en, äv. (utom i södra Sv.) ==; pl. -ar; förr äv. HENA, sbst.¹, r. l. f.; best. -an; pl. -or. ( he(e)n 1637 osv. hena 1635 (: blåhena)– 1795 (: Oljehenor, pl.))
SvaraRadera[sv. dial. hen, hejn, hena, brynsten(sbit), brynsticka; motsv. nor. dial. o. isl. hein, brynsten, feng. hān, sten, klippa, eng. hone, bryne; besläktat med sanskr. sāna-, sānī, bryne, samt lat. cōs (gen. cōtis), bryne. Jfr HENIG]
[HEN.sbst 0]
(numera bl., starkt bygdemålsfärgat, i vissa trakter) brynsten, i sht om smal, mjuk, fin sådan; förr äv.: brynsticka. SCHRODERUS Lex. 5 (1637). GbgMag. 1760, s. 712 (om brynsticka). SPONG Högsal 53 (1924). jfr BLÅ-, OLJE-, RAKKNIVS-HEN(A) m. fl.
Enligt Michael Nordberg har farsi (persiska) könsneutrala pronomen.
SvaraRaderaSensemaker
Wikipedia: Gender-neutral pronoun är en bra utgångspunkt. Bland mycket annat intressant kan man se att kinesiskan fick ett "hon" 1919.
SvaraRaderaHeter det inte "hens", snarare än "henoms"?
SvaraRaderaJag tänker fortsätta säga "hin" istället för "hen" (som får mig att tänka "höna" och som därför känns nedlåtande). Varför "hin"? Jo, för att jag har fått för mig att det, om man utelämnar "håle" efter, faktiskt är ett väldigt passande ord.
SvaraRaderaOm det är någon som kan få mig att släppa den idén så skulle det vara någon av alla kloka kommentatorer här. Men om ingen visar varför jag har fel så kör jag vidare, till alla "hen"-sägares förtret. :)
Jag har kollat webbsidorna, för Sveriges fyra största dagstidningar. Jag syftar då Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen och Svenska Dagbladet. (Jag har provat med med Metro också, fast det gick inte.) På alla fyra används ”hens”, en eller flera gånger. Däremot förekommer inte ”henoms”, i alla fall inte som pronomen. Jag betraktar därför ”hens”, som det etablerade alternativet, till ”hennes” och ”hans”. Någon som kan bekräfta, med någon mer relevant tidskrift? Det vore faktiskt en fördel, i det här fallet.
SvaraRaderaOrdet ”den” har inte skapats medvetet. För flera hundra år sedan, fungerade svenskan som tyskan. Det fanns alltså tre grammatiska genus: maskulinum, femininum och neutrum. I dom dominerade dialekterna, var det rätt liten skillnad i uttal, mellan maskulinum och femininum. Så under århundradenas lopp smälte dom ihop, och blev det grammatiska genuset utrum. Substantiv som med den typen av böjning, kallas också för ”n-ord”. Dom som har den andra typen av böjning, kallas också för ”t-ord”. Dom är alltså rent grammatiska konstruktioner, utan kopplingar till mer bokstavlig könsneutralitet.
Alternativ Stads gatutidning Klara Papper försökte lansera ordet hen redan på 70-talet istället för det knöliga ordet vederbörande. Detta efter att en av redaktörerna blivit ihop med en finska och funnit deras pronomen behändigt.
SvaraRadera