S.k. stealth-teknik ("smyg"-) går ut på att minimera den mängd radarstrålning som ett flygplan återspeglar mot källan. I det arbetet är utformningen av flygplanets yttre av största vikt. För att räkna ut hur planet skall formas, utan att tumma för mycket på aerodynamiken, så har praktiska försök varit helt otillräckliga - istället för att slöjda på flygplanskroppar i en vindtunnel så har datorerna räknat och räknat och räknat igenom drivor med parametrar. I sådana simuleringar hanteras mycket stora datamängder, och för att bli klara i rimlig tid så förenklar man gärna så mycket som möjligt (men inte mer).
Det är därför som F-117 ovan har kantigare former; man förenklade helt enkelt själva flygplanskroppen till så få platta ytor som det var aerodynamiskt möjligt för att minska datamängden och snabba upp beräkningarna (låg "polygon count" är ju ett begrepp även i dataspelsbranschen, även om det är mindre aktuellt idag än för några år sedan då skillnaderna kunde vara mycket påtagliga). Ett par år senare formgavs B-2, datorerna hade då blivit tillräckligt kraftfulla för att kunna klara av jobbet även med kurvade ytor, som är matematiskt mer krävande än platta polygoner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.