Om den vårdslöshet hvarmed fornminnen behandlas

För flera år sedan höll fornforskaren m.m. Holmberg ett föredrag i d.v. konstnärsgillet, "om den vårdslöshet, hvarmed nordens minnesmärken i allmänhet behandlas; hvarjemte han särskildt lade de på sommarfärder utresande konstnärerne på hjertat, att hvar de kunde komma öfver, afteckna de qvarvarande lemningarne, på det att, när en 100 år härefter man kunde antaga att intet spår af våra minnesmärken är till finnandes, så vida förstörelsen skulle fortgå som hittills, vi åtminstone kunde (i afbildning) uppvisa hvad vi af dessa dyrbara minnesmärken egt."

- Ur förordet till G. Brusewitz, Elfsyssel (1864)

Älvsyssel är ett gammalt norskt namn på södra Bohuslän, "G. Brusewitz" är förvisso inte Gunnar utan Gustaf (släkt? vet ej) och Holmberg, sist men inte minst, är Axel Emanuel som var den förste att beskriva Bohusläns fornminnen på allvar.

Det var alltså A. E:s varning som fick Brusewitz att ta till pennan, vilket var bra. Även om en beskrivning från 1800-talet verkar sen när det gäller ett fornminne från bronsåldern, så kan det mycket väl vara oerhört värdefullt, nämligen i de fall som minnet ifråga idag är just ett minne; bortodlat, rivet, återanvänt...

Pieteten rörande sådana ting har verkligen varierat å det grövsta genom tiderna. Sådant som vi idag knappt vågar släppa fram arkeologer med ekorrhårspenslar till, kan för bara några generationer sedan ha setts som potentiell schaktmassa och inget mer. Det går heller inte alltid att skylla på andra; när Colosseum liksom Bohus fästning använts som stenbrott, så har det varit av folket i trakten. Och många har påpekat att när en mängd gamla stadskärnor blev grus under kriget, så såg vi i Sverige själva till att få det fixat några år senare.