Café Cosmopolite

Den förskönande sagan äter sig fram
genom sanningen bit för bit.
Man kan rentav få se ett nostalgiskt program
om Café Cosmopolite.

Ja, verkligheten förbleknar, ack,
och dess minne går snabbt förbi.
Det var dåligt kaffe och andelöst snack
och håglöst dagdriveri.

Så stor är makten av poesin
att allt detta med åren försvann.
Och den magre poeten Nils Ferlin
var likväl en sanningskär man.

Alf Henrikson tar tag i en myt - tänk om alla faktoider kunde angripas lika formskönt?

Myten är den om bohemerna i Klara, skapande genier som tog dagen som den kom, satt på kaféer och krogar dagar och nätter i sträck; i synnerhet Nils Ferlin, och i all synnerhet samlingspunkten Café Cosmopolite (som kunde uttalas med e-et på slutet, som en mild drift med det storslagna namnet på ett litet och enkelt fik). Här ur en ballad av Gunnar Turesson som beskriver idyllen (jag ser gärna Henriksons dikt som en replik på Turessons ballad):

Ett litet café i ett Klara-kvarter
jag ägnar en egen ballad.
En jordglob i fönstret i minnet jag ser
samt flaggor i vänlig parad.
På skyltfönstret läste man Cosmopolite
och sorglös var gästen och glad,
och billigt var kaffet och även kredit
beviljades oss som gick dit.

Och redan i dörren så kunde man se - konstnärernas eget café.
Ferlin läste dikter, och X:et breve
han skissade upp en croquis
och Manus, bohemen, som ofta var me´
han gjorde en stillsam entré.
Det var något visst, ja, jag säger väl de´
över Cosmopolite´ café.

Både Henrikson och Turesson var flitiga besökare på caféet. Eftersom jag inte ens varit i närheten (vad jag vet? - och rörelsen upphörde förresten 1936) så kan jag naturligtvis inte bedöma sanningshalterna på egen hand, men jag känner mig rätt säker på att den ena versionen ligger närmare sanningen än den andra.

Eller som Jan Fridegård formulerade det: "Klara var inte Paris". (Även titeln på en bok av Jenny Westerström, har inte läst den men där torde den intresserade kunna hitta mer i ämnet.)