En dag med tre färger - kommentarer

Peter Englund: En dag med tre färger

Essän om utvecklandet och användandet av den första atombomben finns i hans Brev från nollpunkten (Atlantis 1998). Eftersom jag för närvarande studerar ämnet så tog jag en extra titt. (Texten på nätet är något kortad.) Här är några punkter där jag inte håller med, eller åtminstone skulle vilja förtydliga.

*

Ofta beskrivs atombombens utveckling som något man satsade stenhårt på från början. Det stämmer varken för Tyskland, där man visserligen kom igång tidigt men aldrig prioriterade projektet, eller USA, där det dröjde till efter Pearl Harbor innan man kom igång på riktigt. PE nämner också den historiska ironin att bombutvecklingen lades ner i Tyskland i princip samtidigt som den kom igång i USA, alltså i början av 1942. (I Tyskland fortsatte man dock med att arbeta på en kärnreaktor. Attentaten i Rjukan 1943 och 1944 slog mot den, knappast mot bomben.)

Jag har ännu inte hittat några belägg för att nazi-höjdare ägnade bomben något särskilt intresse. Det var ett långskott bland otaliga. Skulle tro att Himmler ägnade mer energi åt projekt som undervattens-fabriker och granrots-bensin, liksom Hitler hellre filade på sin Germania-modell.

Att Newtons fysik inte kan användas för elektronbanor hade Bohr redan visat.

PE skriver att vi utan kvantmekaniken "inte skulle ha någon elektronik att tala om". Det får jag inte att gå ihop? [ Efter Werners kommentar förstår jag PE bättre; kvantmekaniska effekter har betydelse för transistorns funktion. ]

I stycket om Deutsche Physik verkar PE blanda ihop relativitetsteorin (som förstods av betydligt fler än sex personer, klassisk skröna) med kvantmekaniken.

Kongressen i Indiana antog 1897 inte alls den bisarra (men inte särskilt enkla) lagen om pi, de förkastade den med ett hånskratt. Faktoider.nu: Lagen om π

Källan till Stalin-citatet "Vi kan alltid skjuta dem senare" är Beria, efter Stalins död. Det finns skäl att tvivla på sanningshalten.

När Heisenberg slapp trakasserierna från Deutsche Physik-figurerna (vilket också var början till slutet för den märkliga rörelsen) så verkar Ludwig Prandtl inte ha varit inblandad. Det var däremot Heisenbergs mor, som råkade känna Himmlers mor.

I boken antyds att Wernher von Brauns raketprojekt, vars överlägset mest kända resultat var V-2, skulle ha kostat något i stil med Manhattan-projektet. Här har jag ingen koll på siffrorna, men jag tvivlar starkt på att de ens låg i samma storleksordning.