Ett urspråk

Ibland stöter man på ord som skrivs med en liten asterisk före, såhär: *medhu-. Ett sådant ord är rekonstruerat; det har inte hämtats ur tal eller text, utan är i princip en kvalificerad gissning om hur ett ord som en gång nyttjades lät. (Exemplet betyder "honung", och finns ännu kvar i ett ord som mjöd.)

Hur i hela friden kan man gissa om sådant? Genom att jämföra ordets efterkommande, enkelt uttryckt.

En gång i tiden har det funnits ett förhistoriskt språk, kallat protoindoeuropeiska vilket förkortas PIE. Detta kom så småningom att uppdelas i dialekter som gled ifrån varandra, blandades med andra språk, om och om igen, för att i tidernas förlängning bilda hela den väldiga indoeuropeiska språkfamilj som exempelvis inbegriper de ord som du läser just nu. Om man jämför olika varianter av ett visst ord i olika språk, så kan man så småningom sluta sig till dels hur förändringarna gått till, dels hur deras gemensamma stamfader tedde sig. Ett av de mest hisnande resultaten av detta väldiga historiska språkpussel är just rekonstruktionen av PIE; man har räknat ut hur ett språk talades, som ingen människa hört på tusentals år, och som ingen någonsin läst (det saknade med största säkerhet skrift). Dessa ur-indoeuropeer levde kanske (flera teorier finns) i trakterna vid Svarta havet, för att senare - direkt eller medelst sitt inflytande - börja sprida sitt språk över världen. (En äldre beteckning för detta folk kommer från ett gammalt ord aryá-, arier. Detta är också ett ämne det gått troll i, försiktigt formulerat.) Även om de inte efterlämnat så mycket som en spik eller en flintyxa så kan vi ändå ta reda på hur det lät när de pratade.

Ett exempel: Ordet för far på latin heter pater, på sanskrit borta i Indien så heter samma ord pitar. Här finns ett uppenbart samband, som visserligen skulle kunna bero på lån, om det inte varit för att sådana här grundläggande ord ärvs mycket oftare än de lånas (samt andra omständigheter som gör att den möjligheten kan uteslutas). När språkvetare sedan idkat detektivarbete enl. ovan, så har de omsider kommit fram till att det protoindoeuropeiska ordet för far nog - för det är, som sagt, en kvalificerad gissning snarare än absolut kunskap - hette ungefär *peter i det protoindoeuropeiska tungomålet (obs, ingen koppling till namnet). Pusslar man ännu lite mer kan man finna att tilltalsfrasen "o fader gud" nog lät *dyeu peter på PIE, vilket faktiskt är samma ord som romarnas Jupiter. I grekiskan blev ordet för gud *dewos namnet Zeus, och i latinet finns det kvar nästan oförändrat: deus.

Etymologi är faktiskt ett av de mest fascinerande ämnen som finns.