Hundar skall inte få ben från djur som börjar på F; det vill säga fågel, fisk, fläsk, får...
...Har jag hört till och från, även utan att ha haft egna hundar. Men är det sant?
Hur har i så fall vargarna klarat sig? Eller herrelösa hundar? De har väl aldrig varit särskilt petiga med maten? (Eller dör de undan utan att någon ser det?)
Är det kanske kokta ben som är problemet? Det vore i så fall lite mer logiskt. Men skulle f-benen som grupp skilja från icke-f-benen? (Oavsett exakt definition, och med undantag för undantag.) Är ben från nöt och vilt OK även i kokt skick?
Nu blev det många frågetecken. Någon som vet?
Fågel torde vara för att benen är håliga och kan splittras och skada hunden när den biter. Fisk kanske ger sig själv.
SvaraRaderaMen någon regel har jag inte hört, trots att jag har hund.
Jodå, F-regeln finns. Och den handlar mycet riktigt om att dessa f-ben splittras och flisas när de gnags på. Underligt med en hundägare som hört om den. Huruvida den verkligen stämmer vet jag dock inte.
SvaraRaderaSkillnad på kokta och råa ben har jag aldrig hört något om.
Det lär gå utmärkt att ge F-ben till hund, det anser åtminstone alla de som ger sina hundar rå diet bestående av ben med kött på. Då äter hunden upp benen, i alla fall de tunnare sorternas ben (beror ju på storlek på hunden förstås--min york skulle nog knastra sönder en kycklingvinge lätt som en plätt, men han äter upp det mesta av benet på ett kycklinglår också ;)). Om man bara ger en diet på kött, för att man t.ex. befarar att hunden skadar sig på benen, bör man tillsätta benmjöl. Som du riktigt påpekar så käkar ju vilda hunddjur benen på bytesdjuren, och därmed får de i sig calcium. Och balansen calcium-fosfor ska vara rätt för att hunden ska vara frisk. Och vilda hunddjur funderar nog inte på om middagen kommer från F-djur.
SvaraRaderaMen att det är skillnad på råa och kokta ben stämmer nog, i alla fall enligt min amatörmässiga bedömning ;) Vilken betydelse det har har jag ingen direkt fakta på, men det sägs att de kokta benen splittrar sig lättare, på ett flisigt och farligt sätt. Om man själv känner på ett kokt eller okokt ben, oavsett sort, så känns ett kokt annorlunda. Det är som hårdare, lite mer porslinsaktigt (dålig förklaring, kom inte på något bättre ;)).
Fisk-fågel-fläsk-regeln är bara att glömma, så vitt jag vet. Tillagade ben kan vara farliga oavsett sort, och råa ben kan också vara farliga (och ibland beror farligheten på att hunden är glupsk...).
Däremot så kanske det är lite knivigare med rått kött från fisk-fågel-fläsk. Men det beror ju på andra saker. Rå fågel inkl ben är något av en stapelvara hos dem som utfodrar med rå föda. (Det är lite hokuspokus runt det där med rå hundmat, befarar jag, men råa ben har ett underhållsvärde--för hunden--och rått kött gillar hundar, och mår bra av, så...)
Oj, hoppsan, lång kommentar det blev.
(Hittade ett till spörsmål i blogposten...) Ang ben från vilt och nöt så går de förstås bra att ge råa. Kokar man de, bör man--enligt visdom jag fått mig till lags från diverse mer eller mindre seriösa källor--enbart använda de stora rörbenen, dvs bjässebenen. (Det är nog dem nötet eller viltet går på, tror jag.) De är så stora att splitterrisken är rätt liten även om benet blir skörare av kokningen. Nu beror det ju på om man har en riktig flismaskin till hund--de knaprar sig glatt igenom rörbenen också. Och då är kanske de råa ett säkrare kort, åtminstone i fall det verkligen är så att kokta ben splittras vassare. Märgben brukar vara poppis hos hundar.
SvaraRaderaNu har jag nog sagt nog om det ;)
Tack för kommentarerna! Om de är bra, så får de gärna vara långa. Inga problem alls.
SvaraRaderaF-regeln verkar, för att försöka summera kunskaperna, att vara en rätt vågad sammanfattning av ett antal i grunden goda rekommendationer. "Kokta småben kan flisa sig" vore kanske bättre? - Vilket vad ex.vis viltet beträffar skulle inkludera kanin men inte älg. Vad tycks?
(F.ö. tror jag margherita tappade bort ett "inte". ;-) Fast det ser man ju.)
Den bästa regeln, om man känner för att hålla sig med en, är nog att alla ben kan splittras, eller på annat sätt vara farliga--men att risken är större med tillagade ben. Även stora märgben (rörben) kan splittras, i synnerhet om de är kokta, och hunden är väldigt stor och har starka käftar. Och ju glupskare hund, desto farligare (de har inte tid att mala ner benen ordentligt innan de sväljer...) Annars kom jag just på att min hund har hittat rester av (troligen) grillade kycklinglår i parken--de har vissa gånger varit rejält vassa (antingen för att han har hunnit tugga i dem, eller för att de varit avbrutna redan när han hittat dem). När han tuggat likadana men råa ben hemma, har de faktiskt mer verkat krasas sönder som en hård kaka, och inte bildat vassa "synåls"-aktiga stickor. Så om min hund svalde picknickrester i parken skulle jag bli lite nojjig, alldeles oavsett om benen befarades vara från F-djur eller inte!
SvaraRaderaAngående kanin och älg--det beror ju alldeles på vilka ben på älgen det är fråga om. Småbenen i älgen är säkert nästan lika lättkrossbara som kaningben, medan rörbenen lär vara väldigt svåra att krossa. Å andra sidan--det beror ju på vad man vill med bentuggandet. Är det bara för rekreation, då är det kanske bättre med rejäla ben som inte "konsumeras", men om det är för att få i sig kalcium, då ska ju benen krossas och ätas upp. Jag tror nog att det går att ge rå kanin/hare till en hund som är van att äta kött med ben--det borde i alla fall inte vara farligare än kyckling eller kalkon, som det är vanligt att folk ger. Och jägare lär nog ge rester av de fällda djuren till hundarna, alldeles utan att rensa och tillaga resterna först!
Jag tror att det är så här: hela hundvärlden är full av pseudokunskaper och diverse mer eller mindre korrekta tumregler. Att välja ett sätt att utfodra sin hund är som att välja religion, och folk kan lätt börja predika och fajtas över fånigheter som om torrfoder djävulens påfund eller att köttiga ben är syndiga, livsfarliga frestelser. För inte så länge sedan hörde jag av någon som hade blivit instruerad av sin veterinär att aldrig ge något annat än torrfoder, inte ens godis, och definitivt inte ben--för det var ju komplett livsfarligt. Hunden kan dö när som helst, mer eller mindre. Inte ens märgben var ok. Istället skulle man komma in till veterinären och ta tandsten med sövning och laser några gånger om året. Det bedömdes vara mindre farligt (och det tror jag är helt galet, för sövning är inte en baggis heller). Grejen är att det så oerhört lätt går rykten och sägner och halvsägner och det blir en höna av en fjäder... Förresten är det livsfarligt för en hund att bära på pinnar också--de kan, liksom benflisor, vara vassa! Inte mycket nöje kvar för en stackars hund om man ska följa alla regler ;)
http://www.hundsport.se/redaktionellt/veterinaren_mapp/artiklar_hunden_ge_ben.html
SvaraRaderaIstället för att tro och tycka om något som kan ta livet av en hund kan man väl ta reda på fakta.
För den som vill ha en enkel tumregel funkar "inga djur på F" bra.
Vill man vara exakt kan man läsa bifogad länk.
Tackar! Jag har inte hund själv, om jag haft skulle jag definitivt inte nöjt mig med att kasta ut en rev på bloggen.
SvaraRadera