Vanliga frågor och svar

En historiskt skolad författare skrev en populärt hållen bok. Han bekymrade sig till och från för de knepiga frågor som möjliga läsare skulle kunna ställa. Om "narrationens problem", "skillnaden mellan källkritik och sakkritik", och annat som historiker av facket bekymrar sig för - närmast oavbrutet, är jag frestad att tillägga.

Senare, när boken till min förvåning blivit en framgång, och jag själv börjat resa runt på bibliotek och föreläsningssällskap, var jag tryggt bestyckad med ett helt batteri frågor och svar. Men inte en enda gång fick jag användning för dem. Min hemläxa fick ligga oförhörd. Frågorna och invändningarna som så kallat vanligt folk ställde var nämligen av en helt annat art än den jag förväntat mig.

- Peter Englund, När jag skrev Poltava

För de intresserade och nyfikna som slöt upp ställde många så kallade kontrafaktiska frågor, "vad hade hänt om..?" - kungen inte sårats, eller om man kört med en annan slagordning... Och naturligtvis knäckfrågan: hur hade det gått med alltihop om det där slaget hade vunnits. Den stilen.

Och så de skeptiska småfrågorna:

... om varifrån, varifrån, jag fiskat upp alla mina detaljer. Vad var påhittat och vad var sant

Jag var en aning chockad. Allt var ju sant! Vad var annars poängen?

Det kan man fråga sig. Måhända vanliga läsare, ens de som varit nog motiverade att masa sig till föreläsningen, inte känner till källornas omfattning, att det verkligen finns gott om beskrivningar även av småsaker. Eller att möten med fantasifulla förmågor som Lindqvist, Brunner och vilka de nu är har gett ett intryck av att historia måste bli påhittig för att bli populär, att man måste skarva in mer eller mindre grundlösa uppgifter för att behålla läsarens intresse.