Genetiska undersökningar visar att jordbruket kom till Skandinavien med folk med rötter i dagens Turkiet. (Detta fick rubrikmakaren till en stunsigare men osannare formulering, på rubrikmakares sätt.) De flesta av oss är ättlingar till dessa relativt sent invandrade bönder, desto färre till de jägare som bott här sedan mycket längre tillbaka.
Resultaten visar att Europas första bönder hade sitt ursprung i nuvarande Turkiet, i den del som kallas för Anatolien. Där har människor brukat jorden och hållit husdjur i åtminstone tio tusen år. En av dem var kvinnan som vi kallar Helena.
För ungefär 8.000 år sedan hade några av hennes ättlingar hunnit förflytta sig till nuvarande Ungern.
Därifrån spred de på några få hundra år ända till Paris i väster och Ukraina i öster, och så småningom även norrut.
- Karin Bojs, Nordens bönder kom från Turkiet, DN 21 november 2010
Helena, Ursula m.fl. avser faktiskt specifika individer. Namnen myntades av Brian Sykes i hans The Seven Daughters of Eve, en presentation av den fascinerande mitokondrie-genetiken. (Och nej, vi vet inte vad de faktiskt hette. De var inte systrar eller ens samtida.)
Detta är ju avgjort intressant, även om man väljer att inte nyttja det som någon sorts slagträ i den dagspolitiska debatten. Så har dock många gjort. Vilken idé som därmed skulle vara vederlagd är oklart. Det är länge sedan någon man behövde bekymra sig om föreslog kandinaviska ur-arier. Hypotesen att vi alla längst tillbaka stammar från Afrika har starkt stöd, och att folk rört sig vida omkring sedan mycket länge måtte väl alla ha klart för sig..? Att indoeuropeerna kom österifrån är idag etablerat. Idén har förekommit längre tillbaka än man kan tro.
Sammanstämmande historiska intyg, men i synnerhet den nordiska gudaläran sjelf, pekar mot öster för besvarandet af frågan, hvarifrån våra fäder kommo, när de invandrade hit. De hänvisa till trakterna norr och öster om Svarta hafvet, och derifrån hafva flera skilda, men med hvarandra beslägtade stammar inkommit i Norden.
- C. G. Starbäck & P. O. Bäckström, Berättelser ur svenska historien: Ynglingasagan (1885)
"Den nordiska gudaläran" är den som beskrivs i eddorna, som Ynglingasagan med sina färgstarka kungar. De mer lättmemorerade detaljerna utgjorde allmänbildning för inte så länge sedan. Men redan innan de sattes på pränt skrev Saxo Grammaticus en märklig historia om hur Oden var en högst verklig man i Bysans, som hyllades som gud av enfaldiga skandinaver. Finns det någon som tror på sånt idag? Jodå, i sin Jakten på Odin försökte självaste Thor Heyerdahl, i vad som skulle bli hans sista projekt, att bevisa att asarnas högste gud kom från Azov (utläses "as-hov") norr om Svarta havet.
Innebär då Wolfgang Haaks mitokondriska undersökningar att de gamla sagorna återupprättats? Har historiska sanningar bevarats som en sorts fossil i det allmänna medvetandet? Även om tanken är frestande så tror jag inte det, inte ett ögonblick.
Gudar som förvrängts till – eller missuppfattats som – människor, förekommer nog en del. Däremot är jag skeptisk till motsatsen. Jag tror tiden gick ifrån Thor Heyerdahl, utan att han förstod det själv.
SvaraRaderaÄven jag är tveksam till Heyerdahls teori. Men det finns onekligen exempel på människor som gudifieras. Se t.ex. helgon.
SvaraRaderaJag vill minnas att "Svitjods undergång och Sveriges födelse" diskuterade incitament.
Nja, jag vet inte, om det verkligen går att jämföra. Någon annan som har en åsikt?
SvaraRadera