I slutet av varje numrerat stycke finns ett eller ett flertal val att göra: ”Korridorens sträckning löper in mot den vida synranden: => 154; Vid den vänstra sidan reser sig en brant sluttande trappa: => 51; Längs den bortre kanten, på dess vänstra =>; 300 och dess högra => 163 sida, öppnar sig den väldiga och ljusa glasskimrande hallen.” Vart går du? Trappan eller korridoren, varje nummer leder vidare till ett nytt stycke text - till ett nytt rum.- Jenny Maria Nilsson recenserar Lotta Lotass Den svarta solen i Helsingborgs Dagblad (se även DN SvD GP)
Jag har inte läst Lotass, och vet inte om jag någonsin kommer att göra det (hennes böcker verkar tillgjorda och aptråkiga). Men i beskrivningen ovan kände jag genast igen greppet: det är ju en äventyrsbok!
Efter några tidigare försök slog idén igenom med barnboksserien Choose Your Own Adventure på 70-talet. Konceptet var som följer: Man börjar läsa boken, och kommer efter en stund till en valsituation. Skall du, eller huvudpersonen, göra si? - Gå till sidan X. Eller kanske så? - Gå till sidan Y. Fundera, välj, bläddra fram, och läs fortsättningen. Val följer på val; ibland får berättelsen ett abrupt slut (som om man väljer att gena över kvicksanden), andra gånger fortsätter förgreningen. Givetvis kan man fuska och backa tillbaka, det ingår nättopp i reglerna.
Min första kontakt med genren var spelboken Häxmästaren i Röda Berget (1985), översatt från den engelska Fighting Fantasy-seriens första titel: The Warlock of Firetop Mountain (1982) av Steve Jackson och Ian Livingstone. Där hade man byggt ut systemet från Choose... med lite rollspelsgrejs; man fick hålla reda på ting som KP och färdigheter, och många situationer avgjordes med ett tärningskast. Ett stycke kunde utgöras av en strid med något monster, vars "prestanda" angavs, och så fick man slå tärning och räkna tills striden var över.
Choose Your Own-äventyren fann jag först senare, men de jag sett var klart underlägsna FF. Å andra sidan var FF, åtminstone de första av Jackson & Livingstone (jag läser att man 1982-1995 kom att ge ut hela 59 titlar av en lång rad förmågor) klart underlägsna de två serier som Mark Smith och Jamie Thomson skapade: Tigerns väg (japansk fantasy) och Falken (sf, men med tyngdpunkten på tidsresande; man besöker alla möjliga epoker i jordens historia). Jag har inte öppnat dessa böcker på kanske tjugo år - vet inte om jag vågar, allt åldras inte med värdighet - men när det begav sig så gick jag igenom dem bra många gånger och fann dem fullständigt fascinerande.
Det är väl ingen slump att genren försvann när dataspelen började nå en viss nivå, och så slog internet igenom även bland oss dödliga. Betänk att Warlock gavs ut 1982 - på den tiden var det en prestation att få ens en hygglig illustration i ett dataspel.
Demian's Gamebook Web Page: Fighting Fantasy; The Way of the Tiger; Falcon
Wikipedia: Choose Your Own Adventure
Given fråga: Har Häxmästaren från 1985 med ett visst alias att göra? Nej, jag tror inte det - ber att få återkomma.
Nostalgi. Själv spelade jag Ensamma Vargen också, ett bokspel där man var den sista krigarmunken av en orden som i övrigt hade blivit utplånad. Jag drogs benhårt in i handlingen och minns att jag blev duktigt skärrad första gången i spelet som jag dog.
SvaraRaderaApropå seriös litteratur är inte Sven LIndqvists "Nu dog du: Bombernas århundrade" från 1999 uppbyggd på samma sätt? Jag har för mig det.
Jag kommer däremot att läsa Häxmästaren... :)
SvaraRaderaSpito: Javisst ja, Ensamma vargen hade en rätt lång serie även på svenska. De blev aldrig min grej. (Jag samlade hyfsat flitigt på genren, har kanske ett 20-tal på lager.)
SvaraRaderaLindqvists bok var intressant! Det går alltså att använda greppet till någonting "nyttigt". Hittade en beskrivning: "De olika 22 ingångarna utgörs av 400 delvis skiljda men tematiskt sammanhållna tankestråk över bombernas århundrade dvs. 1900-talet. De olika tankestråken är ordnade i kronologisk ordning varpå läsaren får bläddra sig fram och tillbaka mellan den ena hemskheten efter den andra under läsningens gång."
Jenny Maria: Menar du undertecknad eller FF-boken - ja, båda delarna rekommenderas, givetvis. :-)
Julio Cortázars bok Rayuela (Hoppa hage), från 1963 kan man antingen läsa rakt av, eller hoppa mellan kapitlen i ett bestämt mönster:
SvaraRaderahttp://en.wikipedia.org/wiki/Hopscotch_(Julio_Cort%C3%A1zar_novel)
CYOA-artikeln nämner några tidigare övningar, bl.a. "Hopscotch".
SvaraRaderaWikipedia: Hopscotch (Julio Cortázar novel)
Det jag saknar där är de uttryckliga valen, så som de formuleras hos Häxmästaren, Lotass m.fl. "The book can be read either in direct sequence from chapter 1 to 56, which, Cortázar writes, the reader can do 'with a clean conscience', or by hopscotching through the entire set of 155 chapters--except chapter 55--according to a table provided by the author that leaves the reader, finally, in an infinite loop between the last two chapters in the sequence. There are several other ways to read the novel, such as reading only the odd or even pages, or choosing chapters in completely random order."
Däremot får jag ett vagt intryck av att den har litterära kvaliteer som kanske överträffar någon annan titel som nämnts här.
Det fanns även motsvarande äventyrsböcker på Fem-tema (Enid Blyton, ni vet). Vill minnas att man kunde vara olika karaktärer i gänget, man kunde ta hjälp av en "kikare" en "kodnyckel" osv. Lotass brädad av Blyton - det skulle den gamla skolbibliotekarien ha hört. Ha!
SvaraRaderaDet fanns åtminstone en Fem-bok som spelbok. Upplägget var lite meckigt med kodnyckel, specialtärning m.m. Stilnivån var tyvärr inte högre än originalet, om jag minns rätt. :-)
SvaraRaderaJag antar att mycket av handlingen gick ut på att välja ingredienser till sin lunchkorg?
SvaraRaderaJag menar båda! :)
SvaraRadera