It is in Einstein's general theory of relativity (1915) that the radical conceptual break occurs: the space-time geometry becomes contingent and dynamical, encoding in itself the gravitational field. Mathematically, Einstein breaks with the tradition dating back to Euclid (and which is inflicted on high-school students even today!), and employs instead the non-Euclidean geometry developed by Riemann. Einstein's equations are highly nonlinear, which is why traditionally-trained mathematicians find them so difficult to solve. Newton's gravitational theory corresponds to the crude (and conceptually misleading) truncation of Einstein's equations in which the nonlinearity is simply ignored. Einstein's general relativity therefore subsumes all the putative successes of Newton's theory, while going beyond Newton to predict radically new phenomena that arise directly from the nonlinearity: the bending of starlight by the sun, the precession of the perihelion of Mercury, and the gravitational collapse of stars into black holes.- ur Alan Sokal, Transgressing the Boundaries: Towards a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity, Social Text #46/47 (vår/sommar 1996), sid 217-252
Ovanstående är en liten och typisk del av den förmodligen mest klassiska nonsens-texten någonsin. Fysikprofessorn hade, som det heter, lackat ur mot postmodernister som inte verkade göra någon som helst skillnad mellan texter som betydde något och texter som bara verkade betyda något. Nu fick Sokal en idé: han satte ihop en text som skenbart gick ut på att visa att kvantfysiken är en social och lingvistisk konstruktion (inom postmodernismen är allt sociala och lingvistiska konstruktioner) men som i själva verket enbart utgjorde nonsens, korrekt i grammatiken men renons på information, sans och förnuft. Och så postade han den ... Och fick den publicerad.
Sedan dess har postmodernismen gått tillbaka, enligt vanligtvis insatta källor. Om Sokals fina skämt - och det bästa var att det var på allvar - har del i detta vet jag inte. Men man kan hoppas.
Tidskriften ges förresten fortfarande ut. Här är det enda omnämnandet av historien som jag hittar hos dem. Det är samtidigt ett prov på just sådana texter som Sokal försökte parodiera.
If only superficially, a certain multi-inter-trans is now normative, and the ambivalence that it inspires reveals to what degree disciplinarity is the site of a vast array of competing and complementary forces and fantasies. Social Text was an early adopter of the critical force of postdisciplinarity. It may have been precisely this discipline problem that attracted the attention of fraudster and physicist Alan Sokal. The disciplinary free range of cultural analysis propelled a crisis in reference for him so profound that, in defense of his discipline, Sokal disregarded the protocols of collegial interaction, as if the university, broadly construed, and the critical space of Social Text, specifically, weren't precisely the kind of places to mount a public discussion of these very matters.- Shireen R. K. Patell, Disciplinarity, Social Text #100 (hösten 2009
Nu blir jag osäker på om Patells artikel betyder något, eller om den är ännu en sokalisering..?
Wikipedia: Sokal affair
På nätet kan man ju finna programmet SCIgen (refereras också I Wikipedia artikeln om Sokal affären) som automatiskt genererar vetenskapliga nonsensartiklar, just för tillfället verkar inte PDF versionerna av resultatet fungera, men Postscript resultaten fungerar.
SvaraRaderahttp://en.wikipedia.org/wiki/SCIgen
Sokalaffären var onekligen en nonsens artikel i sin helhet. Just det citerade stycket är däremot såvitt jag kan förstå en helt korrekt -ehuru rätt kaotisk- beskrivning av den allmänna relativitetsteorin. Det enda som är litet udda är att de använder ordet "lineär" på ett annat sätt än jag är van vid.
SvaraRaderaInte heller Shireen R. K. Patell yttrande är nonsens. (Det är däremot groteskt tillkrånglat skrivet -gissningsvis för att dölja det barnsliga i resonemanget: "du är bara elak mot oss för att vi är så bra att du känner dig hotad av oss".)
Det han säger är ungefär att tvärdisciplinärt arbete har medfört nya insikter och upptäckt svagheter i hur vissa discipliner fungerar. Social text var en tidig och viktig källa till sådana insikter. Sokal kände sig hotad av dessa avslöjande insikter och valde därför att vara taskig mot oss. Ifall han tyckte det vi gjorde var dåligt hade han bara kunnat skicka en insändare eller ifrågasätta oss i universitetsvärlden istället för att bete sig illa mot oss -så det så.
Sensemaker
Poängen med Social Text var ju att man provade att hoppa över peer-review. Peer-review är ju inte bara en ypperlig kvalitetskontroll, utan det har ju också en lika mycket konserverande effekt. Det är ju detta som är själva grunden i det postmoderna tänkandet - etablerade tankekonstruktioner sätter käppar i vägen för nya. Varför då inte prova att ta bort kvalitetskontrollen och se vad som händer?
SvaraRaderaNär redaktionen ändå föreslog ändringar vägrade Sokal dessa och man tog in artikeln ändå. Men Sokal "disregarded the protocols of collegial interaction", precis som Patell skriver: Sokal var ogin och försökte inte ens förstå, utan skulle tvunget försöka sätta dit dem.