Här talade enligt sägnen älvdalskaplanen Daniel Buskovius till sitt manskap vid tåget mot Särna som intogs 1 mars 1644. Till minne restes stenen 1925.
- Älvdalens kommun skriver om Buskoviusstenen, texten frikostigt påfylld från Svenskt biografiskt handlexikon (1906) vilket visserligen inte är den sämsta källan.
Buskovius torde vara okänd för allmänheten, men borde åtminstone vara desto mer känd i Särna och Idre. Det är nämligen på grund av honom som dessa Dala-delar är svenska.
Under det så kallade Torstensonkriget mellan Sverige och Danmark (de är fler än någon som inte har betalt för det orkar hålla reda på) 1643-45 så hände det mesta söderut, men det krigades även i Dalsland (visste ni att Åmål bränts upp av danskar?) och ända upp i det mycket omkrigade Jämtland (där har vi faktiskt de färskaste svenskarna).
När budet från kronan gick till Falun att anfalla Norge så var de inte särdeles pigga på idén. Men, om historien är att lita på - vilket den kanske är - så blev dalkarlarna nöjda när de fick sin favoritpräst som ledare. Denne anförde tåget till Särna, som då lydde under dansk krona, och som gav sig utan strid.
"ända upp i det mycket omkrigade Jämtland (där har vi faktiskt de färskaste svenskarna)."
SvaraRaderaNej. Jämtland tillföll Sverige i freden i Brömsebro 1645 (Jämtland, Härjedalen, Gotland, Ösel samt Halland på trettio år som de människor som nyligen blivit pensionärer fått lära sig rabbla).
I freden i Roskilde 1658 erhöll Sverige bland annat Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän. Dessa är alltså de färskaste svenska områden som fortfarande är svenska.
Sensemaker
Här: "det var först 1699 som jämtarna ansågs vara 'svenska' och fick medborgarskap." - Wikipedia: Jämtland
SvaraRaderaEj dubbelkollat. Stämmer det?
Jag har ingen aning om när skåningar eller jämtar blev medborgare, vad som skulle menas med detta eller ens ifall begreppet existerade innan 1700-talet.
SvaraRaderaGissningvis dröjde det längre innan samerna sågs som riktiga svenskar.
Sensemaker
"Gissningvis dröjde det längre innan samerna sågs som riktiga svenskar."
SvaraRaderaJa, det dröjer nog länge än. De flesta jag diskuterat saken med, därav en hel del samer, anser inte att samer är svenskar. Och varför skulle de vara det? Jakuter blir inte ryssar bara för att de bor i Ryssland, och tibetaner blir inte kineser bara för att de bor i Kina.
I Sverige har vi den ofta förekommande, konstiga åsikten att man är "svensk" så fort man är "svensk medborgare". Det är ju faktiskt en skillnad däremellan, en skillnad som folk i de flesta andra nationalstater håller mycket hårdare på än här i Sverige. Jag undrar varför vi envisas med den konstiga åsikten här i landet? Är det kanske för att begreppet "svensk" i grund och botten syftar på en stamunion (götar och svear, med andra stammar tillkomna senare) och inte på en ursprunglig enhetlig stamgrupp? Är det för att vi så gärna vill se alla som en enhetlig grupp här i landet, och därför ignorerar alla särkulturella drag? Är det för att vi vill få alla minoritetsgrupper att känna sig som de är en del av landet Sverige, trots att de egentligen är det ändå utan att kallas "svenskar"?
Underligt är det i alla fall. Själv är jag bara delvis svensk, och skulle likt andra i släkten aldrig anse att min andra släkthalva är svensk, trots att vi bott i det här landet sedan 1500-talet. En folkgrupp är en folkgrupp, och ett medborgarskap är ett medborgarskap. Att blanda ihop dem som vi gör i Sverige är enbart att göra de olika folkgrupperna en otjänst.
Angående 1699 så anges i WP-artikeln "Jämtlands historia" den här artikeln ur Jämten 1995 som referens. Sista stycket före första underrubriken: "Det är med andra ord ingen tillfällighet att jämtarna är de sista i vårt land att beviljas svenskt medborgarskap. Det skedde först den 3 februari 1699 genom ett beslut av Karl XII. Vi skulle i fortsättningen räknas 'lika med de gamle svenske'." Om detta kungliga beslut faktiskt funnits så borde det väl vara lätt att hitta i källorna, och i så fall är ju påståendet i någon mening korrekt, även om ordvalet ("medborgarskap"), som Anonym ovan påpekar, är synnerligen olyckligt.
SvaraRaderaDet är tyvärr alltför vanligt, att förväxla etnicitet och medborgarskap. Etnicitet handlar om känsla av samhörighet. Medborgarskap är handlar om medlemskap i en stat. Dom kan mycket väl sammanfalla, men behöver inte alls göra det. Jag råkade på en fransyska, på engelskspråkiga Wikipedia, som förnekade existensen av etnicitet i sitt land. För mej framstår hennes uppfattning, som en politisk illusion. Faktum är att det finns minst fyra etniska grupper, som är inhemska i Frankrike. Det är fransmän (överlägset störst), basker, korsikaner och romer. Poängen är att dom andra tre grupperna, inte känner sej som fransmän. Sedan har vi rasismen, men det är en annan sak.
SvaraRaderaFöregångaren till ”medborgare”, är förstås ”undersåte”. 1688 gav John Locke ut en skrift, om ”undersåtarnas rättigheter”. Ordet ”medborgare” eller jämförbart ord, var tydligen inte uppfunnet än. Jag betraktar det som lanseringen, av idén om mänskliga rättigheter. Det borde britterna vara stolta över.