Styx och annan mytologi

För att komma till grekernas dödsrike Hades så fick man passera flera floder: Styx, Acheron, Flegeton, Kokytus och Lethe, samt (enligt åtminstone Vergilius) Eridanus.

Dessa är en blandning av verkliga och uppdiktade floder. I en del framställningar är X en biflod till Y, i andra är det tvärtom, eller så är de helt åtskilda. Ofta beskrivs en delmängd av de uppräknade.

Mytologiska uppgifter av denna sort nämns mycket ofta på ett sätt som ger ett intryck av att folk hade hårdare koll på läget än vad som faktiskt var fallet. Varken romare eller greker hade någon bibel med facit; det fanns heller ingen inkvisition som höll efter irrläror. Det är varken ovanligt eller konstigt att skriftställare som levde i olika sekler i olika länder har olika besked om saker och ting. (Det gäller i högsta grad för vikingarnas mytologi, som vi praktiskt taget enbart känner till från en medeltida källa, och som kommer att bli ämne för en faktoid framöver.) I fallet med Hades och dess floder har vi även Dante att ta hänsyn till, vars skildring från renässansens Italien bara delvis har att göra med vad romare och greker gick och trodde på (de som alls hade en särskild uppfattning om det hela), men vars övriga kvalitéer gett den ett stort genomslag.

En detalj som färjkarlen: de flesta vet att han hette Charon (som Plutos måne), enligt andra källor var det en Flegyas som skötte sysslan. Huruvida en av dessa, eller båda två, idkade färjetrafik över Styx, Flegeton, Kokytus eller Acheron är en annan fråga som är öppen för debatt.

Styx var den flod som Achilles vid unga år nedsänktes i, vilket gjorde honom osårbar, sånär som på den häl som hans mor höll honom i. Dante placerar den i den femte cirkeln, med Flegyas som färjkarl.

Acheron, "sorgens flod", var enligt Platon det näst största vattendraget i världen, slagen endast av världsfloden Oceanus. Hos Dante utgör den helvetets gräns, vars hitre strand utgör en sorts limbo för själar som varken gjort sig förtjänta av himmel eller helvete. De skeppas enligt samma källa över av Charon.

Flegeton var en flod av eld. Hos Dante utgörs den av kokande blod och återfinns i den sjunde cirkeln. Däri kokas själarna efter de våldsamma, mördare och tyranner; de vars liv präglades av hett blod, och som sålunda fått ett passande straff i evigheten. (Dantes uppfinningsrikedom på detta område är något alldeles särskilt.)

Kokytus, "gråtfloden", kunde inte de komma över som inte hade betalning åt Charon. Dante placerar den längst ner i helvetets nionde iskalla cirkel (just det: helvetet är kallt hos Dante), där själve Satan sitter infrusen, tuggandes på Brutus, Cassius och Judas. (Tydligen ansåg han att förräderiet mot Caesar var jämförbart med det mot Jesus.)

Lethe var glömskans flod - när man drack ur den, så glömde man bort de levandes värld. Därav kommer det välkända ordet lethal. Med diktarens frihet flyttar Dante denna flod till skärselden, Purgatorio, och skruvar ner dess effekt till att bara ta bort minnet av begångna synder; tillsammans med en slurk från floden Eunoe, uppfunnen enkom för detta syfte, som förstärker minnet av goda gärningar, så får man ett passande kur för de som efter genomliden skärseld skall bege sig in i Paradiso. (Ibland kan man få för sig att folk ibland oss smakat på det minnesförbättrande dubbelvattnet.)

Eridanus beskrivs av gamla greker som en bärnstens-förande flod någonstans norrut. När Vergilius skrev Aenediden om den trojanske hjälten Aeneas öden (som han dock inte fann upp, Aeneas var en välkänd historisk/legendarisk figur) som bl.a. inbegrep ett besök i dödsriket, så nämner han att Eridanus finns där. Den har även fått en rätt stor stjärnbild på södra stjärnhimlen uppkallad efter sig.