Ofrivilligt medial

James Randi var i Göteborg i början av 1990-talet, och föreläste på Chalmers. Han gjorde experiment med publiken, och avslöjade dem allihop, förutom två grejor tror jag. Då var det människor i publiken som reste sig upp och sa "men du förnekar ju att du själv är medial, för de där två sakerna kan du inte förklara". Och det var då jag började tänka och bli intresserad, hur tänker man när man säger så? - Efter en lång diskussion avslöjade han även de två sista grejerna, det var därför han inte avslöjade dem tidigare eftersom han visste att frågan skulle dyka upp.

- Trollkarlen Gaston i Skeptikerpodden #1

Många illusionister kan berätta om detta fenomen: de gör en show, där det är en självklar förutsättning att allt är bluff och spel - kanske själva poängen rentav är att avslöja mediala charlataner genom att upprepa deras bedrifter - varefter folk tror att de är mediala på riktigt. De kommer fram till artisten efteråt, och blinkar och nickar och förstår att naturligtvis kan du inte säga öppet att dina förmågor är äkta, men mellan dig och mig -- blink blink.

Första gången jag hörde talas om det var jag mycket klentrogen. Tror dessa personer även att det sönderrivna kortet blev helt på övernaturlig väg? Eller damen faktiskt itusågad? Osv.

Men mentala trick uppfattar vi, tydligen, på ett annat sätt än fysiska, som tog de andra banor i hjärnvindlingarna. Att få kontakt med de döda är något som även vuxna friska människor kan ta på blodigt allvar.