Teslas grundare

(Vi återkommer strax till bilden)

Kort, snabb fråga: Vilka grundade bilföretaget Tesla?

Just det – inte vem, utan vilka.

Den här då: Vad hette Teslas fjärde VD?

Den frågan ser kanske mycket svårare ut. Men det visar sig att svaret är ett namn på allas läppar.

Tesla-grundaren [Musk] jobbar på den tredje delen av sin ”master plan”.

- Simon Campanello: Elon Musk: Tesla ska skala upp till ”extrem storlek”, Ny Teknik 21 mars 2022

Elon Musk, världens rikaste man som grundade Tesla och SpaceX …

- Stefan Soxbo: Därför välkomnar Elon Musk en lågkonjunktur, Expressen 28 maj 2022

… Teslas grundare och störste ägare, Elon Musk …

- Knut Kainz Rognerud: Sjunde AP-fonden utmanar Tesla, SVT 5 augusti 2022

Elon Musk, grundare av Tesla …

- Ruben Grive: Sågningen: ”Det är en påhittad valuta”, SvD 2 december 2022

När jag citerar tidningar anger jag ibland skribenternas namn, ibland inte. Här gör jag det, i hopp om att de ska skämmas lite extra. För Elon Musk grundade inte Tesla.

En surrealistisk detalj, mer förvirrande än problematisk: Hösten 2009 kom Musk överens med de faktiska grundarna att få kalla sig ”grundare”. Jag tror och hoppas att han fick lägga en bra slant för det tvivelaktiga privilegiet … Som naturligtvis inte ändrar verkligheten en millimeter. (Även i fallet PayPal, som är mer komplicerat, så kämpade Musk märkvärdigt hårt för att få lov att kalla sig founder.)

- How do you respond to people who think that Elon is the creator of Tesla?

- Ur en dokumentär av CNBC; vi återkommer strax till den

En sista fråga: Känner du till Martin Eberhard och Marc Tarpenning? Det är herrarna på bilden ovan (med Martin t v), liksom på den som inledde denna bloggpost. Det var de som den 1 juli 2003 grundade elbilstillverkaren Tesla, Inc.

Biltillverkning är inte billigt. Nya företag letar ofta efter investerare, och nya biltillverkare letar ofta frenetiskt efter nya investerare. Om de tänker utveckla ny teknik för sina bilar så behöver de ännu mer pengar. Och siktar de på att bygga elbilar som också ska vara sportbilar – ja, då krävs multum. Så Tesla letade investerare, frenetiskt.

Året efter grundandet dök en investerare upp som hette Elon. Han slantade upp några miljoner – idag hade det varit fickpengar för honom, jag vet inte hur tät han var på den tiden – och fick en plats i styrelsen. På den tiden var Eberhard, företagets förste VD, fortfarande VD. Han avlöstes sommaren 2007 av en viss Michael Marks, tf CEO. När de fick en ordinarie VD hette han Ze'ev Dori. Hösten 2008 efterträddes han av Elon Musk.

Kort efter att Eberhard lämnat direktörsposten lämnade han hela företaget, eller tvingades ut: "I was voted off the island, and in a rather rude way." Och utan Eberhard var det inte längre roligt, tyckte Tarpenning, som drog 2008 (av flera anledningar, kan påpekas). Först året därpå, sex år efter starten, lanserade Tesla Inc. sin första bil: Tesla Roadster. Och på den vägen är det.

- Tesla's Founders On Elon Musk And The Early Days (Youtube), CNBC (släppt 2021, filmad 2019)

Att lyssna på två gubbar som sitter och berättar om hur de drog igång en bilfirma – det låter som sämsta sortens sommarprat. Jag blev därför positivt överraskad över hur intresserad jag blev. Nu har jag verkligen inte minsta aning om hur Eberhard & Tarpenning är i arbetslivet, som grundare, ägare, utvecklare, arbetsgivare etc. Men av filmen får jag ett bestämt intryck av två herrar som är mycket sympatiska. Och därtill, hur ska man säga, i bättre mentalt skick än Mr Musk.

Bara text

THE "SCRAP OF PAPER"

These are the signatures  and seals of the representatives of the Six Powers to the "Scrap of Paper" — the Treaty signed in 1839 guranteeing the independence and neutrality of Belgium.

"Palmerston" signed for Britain. "Bülow" for Prussia.

The Germans have broken their pledged word and devastated Belgium. Help to keep your Country's honour bright by restoring Belgium her liberty.

ENLIST TO-DAY

- Brittisk rekryteringskampanj

Papperet kallas också Londonfördraget, efter staden där det undertecknades den 19 april 1839. Undertecknarna representerade Europas stormakter eller s.k. konsert, på tyska Pentarchie, "fem-välde": Storbritannien, Österrike, Frankrike, Preussen, Ryssland, Nederländerna (som räknades in bland Six Powers) och Belgien, som sedan 1815 varit en del av Nederländerna. Där garanterade de först nämnda den sist nämndas oberoende och eviga neutralitet. (Liksom den tysktalande delen av Luxemburg, en detalj jag inte sett att man gjort en grej av.)

Fördraget hölls fram till klockan 8 på morgonen den 4 augusti 1914. Då gick tyska trupper över gränsen. Det blev för mycket för den brittiske utrikesministern Sir Edward Grey, som den senaste månaden arbetat under allt större press för att förhindra ett storkrig. Han skickade ett ultimatum till Tyskland: Erkänn Belgiens neutralitet före midnatt, eller så är vi i krig. Svaret var givet på förhand.

Samma dag stod Tysklands rikskansler Theobald von Bethmann-Hollweg i sin riksdag och förklarade att invasionen förvisso var ett brott mot internationell rätt, men ett brott man var nödda och tvungna att begå; man skulle gottgöra för det så fort man fick tillfälle. Sedan tog han sig en stund med den brittiske ambassadören Edward Goschen och utvecklade sin syn på deras skenhelighet. För när ni engelsmän går i krig, sade han, är det uteslutande för att försvara engelska intressen, ingenting annat. Skulle ni ha förklarat krig enbart för att försvara Belgiens neutralitet? För ett gammalt avtals skull? Ein Fetzen Papier – en papperslapp, a scrap of paper? Ha! Humbug!

Jag kan ha varit lite upprörd. Hur kunde jag ha varit något annat, när jag såg mina förhoppningar och mödor från hela min tjänst som rikskansler gå om intet?

- Bethmann-Hollweg beskriver episoden långt efteråt; från firstworldwar.com: The Scrap of Paper, 4 August 1914

I Storbritannien tog man vara på rikskanslerns ringaktning för ett internationellt avtal. Det blev särskilt aktuellt sedan den tyska invasionen av Belgien övergått till en hårdhänt ockupation. Även om en hel del av det som tillskrivits tyskarna var överdrivet eller rena påhitt – det var ju trots allt krig – så begicks mer än tillräckligt med belagda krigsbrott av alla de slag, utmed hela skalan, för att motivera beteckningen The Rape of Belgium.

THE SCRAP OF PAPER

Prussia's Perfidy – Britain's Bond.

The Treaty of 1839 (which the German Chancellor tore up, remarking that it was only "a scrap of paper") said:

"Belgium … Shall form an independent and perpetually neutral state. It shall be bound to observe such neutrality towards all other states."

[…]

Germany has trampled on the Treaty she signed.

Can Britons stand by while Germany crushes an innocent people?

ENLIST TO-DAY

 - Mer – tidigare? – på temat

Frasen verkar ha varit hyfsat vanlig som stående uttryck i tyskan. Och när den återkom i krigiska sammanhang gick naturligtvis tankarna även där till Englands krigsförklaring, om än på ett helt annat sätt:

Men Englands krigsförklaring är inte nog, den är bara ein Fetzen Papier och måste bekräftas med Englands soldater.

- (Neuigkeits) Welt Blatt (Österrike-Ungern) den 8 november 1914

*

Det här är förresten Sverigedemokraternas klimatpolitiska talesperson. Han intervjuades häromdagen.

Hur ser förutsättningarna ut för att slopa målen?

– Jag tror att det kan bli svårt eftersom de andra har investerat mycket trovärdighet i detta. Men klimatmålen är ju fortfarande bara text på ett papper.

- Martin Kinnunen (SD) intervjuad i Betala för att slippa nå klimatmål SvD 4 december 2022

Som det står här kan uttrycket välvilligt tolkas som en objektiv, odiskutabel sanning: Innan klimatmålen omsatts i regelverk som ger faktiska konsekvenser i samhället och därefter miljön så är de bara papperssvärta. Men eftersom det är just Sverigedemokraternas klimatpolitiska talesperson – en kombination som får mig att associera till grönländska viner, gifta ungkarlar och great English lovers – som talar, så är det lätt att tankarna går till en tysk rikskansler.

Varför gatlyktor har en tvärslå

En lamptändare i Finsbury Park, London 1935. Av den fina bilden framgår varför gatlyktor har en tvärslå: De är till för att lamptändarna ska ha något att ställa stegen mot.

Sedan dess har lyktgubbarna försvunnit. Tvärslåarna är ofta kvar.

Lördagsfråga 733: Svenska stridsplan

1. ”You are in the cellar where the king keeps his barrels of wine …” – Ur The Hobbit, ett äventyrsspel som för snart 40 år sedan sålde sexsiffrigt. Bilbo kommer snart att använda tunnorna på ett ovanligt sätt. För egen del minns jag detta rum för att det var där jag lärde mig ordet barrel.
   
2. Paolo Uccello, Sankt Göran och draken (ca 1470). Spegelvänd för att få kronologin rätt: Först Lansen, sedan Draken.
   
3. En hanvigg, Aythya fuligula. Namnet på Saab 37 Viggen syftar på åskviggar, men även på fåglar. Det lär hänga ihop med planets främre vingpar, som utöver aerodynamiken ger det ett karakteristiskt utseende. De kallas nämligen canardvingar, där canard = anka.
   
4. Ur Den osynlige mannen (1933) en klassisk skräckis som håller än, i stort sett. Den vi (fortfarande) ser bakifrån är titelpersonen, dr Jack Griffin. Polisens reaktion visar att doktorn håller på att klä av sig … Lustigt nog kom filmen samma år som en annan blivande klassiker som håller än, och som också hade trickfoto som var oerhört avancerat för sin tid, nämligen King Kong.
   

Tunnan, Lansen, Draken, Viggen och Gripen – den sviten behöver man inte ha något specialintresse för att identifiera, ty den hör till allmänbildningen. Mikael Parkvall satte den först.

Grader av konspirationsteorier

- Graham Hancock och Dag Stålsjö

För att göra en lång historia kort går Graham Hancocks serie ”Ancient apocalypse” ut på att mänskligheten lider av kollektiv minnesförlust. Vi har förträngt att det fanns en vetenskapligt högtstående civilisation under istiden, vilken kollapsade i en superkatastrof (googla på Younger Dryas impact, så hittar ni den) när rester av en komet eller asteroid kolliderade med jorden för omkring 12 850 år sedan. Av obegripliga skäl suddades alla rester av civilisationen ut, men överlevarna spred likväl jordbruk, astronomi och byggnadsteknik till övriga världen.

Att detta idag är okänt för de flesta beror, enligt Hancock, på att arkeologerna är sanningsförkvävande skurkar som vägrar tillåta forskning som kan öppna dörren till en sann förståelse av det förflutna. Men själv har han sett ljuset.

Där har ni en kortkort sammanfattning av AA; för fler granskningar av Hancocks många märkliga idéer (och de är många), se Wikipedia: Graham Hancock. Och här har ni en kortkort betraktelse över ”vår tid”:

Hans tv-serie är en ovälkommen påminnelse om att sanningen i vår tid har relativiserats in extremis, att åsikter har likställts med fakta och att envar är sin egen professor.

- Dick Harrison, Ancient apocalypse: Tv när det är som sämst – och farligast, SvD 3 december 2022

Det känns konstigt att anklaga professor Harrison för historielöshet. Särskilt som han sannerligen känner till den tv-serie som för 41 år sedan gick i TV 1:

Han säger sig ha bevis för att våra historieböcker ljuger och att guiderna ljuger turisterna fulla vid Uppsala högar när de visar upp Sveriges vagga där.

För vår historia börjar inte alls i Uppland utan på Kinnekulle i Västergötland, hävdar Dag Stålsjö [andra entusiaster har pekat ut andra platser i landskapet, som Hornborgasjöns omgivningar]. Och då grundar han sig på lekmannafunderingar, amatörforskning och folkberättelser. Dessa har hittills inte tagits på allvar av experterna, dvs de professionella akademikerna.

- DN 25 november 1981

Allt som lagts Hancock och Ancient Apocalypse (2022) till last återfinns hos Stålsjö och Svearikets vagga (1981):

• Hancock är varken historiker eller arkeolog utan journalist. Stålsjö var varken historiker eller arkeolog utan tv-producent.
• Misstro mot överhet och etablerad vetenskap.
• ”Half-baked filler documentary” …
  
• Kopplingar till annan pseudovetenskap: Likheterna mellan AA och Erich von Dänikens idéer är uppenbara. Hancock och Stålsjö, liksom mången västgötaskolist, trodde på Atlantis som nämns några gånger i SV (Stålsjös sista produktion hette Drömmen om Atlantis).
  

Här är en annan recension (som inte ligger bakom betalvägg):

Believing that ultra-intelligent creatures helped to build the pyramids is one thing, but where does it end? Believing that election fraud is real? Believing 9/11 was an inside job? Worse? If you were feeling particularly mean-spirited, you could suggest that Netflix knows this, and has gone out of its way to court the conspiracy theorists.

- Stuart Heritage: Ancient Apocalypse is the most dangerous show on Netflix, Guardian 23 november 2022

Tonläget hos Heritage återfinns hos Harrison:

Graham Hancock går sjumilakliv längre [än några småskaliga historiefuskare som nämns] och ställer sig på samma retoriska plattform som upphovsmännen till Sions vises protokoll och dolkstötslegenden. Han vill påverka och förvrida sinnen genom största möjliga lögner [syftande på Hitlers ”stora lögn”; jag tar upp den i Faktoidpodden avsnitt 11].

- Harrison

För några år sedan började allmänheten, äntligen! inse att vissa konspirationsteorier är mer problematiska än att ”bara” vara fel. Men sedan dess har det gått inflation i begreppet. Beläggen är synnerligen klena för istida högkulturer eller att Birka låg vid Hornborgasjön, men det innebär inte att den som tror på det ena eller andra automatiskt kommer att fortsätta med tyngre droger som Sions vise eller QAnon. Att dra nazistkortet så snabbt och, som det verkar, närmast på rutin, är kontraproduktivt, onödigt och fel.

Man kan konstatera att Ancient Apocalypse är typisk pseudovetenskap: fördummande, oärlig och slarvig. Det räcker.

Lördagsfråga 733

Ett storverk om ord

En av mina standardkällor är Elof Hellquists oumbärliga Etymologisk ordbok, det överlägset mest kompletta verket i sin art. Det finns inscannat på oumbärliga Runeberg – gå och läs! när du läst klart den här bloggposten.

Det man hittar där är bokens första upplaga från 1922. Den andra gavs ut 1937 (efter professorns död 1933) och recenserades av Frans G. Bengtsson i en understreckare i svenskan (SvD 26 juni 1937). Den får högsta betyg – fattas bara – men det hindrar inte att anmälaren har några synpunkter. Fattas bara!

Att en gylta definieras som "ung eller snöpt sugga" (i andra upplagan; första anger bara "sugga") kommenterar den gamle gårdskarlen och därtill skåningen Bengtsson med att en sådan "är nog uteslutande ett filologiskt drömväsen":

En gylta är en avelsfärdig ung som som ännu inte "farjat" (grisat) men gärna redan kan vara "i far" (dräktig)

Kroppkaka definieras som "klimpar av mjöl och vatten (i soppa), även blodpalt" (vilket även står i 1:a uppl.),

en definition som är anmärkningsvärd genom att inte på någon enda punkt äga minsta beröring med den kroppkaka som förekommer i sinnevärlden.

För kroppkakor/norrländsk palt utgörs ju, ifall någon behöver påminnas, av pressad potatis med stekt fläsk och lök (utan lök för palt) i sitt inre. Serveras nykokta med grädde, lingonsylt och smält smör. Läckert.

- Francesco Hayez, Greve Ninni

Fadermördare är kragar som på bilden – populära från slutet av 1700-talet och knappt hundra år framåt.

Professor Hellquists hypotes kan nog utan vidare anses vara orimlig: "Av omstritt ursprung; snarast uppkommet i den tyska folkhumorn med tanke på den fara, för vilken man av dessa kragar utsattes vid de då mera än nu även bland män vanliga ömhetsbetygelserna (vid avsked o. d.); jämför att fadermördare på engelska heter lady-killer, egentligen damdödare."

Bengtsson ger inget för vare sig den tyska eller engelska förklaringen. Varför den första skulle vara särskilt bekymrad för fäder anges inte (men vi återkommer till det), och den senare härledningens ladykiller har inget med kvinnomord att göra utan står närmast för elegant charmör, någon som inte får kvinnor att falla i graven utan i sängen.

Sedan understreckaren publicerats tipsades han om en annan hypotes, som tagits med i essän i bokform: På franska skulle kragarna ha kallats parasite, parasiter, efter deras förmåga att vid soppätning få soppa på sig, och detta skulle ha förvrängts till parricide, fadermord.

Och egendomligt är, anmärker den lärda insändaren, att Hellquist i sin första upplaga har denna förklaring av ordet, men inte den andra.

Ledsamt nog är jag inte i tillfälle att författa en avhandling i ämnet; men provisoriskt skulle man kanske tänka sig att Hellquist uteslutit denna förklaring i sin andra upplaga av den anledningen att han funnit den vara oriktig; detta så mycket sannolikare, som han inte övergett den till förmån för någon evident eller ens hjälpligt plausibel förklaring, utan till förmån för sitt i mitt tycke förtvivlade nödfallsförslag. Denna härledning från parasite-parricide, som är ytterst elegant, till och med så elegant att den avgjort doftar skrivbordskonstruktion, skall jag med nöje tro på, så snart jag i samtida fransk litteratur får syn på något belägg, men inte förrän då …

I SAOB (1919) nämns såväl en anekdot om en "tysk sprätt" vars vassa kragsnibbar stuckit ut ögonen på den omfamnade fadern "o. därigm blivit vållande till hans död", liksom parasite-förklaringen – utan belägg … Det är också den senare som Wikipedias vise redaktörer valt att skylta med, men hänvisning till Hellquists första upplaga – tydligen utan att känna till att han ratade den inför den andra.

Lärda förklaringar i all ära, men det är inte svårt att hålla med om Bengtssons förslag: De höga kragarna satt bäst på unga smärta herrar som greve Ninni. När deras frodigare fäder ville bli lika eleganta kunde kragarna bli veritabla halsjärn över tjocka nackar; gradvis blev ansiktsfärgen allt mörkare; för att så småningom få bäraren att tappa medvetandet eller få ett slaganfall, eller både och.

Fata Morgana, "fén Morgana", är "hägringsfenomen där byggnader, stränder o.d. syns utsträckta i höjdled, varvid de antar formen av tinnar, block eller murar, som ofta ändras med tiden eller med ögats höjd" (NE).

Det skulle krävas åtskillig lärdom för att avgöra värdet av Hellquists originella åsikt rörande uttrycket "Fata Morgana" [endast i 2:a uppl.]; a priori förefaller den allt utom sannolikt. […] att den åsyftade Morgana var kung Arthurs syster (eller halvsyster), tidigt belagd i Arthursepiken, är inte föremål för tvivel; men därefter, utan att bry sig om den keltiska sidan av saken, anser Hellquist att Morgana lånats från Orienten och att namnet kommer av det arabiska ordet för korall; varpå han meddelar att namnet i orientalisk litteratur först finns belagt i sagan om Ali Baba.

"Den keltiska sidan av saken" utgörs av att deras Morgana är rejält gammal, betydligt äldre än sagan om Ali Baba (vars Morgana dessutom inte är en fe utan en slavinna utan övernaturliga drag). Morgana kanske stammar från keltisk mytologi, där Morgens var en sorts kvinnliga Näcken-najader som dränkte oförsiktiga. (Däremot stammar hon tyvärr nog inte från den irländska krigs- och ödesgudinnan Mórrígan.)

En avrundning av Frans G. Bengtsson är inte komplett utan lite gnäll över samtidens förflackning:

Småsaker som dessa anförda äro inbjudande att prata om; men de äro ting av underordnad och periferisk art i Hellquists stora verk, och dettas värde beröres inte märkbart av deras förekomst. Man kunde önska sig att bildningsintresserade i mån av möjlighet skaffade sig detta verk, trots dess en smula skrämmande gedigenhet från icke-filologens synpunkt; särskilt borde sådana föräldrar, som uppamma unga snillen, ämnade att bli författare, journalister, professorer och riksdagsmän, i god tid låta sin intellektuella avkomma växa upp bredvid en sådan kunskapskälla, för att på så sätt från början kunna komma underfund med att ord i stor utsträckning verkligen betyda någonting och inte enbart äro en facil form av munväder.

Detta stycke vill jag särskilt framhålla:

Flitigt studium av detta verk skulle kanske i någon mån kunna rädda oss från att hemfalla åt sådant stereotyperat konfektionsspråk som eljest alltför lätt tar överhand, smyckat av ledsamma modefloskler sådana som "gå in för", "ligga till", "krusiduller", "fifty-fifty" och "hektisk" – det sistnämnda det stora nyfunna adjektivet för ögonblicket.

Så nu vet ni vilka modeord folk kunde reta sig på sommaren 1937! (Slagningar på tidningar.kb.se visade inga märkbara toppar för något av uttrycken; närmast kommer "ligga till", som 1937 var 14 % vanligare än 1936 och 27 % vanligare än 1938.)

En till: Parasite-hypotesen finns med i bokform men inte i understreckaren. I understreckaren fanns däremot en uppgift som saknas i boken: Ordboken gavs ut som häften (à 3:50), varav Bengtsson i skrivande stund tagit emot elva, fram till början av bokstaven S. Det är väl rätt sällan som man numera ser den här sortens verk utportioneras.

Hellquist återgiven av eleven Gunnar Cederschiöld. Denne är nog så intressant i sig; han var en begåvad tecknare, duktig skribent, och tillräckligt bra på fäktning för att få en sjätteplats i OS 1928.

Bibeln förkortad

Paulus överräcker en bokrulle – ett brev, närmare bestämt – till en lärjunge, för vidare befordran till mottagarna. Vi är i P:et som inleder "Paulus", som inleder brevet ifråga. Den röda texten (vars röda ruber finns kvar i ordet rubrik) berättar att detta är "Incipit eplaad galathac" – det utläses "Incipit epistula ad Galathas", "början av brevet till Galaterna", det vill säga Galaterbrevet.

Jag vet inte när denna läckert illuminerade Bibel gjordes. Texten är uppenbarligen den katolska standardbibeln versio vulgata, "den allmänna versionen", eftersom översättningen gjordes i en värld där latin var det allmänna språket. Men vad står det? Är detta latin?

Paulus apls non ab hominibz ne qz p homine sz p ihm xrm ? dm patrem qui suscitavit
eum amortuic ? q mec sut omc frs ecclijc galatie.

En del krumelurer har jag återgett efter närmast liknande bokstäver, som zätat i "hominibz". Andra, som den lilla vinkeln mellan "xrm" och "dm", liknar inte någon bokstav alls. Att s i slutet av ord skrivs med en c-liknande bokstav kan inses efter en stund; är det månne en grekisk influens?

En sak är klar, och det är att det inte räcker att kunna fraktur och latin för att läsa detta.

"Vanlig" fraktur är inte svårläst. När man väl lärt sig att skilja på s, f och k, och känner igen några sammansättningar som ss/sz, kan man läsa vanliga tidningstexter med jämnmod. Jag försöker att öva frakturläsning lite då och då, och har funnit att lite vana gör susen; inte fullt lika smidigt som vanlig text men heller inte särskilt besvärligt.

Men här behövs mer hjälp.

Här är den latinska texten uttydd:

Paulus apostolus non ab hominibus neque per hominem sed per Iesum Christum et Deum Patrem qui suscitavit eum a mortuis et qui mecum sunt omnes fratres ecclesiis Galatiae

Jag vet inte hur spridda de olika förkortningarna var. En del ser nog så praktiska ut för vardagligare bruk, som när mycket vanliga ord som "que" eller "per" förkortades. Andra verkar mera fackspråkliga. Att skriva "Jesus Kristus och Gud" som "ihm xrm [vinkel] dm" måtte ha sparat mången munk månget penseldrag, men var knappast särskilt vanligt i icke-teologiska sammanhang.

Här är förresten texten på svenska, i Bibel 2000:

Från Paulus, apostel, utsänd inte av människor eller genom någon människa utan av Jesus Kristus och Gud fadern som uppväckt honom från de döda. Jag och alla bröderna här hälsar församlingarna i Galatien.

Karl XII:s likfärder

- Gustaf Cederström, Karl XII:s likfärd (1878)

- Gustaf Cederström, Karl XII:s likfärd (1884)

Den första tavlan målades i Paris. Den köptes sedan av en storfurste i Ryssland, av alla länder. Detta upprörde svenskarne såpass att man fick Cederström att måla en till. Den förfärdigade han hemma på godset Krusenberg söder om Uppsala. I trakten pekar folk ut en plats som han ska ha använt, och som man menar sig kunna känna igen i tavlan. Med tanke på hur lika klippväggarna är i de olika versioner så verkar det mer osannolikt. Den mest påfallande skillnaden jag annars hittat är att mannen med tjädern – en annan fallen konung – är skallig i den första tavlan.

Tavlan är inte historiskt korrekt – så klart, höll jag på att skriva. Att skottskadan inte återgetts är en sak. Den mest uppenbara "detaljen" har kommenterats av upphovsmannen:

Ej bars Carl XII obetäckt över gränsen, men har det stött någon människa att jag framställt honom så? … Absolut lögn bör man akta sig för, men en väl vald licentia poetica måste vara tillåten.

- Gustaf Cederström

Äkta falska namnteckningar

En signeringsmaskin från Jaquet Droz, som annars tillverkar mycket dyra analoga armbandsur. Notera firmateckningen på den lilla maskinen och jämför med det som pennan just skriver ut. De flesta signeringsmaskiner är större, inte fullt lika kostsamma, och betydligt fulare.

En signeringsmaskin, på engelska autopen, är en apparat som kan skriva namnteckningar. De "programmeras" med en äkta namnteckning, och styr sedan en penna (eller flera) medelst kugghjul, stänger och grejer. Exemplet ovan är en liten läckerbit, på flera sätt, och kostar därefter; andra behöver inte se roligare ut än en kassaapparat.

Vilka använder signeringsmaskiner? Folk som behöver signera väldigt ofta. Eftersom de maskinella namnteckningarna värderas lägre, på flera sätt, är det ofta mer eller mindre hemligt om någon själv håller i pennan eller inte gör det.

Nyligen uppmärksammades att signerade exemplar av Bob Dylans nya bok varit maskinsignerade. I Bob Dylan Apologizes for Replica Signatures in New Book, Bookstr 27 november, kan man se flera varianter. Själv åberopade han medicinska skäl: På grund av svindel behövde han hjälp av fem (!?) personer för att signera. Det blev problematiskt under pandemin, varför man fick använda en annan lösning:

With contractual deadlines looming, the idea of using an auto-pen was suggested to me, along with the assurance that this kind of thing is done ‘all the time’ in the art and literary worlds.

- Daniel Kreps, Bob Dylan Apologizes Over Autopen Controversy: ‘An Error in Judgement’, Rolling Stone 26 november 2022

De som betalt $599 för att få en signerad bok var inte övertygade. Snart fick förlaget låta köpen gå tillbaka för de som ville.

Ett tråkigare exempel var när det visade sig att USA:s försvarsminister Donald Rumsfeld låtit maskinsignera brev till anhöriga till stupade soldater. Däremot ska ingen bli förvånad om en presidentiell underskrift visar sig vara maskinell. Under George W. Bushs tid gavs ett memorandum ut där man i detalj visade att det var OK för POTUS att signera med en maskin. Om inte, hade en avsevärd del av hans arbetsdagar utgjorts av att skriva sitt namn.

… While the autopen’s robotic writing is not a signature, it’s not not a signature.

- Jimmy Stamp, President Obama’s Autopen: When is an Autograph Not an Autograph?, Smithsonian 8 januari 2013

- Adolf Fredriks namnstämpel samt signeringsmaskiner från Signascript, där den ena återskapat Barack Obamas namnteckning

Svårigheten att skilja maskinella och manuella namnteckningar verkar främst bero på namnteckningens utformning. Maskinerna som håller i pennorna varierar inte tryck eller vinkel. Även om man skriver med kulspetspenna kan åtminstone varierande tryck ge synliga skillnader. Å andra sidan finns det namnteckningar som kan simuleras effektivare än andra …

- J. L. Summers vid en fem-pennad signeringsmaskin (1918)

Bibeln kommenterad

- faktoider läser Bibeln (PDF, 80 Mb)

Man skulle kunna säga att jag läser Bibeln för att så många andra gjort det.

- Jag

I januari började jag läsa Bibeln, från pärm till pärm. Jag läste den inte av religiösa skäl (är f ö ateist) utan för dess historiska och kulturella värden. Jag beskriver detta närmare i Att läsa Bibeln.

Då och då kommenterade jag det jag läste på Twitter. Jag nämnde verser jag tyckte var särskilt bra eller dåliga på olika sätt, uppmärksammade motsägelser, förklarade otydligheter, nämnde kuriosa, historiska sammanhang … Ibland ställde jag frågor, och fick ofta hjälp av folk som följde mig på vägen. Och utöver att göra det hela roligare och intressantare så innebar kommenterandet att den rätt avsevärda investeringen av tid och energi gav ett lite mer bestående resultat än att "bara" ha läst en bok. Sist men inte minst blev det betydligt svårare att hoppa av när jag hade andras ögon på mig ...

Här är Twitter-tråden: Som faktoider läser Bibeln

Läsningen påbörjades den 21 januari 2022 och avslutades den 15 november samma år. Det blev sammanlagt 1837 tweets om jag inte räknat fel (vilket jag rimligtvis gjort någonstans, men mycket kan det inte ha blivit). Och som utlovat har jag nu lagt ihop dem i en pdf, om någon skulle vara intresserad – 350 sidor jämnt blev det. Varsego.

Paus

 Ja, som synes har bloggen en paus. Igen … Återkommer, som vanligt.

Stöd Blågula Bilen

Vi avbryter för ett meddelande … Från vår sponsor, höll jag på att säga. Fast det är ju tvärtom.

Swish: 123 607 66 65
BG: 5899-3932
paypal.me/blagulabilen

Hemsida: blagulabilen.se
Facebook: BlagulaBilen

Blågula Bilen köper bilar till Ukraina. Lastbilar, skåpbilar, pickuper, en brandbil har synts till … De får en översyn och målas om i lämpliga kulörer. Sedan fylls de med grejor som behövs – som man vet behövs – och körs ner. Ibland kör man ner material till Kiev, där kollegerna i Operation Aid tar över och kör vidare österut. Och det är volontärer hela vägen.

Blågula bilen har egna kontakter i Ukraina som tar emot bilarna och informerar om behoven. Take Aanstoot [grundare] anser att mindre hjälporganisationer kompletterar de större, och ibland kan vara mer snabbfotade på marken i ett kaotiskt krig.

– Dessutom skänker vi fordon och annat till den ukrainska krigsmakten. Sånt gör inte Röda korset.

- DN rapporterar om Operation Aid och Blågula bilen, 14 november 2022

Jag var tidigare månadsgivare till en annan organisation, stor och välkänd. Sedan en tid ger jag istället till Blågula Bilen. Gör det du med. Alla pengarna används till välgörande ändamål (redovisningar publiceras regelbundet), och ändamålen är verkligen välgörande.

Nämnda Operation Aid är också bra:

Swish: 123 139 37 01
BG: 5856-4071

Hemsida:  www.operationaid.org/sv
Facebook: operationaid

Bibeln läst

- Som faktoider läser Bibeln – en tråd, @faktoider 21 januari 2022

Den 21 januari 2022 började jag läsa Bibeln. Då och då kommenterade jag vad jag läste på Twitter. Igår, den 15 november, blev jag klar.

När jag pustat lite ska jag lägga ihop alla tweetsen i en PDF. Det blir ju lite tillgängligare i den formen, ifall någon får för sig att ta del av något av materialet.

Uppdaterat: Här! Bibeln kommenterad

Adelsohns telefon

Och Telia hade monopol på telefoner. Det var straffbart att försöka köpa någon annan. Ulf Adelsohn blev faktiskt åtalad  när han försökte. Vi avreglerade allt detta.

- Carl Bildt på Twitter, 25 mars 2021

Hösten 1985 for några riksdagsledamöter till Kina. En som deltog var Ulf Adelsohn, Moderaternas partiledare. På hemvägen gjordes ett stopp i Hong Kong. Där köpte Adelsohn bland annat två bärbara telefoner, sådana med en fast del inkopplad som en vanlig fast telefon och en bärbar som man kan använda runtom i huset och lite till. Väl hemma nämnde han detta i förbigående. Några dagar senare ringde det:

Vem som anmälde mig för polisen vet jag inte, men jag misstänkte en riksdagskollega. För inte hade jag tänkt på att Televerket – som det då hette – hade monopol också på själva telefonerna. Alla apparater var deras egendom och här hade jag, olovandes, smugglat in förbjuden vara. Till yttermera visso försökte vissa påstå att jag tidigare, som statsråd, hade initierat en lagstiftning om förbud just mot de frekvenser som dessa bärbara telefoner hade. Det var dock ett rent påhitt.

Alltnog blev jag en fredagseftermiddag uppringd av en kvinna från polisen som berättade att jag var anmäld för detta brott. Jag frågade om jag fick tillbringa helgen med familjen och hon svarade mycket vänligt att hon heller inte tyckte det var roligt att bevaka Televerkets monopol.

Jag erkände oförbehållsamt och fick omsider meddelande när ärendet skulle upp i domstolen, men också besked att jag inte behövde infinna mig personligen. Efter ett tag kom domen; 15 dagsböter á 20 kronor. Dessutom med tillägget att ”dagsboten var nedsatt p g a ringa brott”.

- Ulf Adelsohn, En olaglig telefon, bloggen Svensk Linje (som liksom tidningen med samma namn drivs av Fria Moderata Studentförbundet) 9 augusti 2014

Denna episod nämns då och då. Som härom året av Carl Bildt. Sammanhanget är oftast att visa upp monopol-fasoner.

Men då är man fel ute. Liksom Adelsohn själv, på flera sätt. På tal om påhitt.

Visst var det så, att den som hade ett telefonabonnemang hyrde sin telefon av Televerket. Och visst hade Televerket inskrivet i kundavtalet att telefoner som kopplades in på deras nät måste vara av Televerket godkända (detta sakernas tillstånd debatterades flitigt och länge). Men det var inte något sådant avtalsbrott som saken gällde. Utan ett lagbrott.

Enligt den svenska radiolagen klassas trådlösa telefoner som radiosändare och sådana får man inte utan speciellt tillstånd föra in i landet.

- "Adelsohn riskerar böter för 'telefonsmuggling'", SvD 21 december 1985

Det Adelsohn åtalades och fälldes för var brott mot varusmugglingslagen. Ingenting annat.

Dessutom var det inte polisen som kontaktade Adelsohn utan tullen. Närmare bestämt tullkriminalens utredare Annkatrin Hübinette.

Efter att ha läst artikeln var vi mer eller mindre tvingade att ta kontakt med Adelsohn för att höra om uppgifterna stämde, berättar Hans Jonsson, chef för tullkriminalen.

- "Adelsohn åtalad för smuggling", DN 23 januari 1986

Moderatledaren Ulf Adelsohn är dömd att betala sammanlagt 300 kr i dagsböter för varusmuggling.

- SvD 3 april 1986 – folk gjorde sig roliga över de låga dagsböterna (15 à 20:-), men så satte man dem också lågt när det gällde ringa brottslighet

Tipstack till Jens Christian Berlin, som också skrivit om historien: Sanningen om Ulf Adelsohns telefon, 17 april 2022

Lördagsfråga 732: Fenixar

1. Fenix φοίνιξ var det moderna Greklands första valuta. Inbördeskriget hade inte ens tagit ordentligt slut när man 1828 introducerade en ersättare för inte bara osmanska rikets kuruş utan även de pund, franc osv som man också använt. Namnet låg nära till hands. Nu lyfte aldrig valutan på grund av dålig ekonomi – det är talande att nästan alla fenixar levererades i pappersform – och redan 1832 bytte man den mot den drachma man sedan använde i omgångar ända fram till euron 2002.
   
2. Joaquin Phoenix höll 2009 på med mockumentären I'm still here (2010). Han fortsatte att spela sin roll dygnet runt, eller åtminstone så fort han trodde att någon såg honom. Vilket fick folk att tro att han fått en knäpp av något slag. Så när han gästade David Lettermans show … Ja, då gav han ett mycket egendomligt intryck. Facepalmen är en god sammanfattning.
   
3. I Star Trek – First Contact (1996) drar en Phoenix iväg från fyra lasertorpeder-nånting.
   
4. Tre kronor på ett biplan: En österrikisk Phönix 122 D.III i rollen som Sveriges första jaktplan, J1.
   

Fyra fina fåglar Fenix fixade Fricky. Jag menar Tricky.

Mastodonter är inte mammutar

- M&M: T v ullhårig mammut Mammuthus primigenius, t h Amerikansk mastodont Mammut americanum

En herre med väldigt, väldigt mycket pengar, varav en hel del är hans egna, och intressant psyke har gjort att många som använder Twitter börjat se sig om efter alternativ. Att detta har fått viss uppmärksamhet även utanför det sociala mediet ifråga beror mindre på antalet aktiva användare därstädes än på att de aktiva användarna därstädes gör mer väsen av sig per capita än de jämförelsevis otvättade massorna på betydligt större kanaler som Facebook och Instagram. Ett exempel är när den som skriver denna blogg skriver denna blogg.

- Mastodont eller mammut? Det är åtminstone maskoten för Eugen Rochkos skapelse.

Det alternativ som fått mest uppmärksamhet heter Mastodon, engelska för mastodont. Dess namn kommer visserligen från något så tråkigt som ett band (som visserligen kan vara hur bra som helst, jag har inte lyssnat på dem). Men ska man illustrera något så tråkigt som ett dataprogram så vill man gärna ha något mer bildmässigt. Som en maskot av något slag. Och för ett program som heter Mastodon är den given: En mastodont. Eller..?

Mastodonter är inte mammutar. Men de var tämligen lika varann. Och alla har hört talas om mammutar och har åtminstone en aning om hur de ser ut. Betydligt färre har så mycket som hört talas om mastodonter. Därmed är det öppet för förväxlingar; folk kommer att använda bilder på mammutar för att illustrera programmet mastodon.

Några mer eller mindre synliga skillnader mellan mammutar och mastodonter:

• Mammutar har välvda kranier, mastodonter plattare.
  
• Mammutar har mer böjda betar, mastodonter rakare.
• Mammutar är lite kortare (från svans till snabel) och högre, mastodonter lite längre och lägre.
• Mammutar levde som regel på slätter, mastodonter som regel i skogar; det vet vi eftersom …
  
• Mammutarnas tänder är platta tvättbräden, anpassade för att tugga relativt segt gräs. Mastodonternas tänder ser lite mer ut som våra tänder (ordet mastodont kommer från grekiska, "bröst-tand"), anpassade för mjukare kost som löv.

Man kan även nämna att mastodonter är "primitivare" än mammutarna. De senare var närmare släkt med dagens elefanter, och var på det hela taget mer lika dem. Men för att se de skillnaderna får man nog vara expert.

- Icke-mastodonten Gomphotherium

- Icke-mastodonten Platybelodon

Sen fanns det en rad andra elefantdjur. Flera av dem, särskilt de som oftast visas upp, hade anmärkningsvärda utseenden, som den fyrbetade Gomphotherium eller den "skoveltandade" Platybelodon. De kallas ofta mastodonter, men var det inte.

Lördagsfråga 732

Fairlight

Sverige har flera kända namn i dataspelsvärlden. Vi har företag som DICE (med framför allt Battlefield-spelen), Paradox (Crusader Kings, Hearts of Iron med flera) och King (Candy Crush), det finns en rad studior som inte går att hålla reda på, och även utanför branschen känner många till Markus Persson, som skapade Minecraft och sedan sålde det till Microsoft och blev miljardär. Längre tillbaka finns Lundagänget Greve Graphics som 1986 lanserade Soldier One internationellt; de sägs vara det första svenska dataspelsföretaget. Men det finns ett ännu tidigare namn än så …

Den förste svensken som blev internationellt känd för ett dataspel heter Bo Jangeborg. Spelet hette Fairlight: Det var knappast det första svenska spelet som lanserades utomlands men det första som slog. För att beskriva dess uppgång och fall krävs lite historia.

Ultimate släppte 1984 dataspelet Knight Lore. Det engelska företaget lanserade det först för Sinclair ZX Spectrum, den vanligaste hemdatorn i Storbritannien och god tvåa i Europa. Senare kom versionen för Commodore 64, den ohotade ettan i världen och störst i bl a Sverige. I Knight Lore styr man en gubbe (som nattetid förvandlas till en varulv) genom rum som visas med så kallad isometrisk 3D. Föremål kan knuffas runt och staplas på varann. Idag är "spelfysik" ett etablerat ord; Knight Lore var först med en någorlunda trovärdig spelfysik i 3D.

Nog hade man sett 3D-spel förr, såväl så "äkta" 3D som dåtidens datorer kunde leverera som sån här så kallad isometrisk 3D (som Ant Attack från 1983). Men aldrig på det här sättet. Knight Lore var ett av de största haktappen under den generationens hemdatorer. Ett tag pratade man inte om annat. Sedan fastnade Ultimate i spåret; de fortsatte att leverera spel i liknande stil tills de och marknaden tröttnade på varandra. Och även om andra tog över i genren så var de flesta spelen som lanserades i samma stil verkligen i samma stil.

Tre spel med isometrisk 3D: Alien 8 (Ultimate 1985), Batman (Ocean 1986) och Head over Heels (Ocean 1987). Visst utvecklades tekniken, och de senare spelen är betydligt mer varierade utmaningar än de förra. Men likheterna är lika påfallande som de ser ut. (Det fanns även andra spel, som inte var lika klossiga som dessa.)

Men så var det Bo Jangeborg från Göteborg.

Bo Jangeborg gets his head down to some serious work with GRAX – the utility that helped make FAIRLIGHT possible

- Crash 22, november 1985

Det började med rollspel och data. Bo var med och grundade rollspelsfanzinet Mjölnir (sedan länge har det undertiteln "Sveriges äldsta speltidning") och programmerade grafik på sin Spectrum. Han tog fram rutiner i maskinkod som ritade linjer, cirklar, fyllda ytor osv mycket fortare än vad den inbyggda Basicen klarade av. Till slut hade han fått ihop en rejäl samling. Han använde dem dels till ett grafiskt programmeringsspråk han kallade Grax, dels till ett ritprogram.

Ritprogrammet var gjort i akt och mening att vara säljbart. Han åkte över till England – Spectrumens hemland – för att hitta någon som ville ge ut det. Till slut kom han i kontakt med företaget Softechnics, eller Softek. De gav ut The Artist, som programmet fick heta, i början av 1985. Men då hade han redan fått ett nytt uppdrag.

När Bo besökte Softeks lokaler i London visade de andra projekt de höll på med. Likt många andra spelbolag vid den tiden arbetade de på en Knight Lore-klon. Det gick sådär. Bo var inte imponerad. Tillbaka på hotellet satte han sig vid datorn och tillbringade natten med att göra ett demo med isometrisk 3D. Nästa dag visade han killarna på Softek vad han fått ihop. Det gick hem, som man säger.

I was supposed to be there for a week but they were so stunned by what I was showing them and how quickly I demonstrated how this kind of isometric 3D could be done that we started working on Fairlight there and then. I actually stayed in England for seven months. […] I stayed with the Langdells at their house and went to work with them each day at their office in Covent Garden.

- Bo Jangeborg intervjuad i Retro Gamer 127

"The Langdells" var grundaren Tim Langdell med familj. Vi återkommer till honom.

Bo tillbringade drygt halva 1985 med att skapa ett spel med isometrisk 3D. En viss Jack Wilkes bidrog med en hel del grafik och laddningsskärmen, musiken köptes in, men programmeringen av själva spelet var 100 % Jangeborg.

I slutet av 1985 lanserades Fairlight.  Och det gick verkligen hem.

Så här ser Fairlight ut när man startar det. Isometrisk 3D, men mycket naturligare än den "konstgjorda" känslan hos spelen ovan. (Not: Denna plats syns i laddningsskärmen, som i sig ger en ledtråd till hur man ska klara av spelet.)

- Topplista från Your Sinclair 1, januari 1986

Fairlight is state-of-the-art. It's a classic in every sense – go get it.

- Sinclair User 45

Ultimate first introduced us to realistic 3D graphics [relativt …] but sadly not a lot of game was bolted on to them. Now, thanks to The Edge, that gap has been filled.

- Crash 22

The Edge var det nya namnet på Tim Langdells företag. Vi återkommer till det. Låt oss först ta en titt på Fairlight och se vad det var folk pratade om.

Föremål, figurer och slottet de befinner sig i ser ut som den äkta varan – åtminstone jämfört med försök som Knight Lore. Och redan det såg långt bättre ut än praktiskt taget alla andra spel som fanns på hemdatorerna, eller för den delen åtskilliga arkadspel. För att inte tala om Pac Man eller Space Invaders, åldringar som stora delar av allmänheten fortfarande först tänkte på när dataspel kom på tal.

Här har Isvar, som vår gubbe heter, hoppat upp på ett bord för att komma åt nyckeln på hyllan.

Även fysiken hade förbättrats. Knuffade man en pall gled den längre utmed golvet än vad ett tyngre bord gjorde. Och knuffade man ett bord som det låg lättare föremål på, så kunde de senare ramla av och kanske staplas på varann. Sådant gjorde sensation 1985.

I "startbilden" ovan såg vi ryggen på en slottsvakt. När man oskadliggjorde dessa standardfiender så blev bara hjälmen kvar. Om man kommer till ett rum där det ligger en hjälm så återuppstår en vakt i den efter en stund – det är den processen som är halvfärdig i denna bild.

Folk som ville pröva systemet tog sig för att samla hjälmar på hög i ett rum. När uppståndelsen tog fart så ramlade hjälmar och framväxande vakter runt; uppvisningen i spelfysik gick riktigt långsamt, men det gick. Sådant kännetecknar stabila, välskrivna program.

Den här skärmdumpen, publicerad i en tidning, var det första jag såg av Fairlight. Den hade funkat som stillbild; att det var ett dynamiskt spel man såg var närmast obegripligt.

Det ska även sägas att Fairlight stack ut på fler sätt. Musiken (från firma Pennsoft) var tvåkanalig, vilket ännu inte var jättevanligt på Spectrumen, och även kopieringsskyddet höll ovanligt hög klass: När man startar spelet har turboladdare och själva programmet dekrypterats över hundra gånger. Det var naturligtvis inte omöjligt att knäcka, men det blev betydligt besvärligare.

*

Det var Fairlight: 1985 års sensation, det. Nu kommer det mycket deppigare efterspelet.

När Fairlight lanserades hade Bo börjat på den givna efterföljaren, Fairlight II. Samtidigt hade det börjat uppstå friktion i samarbetet med The Edge och Tim Langdell. De gav Bo ett avtal som han skulle skriva på, men det hade han ingen större lust till. Tvärtom funderade han på om han kanske skulle byta företag; det borde vara en enkel sak för en så hyllad stjärnprogrammerare.

Då gjorde The Edge ett motdrag: De höll inne med royaltyn tills Bo skrivit på avtalet. Ett sådant företag vill man ju verkligen inte arbeta med! Och det kan väl aldrig vara lagligt? Men Bo drog sig för att gå till domstol. Han och The Edge/Langdell gjorde upp i godo, som det heter; den förre fick sina pengar, de senare tog över rättigheterna till Fairlight-spelen. Såväl det första som det andra, som visserligen inte var riktigt klart än. Ännu återstod kanske några veckors testande och buggfixande. Men det hindrade inte The Edge.

I slutet av 1986 lanserade The Edge Fairlight II i befintligt skick, med buggar och allt. Det ska dock sägas att det största problemet som lyftes i recensionerna inte hade med sådant att göra, utan att tvåan var för lik ettan. Även om det nya var betydligt större, med två delar, och hade med en del nya fiender, inte minst de välgjorda vargarna (av nye grafikern Niclas Österlin), så var Fairlight II ännu mer likt Fairlight än vad Alien 8 var likt Knight Lore.

Den största "buggen" verkar ingen recensent ha upptäckt eftersom den fanns i slutet av det stora och krävande spelet. Här har Isvar gjort allt han ska och löst alla problem. Det enda som återstår är finalen, på andra sidan dörren. Men den går inte att öppna. Det hjälper inte vad man gör; så är programmet skrivet.

Under 1987 kom till slut Bo och The Edge såpass överens att Fairlight II gjordes klart. Men då var det så dags – ett halvår var även då mycket lång tid i branschen. Den rättade versionen gjorde mycket lite väsen av sig. (Däremot är walktroughs där man ser slutet gjorda med denna färdiga version.)

*

Om Bo Jangeborg hade kunnat skåda in i framtiden så hade han undvikit att så mycket som komma i närheten av Tim Langdell. Denne fortsatte några år med The Edge, och hann med några inte oävna titlar. Sedan flyttade han till Kalifornien, kanske för att slippa processer som inte utfallit till hans belåtenhet, och övergick till varumärkestrollande på heltid. För det skulle han bli långt mer (ö)känd och omskriven än han någonsin blivit för något spel.

Så här var det: Tim Langdell ägde varumärket The Edge och några andra med ordet edge. Det innebar, ville han åtminstone ge sken av att han trodde, att han hade ensamrätt på ordet i dataspelssammanhang. Om du lanserade ett dataspel eller relaterat, som hade edge någonstans, så kunde du räkna med att Mr Langdell kontaktade dig. Eller så här: Företagets artikel på Wikipedia Edge Games har tre gånger så mycket text om dess processande som om resten. Eller att Langdell 2010 blev utslängd från branschorganisationen International Game Developers Association, där han tidigare suttit i styrelsen.

Till skillnad från en del processare drog sig Langdell inte för att fuska i rätten. Som när han viftade med en låda för spelet Edge som skulle ha gjorts 2004, och som bar en webbadress som inte registrerats förrän 2008. Eller när han skulle bevisa att han redan 1991 gjorde en logotyp som speltidningen Edge sedan skulle ha använt sig av 1993, och bevismaterialet visade sig ha gjorts av programvara i Windows 95 … Langdell svarade med en komplicerad bortförklaring och att tota ihop en ny diskett, där han undvek att göra de misstag som avslöjat hans första – för att citera domaren..!

"Chaplain"..? "Priest"..? Denne patetiske charlatan saboterade den första internationellt kända svenska spelserien

Langdell gick först mot några små spelare som flera gånger böjde sig direkt. Men sedan utmanade han Electronic Arts för deras Mirror's Edge. EA var, och är, ingen småspelare, utan ett av världens största dataspelsföretag. De hade råd att sätta emot trollet. Och vann.

När Langdell bedrev sina korståg utgick han från några varumärken han faktiskt ägde. Efter EA-processen avregistrerades de 2013 av USA:s patent- och varumärkesverk. Det borde ha varit slutet för hans trollande – det är därför jag använde förflutet tempus ovan – men se The thing about trolls is they regenerate | 10 Years Ago This Month, GamesIndustry.biz 1 oktober 2020 … Vad det innebär att fem EDGE-namn (och hitten Bobby Bearing från 1986, som han i det längsta försökte göra en grej av) anges som trademarks i sidfoten på edgegames.com vet jag inte om jag vill veta.

Ett tecken på att Langdell verkligen lämnat varumärkestrollandet bakom sig är att han 2014 inledde en ny karriär som guru och kvacksalvare. Jomen! Se timlangdell.com.

Det fanns vaga planer för Fairlight III – naturligtvis ska ett rejält äventyr lanseras som en trilogi – men av det blev naturligtvis intet. Sedan han i förtid slutade knappa på Fairlight II har Bo Jangeborg inte gjort något nämnvärt spel.

Se även

• Intervju med Bo Jangeborg (Youtube, 55 min) – Huvudkälla för denna bloggpost
  
• Tim Langdell learns his Edge trademarks have been cancelled (Youtube, 4 min)
  

Att sprätta böcker

Hur många idag har sprättat upp en bok?

En gång i tiden var boksprättande en standardsyssla för den läsande delen av befolkningen. Böcker trycktes, och trycks än idag, i stora ark som veks ihop och bands, och kanske eller kanske inte sprättades upp. (Bonusinfo: Om varje ark bildade två sidor kallades det folio, fyra sidor kvarto osv.) Så när man fick en bok utgjorde den en bunt hopvikta ark, mellan pärmar om den var inbunden (vilket inte var självklart). För att komma åt innehållet behövdes en kniv, gärna nätt, inte alltför kort och rejält vass. Vidare avslöjade sprättningarna hur stor del av en bok som lästs eller inte lästs.

Sedan länge sprättas sidorna inte upp, utan kanterna på boken skärs rena så vecken försvinner. Jag vet inte när ouppsprättade böcker slutade levereras. Än idag stöter man ofta på uppsprättade antikvariska böcker, där sidorna är luddiga efter alltför slöa knivar. Och ibland kan man rentav hitta ouppsprättade (helt eller delvis) böcker så man får plocka fram kniven, precis som förr i tiden. När jag behövde en sådan för bilden ovan tog jag fram Bertil Lundmans rasbiologiska avhandling Dala-allmogens antropologi (1945), omnämnd i bloggposten Ett litet stamträd med bara Dalarna. Månne det talar för tidigare ägare att boken, författarens dedikation till trots, till stor del är ouppsprättad.

Jag har ännu inte hittat någon värdefullare volym i behov av sprättning. Om den situationen skulle uppstå, skulle jag först konsultera någon med koll för att höra om sprättande är en god eller dålig idé.