Det var under OS 1936, Berlinspelen, som Sverige inledde fotbollsturneringen med att möta Japan. Det började bra för Sverige, med 2-0 i halvtid. Sedan vände det. Japan fick in ett, två, tre mål. När matchen gick mot slutet pressade svenskarna allt hårdare, men japanerna kunde svara.
Och nu passar han, och så en japan, en japan, en japan, dessa japanska försvarare, de är små, men sannerligen, de är hårda!
Det var naturligtvis Sven Jerring i radioreferatet - som ju var den vanliga formen för att avnjuta sport på håll och i realtid - som myntade begreppet "japaner, japaner". De allra sista intensiva sekunderna (från 06:30 i SR-klippet):
Japaner, japaner, försvarande japaner, från sig vilt slående japaner ... Och lika vilt angripande svenskar. Japaner som hoppar, japaner som kastar sig, japaner som fläker sig, japaner som gör allt för att rädda segern åt Nippon ... Och svenskar ... Svenskar som kämpat redligen, men som nu är slagna. Med 3-2 vann Japan över Sverige i den olympiska fotbollsturneringens första rond.
"Japaner, japaner, japaner" är sålunda lätt apokryfiskt.
Källa: Sverige-Japan i OS 1936, Sveriges Radio (öppnar en spelare i nytt fönster)
Det är väl visserligen korrekt att Jerring inte någon gång nämnde tre "japaner" på raken, men att han nämnde "japan" och "japaner" ett antal gånger är minst lika obestridligt. Det förmodligen mest typiska tillfället kommer ungefär en halvminut före de små men hårda försvarna:
SvaraRadera[...] långpassning mot mål, japan sparkar bort bollen, en japan till sparkar bollen längre bort. Och så japaner igen, och japaner, japaner, och japanska centern, han som väntade på sin chans [...]
Jag hade en fb-diskussion med några kamrater för ett tag sedan om just detta referat, så jag lyssnade på det ett par gånger (finns på en jubileums-LP från SR-sporten; utgiven 1976, tror jag). I förbigående kan nämnas att det sista citatet har ett par felaktigheter; "och lika vilt angripande svenskar" ska det vara, och dessutom har den som transkriberade texten missat "japaner som kastar sig" (mellan de japaner som hoppar och de som fläker sig).
Vår fb-diskussion handlade om huruvida detta referat var "fejk" eller ej; en av kamraterna hade nämligen hört att det var det från sin far. Min åsikt, efter lite efterforskningar, är att det inte var det; mitt huvudargument är dock indirekt, likt den berömda hunden som inte skällde i natten -- på den redan omtalade skivan berättar Jerring att det lika berömda Wachenfeldt-referatet är "fejk", och mitt argument är att om ett annat referat på samma skiva också varit fejk så borde väl farbror Sven nämnt det på samma gång? Helt säker kan man ju inte vara; i en memoarbok (från 1942, om jag minns rätt) berättar han inte om Waschenfeldt-bluffen, men väl om ett annat fejk...
Tack för påpekanden, korrigerat.
SvaraRaderaLade in en länk till Sveriges Radio. Att referatet skulle vara fejkat har jag aldrig hört talas om tidigare, det hade varit en jordskredsfaktoid. :-)
Wachenfeldt-referatet (om skridskoåkaren Bertil von W.) kände jag inte till. Har du några detaljer?
Med risk att få SR på halsen; här är en länk till en mp3a:
SvaraRaderahttp://bozze.hopto.org/mp3/jerring.mp3
Det är en ganska intressant historia, kanske en faktoid?
Wachenfeldt-referatet är idag inte i närheten lika känt som "japaner japaner", så där kan jag lugna dig. Däremot var det extremt intressant att höra farbror Sven själv, intervjuad av någon som kanske var Åke Strömmer? berätta om hur man misslyckades med att spela in det på sin tid berömda radiopratet - senare hade det väl blivit revolution - och som fick återskapas för en teaterpjäs, minsann:
SvaraRadera"...Och så hade jag då det där hejande gänget utanför, dörren var halvöppen, och de skrek och bölade allt vad de orkade medan jag refererade inne i studio 5, som lokalen hette. Och så kom detta referatet till, som alltså är rena bedrägeriet, men som i alla fall tycker jag ger något utav stämningen och gången och det hela."
Enligt SJ själv. Tack för att jag fick ta del av detta. För min egen del är det långt intressantare än nästan vilket äkta referat som helst...
Visst var det Åke Strömmer. Om någon är intresserad av skivan så heter den Heja Sverige, friskt humör, har nummer RELP 1285/6 och gavs ut 1978 till RF:s 75-årsjubileum.
SvaraRaderaDen bluff SJ tar upp i På min våglängd (från 1944, inte 1942) handlade om en avslutningsceremoni (jag tror det var vinter-OS 1936), där han refererade vad han visste skulle hända i under de sista 10 minuterna medan man fortfarande spelade det musikstycke som föregick dem -- han hade nämligen fått stränga order att inte dra över, eftersom man skulle sända aftonandakten direkt efteråt...
Att "japaner, japaner" blivit "japaner, japaner, japaner" beror sannolikt på den kända retoriklag som säger att en upprepning ska innehålla tre led (eller, som Monty Python uttryckte det: Then shalt thou count to three; no more, no less. Three shall be the number thou shalt count, and the number of the counting shall be three...). Den lagen har ju en hel del faktoider på sitt samvete; på rak arm kommer jag på "blod, svett och tårar", men det säger förmodligen mer om mitt dåliga minne än något annat.
Till slut måste jag säga att jag tycker att sportkommentatorn Sven Jerring är fullständigt överlägsen dagens radiokommentatorer -- under de där fem sista minutrarna hinner han yttra klassiker om de små men hårda försvararna, de "från sig vilt slående japanerna" och naturligtvis grundtemat "japaner, japaner", allt framfört med en självklar värdighet och elegans som dagens skrikhalsar bara kan drömma om...