Klassiker på förekommen anledning: Om ni ska ut i marker där det finns grävlingar så behöver ni inte stoppa äggskal i stövlarna. Eller knäckebröd, träkol, kottar, eller vad annat folk kommit på.
Hur så? Jo, tanken är att en grävling som anfaller och hugger tag i någon inte släpper taget förrän benet krasar. Så en skogsvandrare utan bekottade stövlar får spendera resten av livet, hur långt det nu blir, med vidhäftad grävling.
Men det är alltså inte sant.
Efter att ha grävlat runt har jag fått uppfattningen att uppgiften är av svensk eller åtminstone skandinavisk härkomst, från förra delen av 1900-talet. Det kan påpekas att även om grävlingar annars inte är aggressiva av sig så har det förekommit jakt på dem, och om de då får lust att bita ifrån så är det både förståeligt som läge att förflytta sig.
Jag har aldrig hört att detta skulle handla om grävlingen. Däremot att det var illern som gjorde detta.Det sa de gamla på landsbygden förr där jag växt upp och man hade väldig respekt för den värste av dem alla i detta sammanhang illern.
SvaraRaderaIntressant, jag har hört den om grävlingen många gånger, aldrig något annat djur (tror jag). Vilken landsbygd pratar vi om?
SvaraRaderaJag har svårt att tänka mig någon iller som skulle vara värre än ens en halvvuxen grävling, men strunt samma.
Jag kommer från sydvästra Sverige gränstrakterna halland Skåne och bondemiljö uppväxt på lantgård. Det jag hörde och som såga som sanning hörde jag ofta under 1960-talet av äldre lantbrukare.
SvaraRadera