Kängu-Ru-effekten

Här har vi två av Nalle Puhs vänner. Mamman heter Kängu, barnet Ru. Kängu + Ru = Känguru. Funkar lika bra som originalets Kanga + Roo = Kangaroo.

De allra flesta som ser ordleken ser den omedelbart, och går sedan vidare i livet. Men några ser den inte. Och de blir kvar i sin okunskap, eftersom ingen som känner till den kommer på tanken att förklara något så uppenbart. Eller inte vill framstå som en besserwisser, mansplainer el dyl. Och de som inte vet kommer heller aldrig att fråga eller googla, eftersom de inte vet att det finns något att ta reda på.

Effekten är mest påtaglig när man just kommit underfund med ett sådant faktum: "Varför är det ingen som har sagt något!?" Men det är hopplöst att avgöra vilka som är dina "kängu-ruer", vilka uppenbara fakta som just du inte har koll på. Återstår att försöka göra det själv, och slå upp allt möjligt på måfå. Att slå upp självklarheter kanske låter hur tråkigt som helst men kan vara såväl intressant som bildande. Och överraskande.

Det finns en mängd fakta som är för uppenbara för att uppmärksammas. Däremot vet jag inte om det finns något ord för företeelsen, vare sig på svenska eller grekiska, latin eller engelska. Månne språkets konstruktörer aldrig tyckt att ett sådant ord behövs. Kanske de aldrig kommit på tanken?

Lördagsfråga 585: Svensktyskfranska vitgråsvarta berg

Hur komponera en nio-bilders-fråga? Till exempel så här:

1. Hasse & Tage i Svenska ords skrivarstuga, Vita bergen i Stockholm. Här skapades mången klassiker. Att Tage sitter och Hasse står reflekterar den vanliga arbetsordningen. Den avgjordes av den fina gamla stugans begränsade takhöjd och Tages längd i kombination.
2. Gävle skyddades länge av kustartilleriets Gråberget, som utgjordes av anläggningarna GE1, GE2 (här) och GE3. I större bild (som kan beskådas i fin artikel + filmer här) framgår tydligare att ett konstgjort "lock" lagts på naturligt berg.
3. Etikett från Svartbergets Fjällbryggeri, Åre.
4. Erich Weissberg stod för banjospelet i en klassisk framställning av klassikern Dueling banjos i Deliverance (1972). Låtens kompositör Artur Smith hade varken frågats om lov, fått betalt eller ens cred för detta, vilket ledde till en framgångsrik stämning.
5. Linbanestationen Nagens-Grauberg, Schweiz.
6. Kolibrin uppochner finns i Louie Schwartzbergs film, som bland annat kallats Wings of Life (2012). Temat är vad som händer med växtriket när djurriket kan ställa upp med allt färre pollinatörer, en fråga som inte blivit mindre brännande sedan 2012.
7. Den klassiska lyxpennan Montblanc.
8. Mont Gris: Iceland. Spolande till efter 5 minuter + bildgoogling bekräftar att Spitos identifiering av vattenfallet Skogafoss var korrekt. Imponerad.
9. Krigskyrkogård på franska Mont Noir, nära belgiska gränsen.

Den trippelspråkiga kluringen knäcktes till slut av Christian Henriksson efter goda gemensamma insatser.

Lördagsfråga 585

De flesta lördagsfrågornas bilder kommer inte i någon särskild ordning. Detta är ett undantag.

Om det är svårare än vanligt vet jag inte – de bästa av er är så osannolikt snabba och bra – men för att ge mer tid att samla ledtrådar, och eftersom schemat här på bloggen ändå är ur led, så väntar jag längre än vanligt med att lägga ut svaret. Inget lördagsfrågesvar på måndag m a o.

Gamla lärarkontrakt, fejk och äkta

Av alla dessa bilder som sprids på nätet utgör gamla lärarkontrakt en liten otippad kategori. Eller åtminstone påstådda sådana ... Det blir begripligare om man sett ett exempel. Här är ett typiskt sådant. (För övrigt sägs alla jag sett vara från USA, eller som här ett land som använder $.)

Miss _____ agrees:

1. Not to get married. This contract becomes null and void immediately if the teacher marries.

2. Not to keep company with men.

3. To be home between the hours of 8pm and 6am unless she is in attendance at a school related function.

Och så vidare ... Kontrakten är en undergrupp till vad Snopes kallar the way we were-document, "intended to demonstrate by comparison how much better off we are today". Det är också så de läses idag: Folk skrattar och förfasas. Ibland visas de rentav upp på utställningar. Allt hade varit helt på sin plats om de varit äkta. Men det är de sällan, om någonsin.

Exemplet ovan är definitivt fejk, vilket avslöjas av en rad detaljer. Här är några iögonenfallande.

• Hittepå-kontraktet har terminens start, skoldagens början, lärarens kön, lön och anställnings längd som "tryckta" uppgifter. Innebar det att nya kontrakt trycktes varenda termin? Och man förutsatte inte bara att lärarna var ogifta kvinnor utan även att de anställdes exakt 8 månader i taget för $75/mån?
• Däremot fick man fylla i skolans namn ... I ett pyttelitet fält. Det enda praktiska syftet för detta torde vara att försvåra efterforskningar av ett fejkat dokuments äkthet.
• County och delstat anges inte, eller har ens fylleri-fält. Det är svårt att sammanfatta hur gravt oamerikanskt något sådant skulle vara. I ett sammanhang som detta finns de uppgifterna alltid, utan undantag, angivna.

Man skulle också kunna granska utskriften; som om typsnittet är modernare än det borde vara, eller formgivningen på annat sätt avslöjar utskrift på laserskrivare, eller rentav Word/Photoshop (se även den fina demonstrations-giffen i bloggposten Killian-dokumenten). De flesta har fokuserat på reglerna i sig. Men om en enskild sådan är rimlig eller orimlig, eller rentav laglig/olaglig, kan vara lurigare att bedöma än enkla detaljer som de ovan. (En sak jag kan haka upp mig på är att whisk(e)y kan stavas på olika sätt, men knappast i samma text – särskilt inte från en skolstyrelse.)

Hur ser då hundraåriga lärarkontrakt från USA egentligen ut? Till exempel så här (se längre ner för hela kontraktet):

Detta är ett äkta Teacher's Contract från Valparaiso School City (City School?), Porter County, Indiana. Detta exemplar undertecknades av Sada G. Simms den 11 april 1924. Arbetstagaren förbinder sig att använda föreskrivna skolböcker, bidra till att hålla skolan hel och ren, ansluta sig till pensionsfonden, med mera. Arbetsgivaren förbinder sig att betala för arbetstagarens närvaro i Saturday teachers' institute, betala hennes/hans lön även om skolan stängs under vissa omständigheter, med mera. Här nämns också några skäl för uppsägning:

incompetency [sic], cruelty, gross immorality, neglect of business, or violation of any of the stipulations of this contract, or in case her license should be revoked by the County Superindentent

Det är helt enkelt ett kontrakt som ser ut som ett juridiskt dokument, snarare än en bilaga ur tidningen MAD. Det lär heller inte bli någon viral crowdpleaser att skrattas och/eller förfäras åt.

En liten svag punkt i min argumentation är att kontraktet hänvisar till skolans "rules and regulations". Där vet jag inte vad det står. Men jag tvivlar starkt på att man tog upp dubbla underkjolar, herrsällskap och liknande.

Däremot fick S. G. Simms dubbla lönen jämfört med hittepå-kontraktet från året innan. Win hela vägen!

Det ska sägas att det fanns och har funnits kontrakt i USA med hårdare och betydligt mer "personliga" bestämmelser. I Tennessee fick lärare vid samma tid inte röka. Och i Worthington, Minnesota gick varken kortspel eller dansande an. Sådant gör det svårare att slå ner på enstaka regler, oavsett hur löjliga de ter sig idag. Men de kontrakten såg ändå inte ut som det fejkade ovan; de var ju juridiska dokument, avsedda att användas i verkligheten.

Kontraktet från den 11 april 1924 i sin helhet

Källor:

• Snopes: 1872 Rules for Teachers
• Teacher's Contract and Report Book, Valparaiso IN, 1924-1926

Välmenande råd till dig som har cancer

Jag har tillbringat en tredjedel av livet med att reda ut faktoider: myter, missuppfattningar och halvsanningar av alla de slag. Mer eller mindre organiserad pseudovetenskap är en nära släkting som jag gett åtskillig uppmärksamhet dessutom. Av alla pseudovetenskaper ligger kvacksalverierna i särklass när det gäller att skada och döda folk. Och det finns ingen sjuka som är hälften så intressant i kvackarskrået som cancer. Det finns ingen sjuka som den drabbade får hälften så många välmenande tips och råd mot som cancer; ibland av kvackarna själva, men oftast av aningslösa medlöpare. Ofta motiverar dessa sina 100 % välmenande råd med berättelser om egna eller andras goda erfarenheter, eller så nämner de bara att alternativen finns ("jag har hört att man i Mexiko ...").

Hittills har jag bara fått några enstaka sådana tips. Jag har förstått att jag utgör ett undantag, milt sagt.

Hur är det med folk som inte gjort karriär på att motarbeta pseudovetenskap och kvack? Vars vänner och bekanta (med några få undantag) vet precis var man står i sådana frågor? Som föreläst och skrivit böcker om och mot myter, kvack och blaj, varit ordförande i skeptikerföreningen Vetenskap och Folkbildning, med mera? Det vet jag mycket väl: De får välmenande råd i överflöd.

För tillfället är jag i den vanliga svenska skolmedicinens vård. Jag mår oförskämt bra med tanke på att jag har cancer och därtill behandlas med cytostatika, "cellgifter" (den riktiga forskningen har revolutionerat det som för bara några futtiga år sedan kunde vara rena skräckupplevelsen). Jag har ännu inte varit i närheten av den desperation, flankerad av smärtor och illamående, som genom åren fått otaliga annars rationella människor att lockas av kvackarnas fagra löften, och i värsta fall ersätta verksamma behandlingar med värdelösa, kanske så kostsamma att de behöver finansieras av släkt, vänner och sålda hus.

Det sägs att det inte finns ateister i skyttegravar ("there are no atheists in foxholes"). Även om det inte är sant (för det är det inte) så ligger det mycket i det. När döden flämtar en i nacken så är det djupt, måhända fundamentalt, mänskligt om den under ordnade förhållanden aldrig så skeptiskt och rationellt sinnade börjar sätta sin lit till krucifix eller bakpulver, nämligen om de presenteras som den enda fungerande vägen från lidande och död.

Hur skulle jag reagera om jag, peppar peppar, hamnade i ett sådant foxhole? Det enda ärliga svaret är att jag inte vet.

Narnias turkiska konfekt

xkcd 1980: Turkish delight – obs se sajten för källans alt-text

I den mest kända, lästa och filmatiserade Narnia-boken förekommer följande nyckelscen. Edmund träffar Jadis, drottning av Narnia (och ond häxa, vilket han ännu inte vet) och hon börjar locka över honom till den mörka sidan. Hennes allra första lockbete är lite varm choklad. Och så något att äta till, såklart. Eftersom hon behärskar magi kan han välja vad som helst. Så vad väljer han?

"It is dull, son of Adam, to drink without eating," said the Queen presently. "What would you like best to eat?"

"Turkish Delight, please, your Majesty," said Edmund.

- C. S. Lewis, The Lion, the Witch, and the Wardrobe (1950)

Turkish delight, eller turkisk konfekt på svenska. Vad är då turkisk konfekt?

I korthet är lokum, som det heter på turkiska, smaksatt sockergelé. Florsockret är till för att bitarna inte ska klibba ihop. Den klassiska smaken, som förmodligen var den Edmund fick, kommer från rosenvatten (som för övrigt har en intressant historia, långt intressantare än varan i sig). Många föredrar numer andra smaker – om man nu föredrar någonting alls, men vi återkommer till den saken.

Hur det smakar?

Här borde naturligtvis bloggaren komma med ett eget omdöme. Men tills jag fått tag på prima äkta turkisk konfekt [ fixat! läs mer nedan ], rosensmakande liksom gärna andra sorter, så verkar följande snabbrecension sammanfatta den allmänna uppfattningen om turkisk konfekt, åtminstone utanför mellanöstern:

Det smakade sött, mjöligt, geléigt och rosenvatten. Ärligt talat lyckades det blanda två vidriga konsistenser med alldeles för mycket blomstersötma. Vidrigt!

- Gitto: Lita aldrig på häxor, bloggen Kärlek, mat och folköl 17 maj 2007

Det som i boken framställs som delikatessernas delikatess visar sig i verkligheten inte alls vara det, rentav "vidrigt". (Visserligen var drottningens konfekt kryddad med magi men icke desto mindre var det vad Edmund valde när han fick ett helt fritt val.) Detta har gett upphov till en fråga som ställts många gånger: Varför framställde Lewis ett tråkigt eller rentav ”vidrigt” godis på detta sätt?

The question of Turkish Delight often becomes still more perplexing when a young Narnia fan actually eats the stuff, and finds that it does not live up to Edmund’s rapturous praises.

- Leah Schnelbach: Why Was Turkish Delight the Ultimate Temptation in C.S. Lewis’ Narnia?, tor.com 8 augusti 2016

Cara Strickland har gjort vad som torde vara den definitiva utredningen av denna lilla men brännande fråga. I korthet började Lewis på en sorts utkast till The Lion, the Witch, and the Wardrobe hösten 1939, sedan några evakuerade barn från det krigshotade London placerats i hans hem utanför Oxford. Den andra och slutgiltiga versionen av boken var klar först 1949. Under tiden hade sötsaker hunnit ransoneras, med början i juli 1942. Likt många andra ransoneringar hängde den med långt efter krigsslutet, eller ända fram till februari 1953. Och man kan tänka sig, att när britterna under och efter kriget väl fick tillfälle att nyttja sina godiskuponger, så fanns turkisk konfekt sällan på hyllorna. Av oklara orsaker lär inga utländska kopior kunna mäta sig med originalen från Levanten, och äkta vara var praktiskt taget omöjlig att komma över. Det som länge varit en någorlunda tillgänglig lyx – för att försöka sammanfatta mitt intryck av prisnivå och spridning bland klasserna – tillhörde under denna tid en förlorad värld. Det var nog sådan nostalgi som var konfektens främsta krydda när Lewis lät Edmund välja den som ett förment ljuvligt förskott på sina Judaspengar.


Källor:
Cara Strickland: Why Was Turkish Delight C.S. Lewis’s Guilty Pleasure?, JSTOR Daily 3 augusti 2016
Wikipedia: Turkish delight; The Lion, the Witch and the Wardrobe

Uppdaterat: Jag fick naturligtvis se till att smaka på delighten. Hittade så småningom, prövade med smak av granatäpple samt klassiska rosenvatten. Även om det inte riktigt uppnådde graden "vidrigt" så fann jag dem helt onjutbara, i synnerhet den senare. De smakade som tvål luktar, och med tokmycket socker på.

Ord är ostrykbara

Det finns en spridd och djupt rotad uppfattning om att ord som stryks ur Svenska Akademiens ordlista SAOL därmed stryks ur svenska språket. Hur det nu skulle gå till ... Missuppfattningen är särskilt märklig att se när den till synes demonstreras av folk som vet hur det verkligen ligger till:

I det nya numret listar Språktidningen 1 001 ord som finns med i senaste upplagan av Svenska Akademiens ordlista. Sedan den utkom 2015 har de här orden använts så sällan att de riskerar att strykas i nästa upplaga. [...] I samband med att numret kommer ut lanserar Språktidningen också en adoptionskampanj. Där får läsarna chansen att adoptera ett hotat ord för att ge det bättre förutsättningar att överleva.

- Pressmeddelande: 1 001 ord som kan försvinna ur svenskan, Språktidningen 5 november 2019

Det blir ännu märkvärdigare när missuppfattningen inte bara demonstreras av folk som vet hur det verkligen ligger till, utan som även tydligt nämner hur det verkligen ligger till. Som här, i ett av flera medier som nappade på pressmeddelandet:

- Man ska definitivt inte betrakta ordlistan som ett slags facit över det svenska språket eller som en lista över "godkända" ord. Men ändå är det lite så som ordlistan ofta behandlas.

- Anders Svensson, chefredaktör på Språktidningen, citeras i 1001 ord riskerar att försvinna ur svenska språket, SVT 7 november 2019

Det ska påpekas att listan inte kommer från SAOL:s redaktion utan Språktidningen. Hur många av de 1001 orden som verkligen står på nedflyttningsplats är en helt annan fråga som väl bara ordlistans redaktion kan säga. Spridda nedslag (hela listan i nästa länk) indikerar att deras urvalsmetod nog kan ha sina poänger men ofta är alldeles för grov, särskilt när det gäller fackuttryck som sällan ses i exempelvis TT-artiklar men desto oftare i bara aningen smalare sammanhang.

Fast det egentliga syftet torde vara att få folk att engagera sig och "adoptera" ord. Vilket är trevlig och lovvärt, även om åtminstone ett tidigare försök (DN 2009) indikerar att den direkta nyttan åtminstone den gången var högst tveksam.

Om kampanjen hade någon varaktig inverkan på språkbruket är svårt att säga. Adopterade ord som abstrus, överantvarda, canossavandring, dagvill, redobogen och domvärjo är ungefär lika sällsynta då som nu.

- Anders Svensson: Här är orden som försvinner, Språktidningen 5 november 2019

Men åtminstone det initiala engagemanget brukar det inte vara något fel på, när folk retar upp sig på att det ena eller andra ordet ska "somna in" och "försvinna ur svenskan". För en missuppfattning som skulle kunna vara en myndighetsrespekt som närmar sig det löjeväckande, är nog snarare en ventil för att uttrycka missnöje mot myndigheter, överhet och "systemet" i allmänhet. För man hittar aldrig språkbrukare som är nöjda och glada över att en ordlista över nutida svenska görs aningen hanterligare (i pappersupplagan) när sällan använda glosor gallras. Och få ilskna språkbevarare blir påtagligt nöjdare, eller ens lugnare, när de tipsas om Svenska Akademiens ordbok SAOB, där ord aldrig stryks utan bara läggs till.

Båda ordböckerna och en tredje finns förresten på svenska.se. Den sajten är obligatorisk.

Ämnet har tidigare tagits upp i bloggposten Inte i SAOL och faktoiden SAOL: Ord som inte finns i SAOL finns inte.

Det står ej uti vår magt att skapa et annat språk än folket i allmänhet talar

- Anders von Höpken i sitt inträdestal i Svenska Akademien 1786

Cancer

Flera trogna läsare torde ha misstänkt att den sista tidens mystiskt ospecificerade sändningsuppehåll kan ha haft medicinska orsaker. Och så är det: Jag har cancer.

Det rör sig dels om en tumör på tjocktarmen, dels om metastaser i levern. Den förra har gett akuta besvär som nu är i stort sett lösta. Tumören sitter dock kvar eftersom den är för besvärlig att skära eller stråla bort. Men det som läkarna oroar sig för mest är metastaserna. De ska behandlas med cellgifter med början inom några dagar. Kanske även den store får stryk och blir mer hanterlig.

Nu tror läkarna inte på ett botande. Behandlingen går ut på att bromsa utvecklingen och lindra symptomen. Hur väl det kommer att gå återstår att se.

Jag fick diagnosen efter en längre tids besvär, som först feldiagnostiserades. Det var på sätt och vis en lättnad att få ett dåligt men dock korrekt besked.

Hemma i familjen har chocken lagt sig. Vi ser behandlingen an och hoppas på det bästa.

Bloggandet är inte slut än utan återupptas när ork finnes.

Tillfälligt avbrott

Ännu en paus! Men kortare och av mer blandade orsaker den här gången. Ber åter att få återkomma.

Gruvfåglar

En äkta fågelbur för gruvbruk. Källa: This device was used to resuscitate canaries in coal mines, bloggen Museum Crush 26 april 2018.

Canaries are still used in some coal mines for detecting carbon monoxide and are a reliable method of warning of high concentrations.

- V. S. Vutukuri och R. D. Lama: Environmental Engineering in Mines (Cambridge UP 1986)

Är fenomenet allmänt känt eller inte? Det nämns rätt ofta, som historisk företeelse eller som liknelse, men varje gång är det försett med en komplett förklaring. Så här kommer den kompletta förklaringen ännu en gång, vare sig den behövs eller inte.

Fåglar är betydligt känsligare för giftiga gaser än vi däggdjur. Därför hade gruvarbetare länge med sig burfåglar. Om halten av giftiga gaser började stiga – gaser som ofta saknade lukt, smak och färg – märktes det på fåglarna långt innan det började bli farligt för människor. De utgjorde helt enkelt ett känsligt varningssystem.

Gruvfågelburen ovan kommer från Science and Industry Museum i Manchester. När medarbetaren Lewis Pollard fick välja sitt favoritföremål ur samlingarna var valet lätt: "Kanarie-upplivaren", The Canary Resuscitator. Lewis noterar särskilt att han fått för sig att gaslarm innebar fågelns död, att det så att säga skulle ha ingått i systemet att de var förbrukningsvaror. Men även om det förvisso fanns burar av mycket enklare snitt, där fåglarna löpte betydligt större risker, så är det tydligt att firma Siebe Gorman & Co, Ltd försökt att göra de små skyddsänglarnas tillvaro så säker som möjligt. Fågeln satt innanför en dubbel lucka, den inre med ett metallgaller, den yttre med glas. Nere i gruvan är glasluckan öppen. Om fågeln börjar uppvisa ett avvikande beteende så stängs glasluckan och flaskan med syrgas (luft?) öppnas – samtidigt som gruvarbetarna evakueras.

En annan sak man kan få för sig är att bruket använts "länge". Hur länge man nu tänker sig, kanske medeltiden? Men burfåglars känslighet för gaser, och därmed deras värde för gruvindustrin, upptäcktes i slutet av 1800-talet av den skotske läkaren och mångsysslaren John Scott Haldane (1860-1936).

John i dykardräkt intill en tysk officer. "His diving experiments for the British Admiralty were carried out in top secret - the presence of the German soldier beside him is a mystery." – Scottish National Portrait Gallery

De äldsta exemplen på bruket kommer också från 1800-talets sista år (här är jag ännu lite mer än vanligt nyfiken på tidigare belägg!). Det enkla, pålitliga, billiga och ändå extremt användbara systemet spreds snabbt till kontinenten. I Storbritannien blev det 1911 obligatoriskt med minst två fåglar per gruva. Många källor anger att det var då som bruket infördes för första gången men det stämmer alltså inte.

Bruket pågick också längre än man hade kunnat tro. Åtminstone hade undertecknad aldrig kunnat gissa att de sista brittiska gruvfåglarna först 1987 ersattes med elektronisk mätapparatur.

Miners are said to be saddened by the latest set of redundancies in their industry but do not intend to dispute the decision.

- BBC On This Day, 30 December 1986: Coal mine canaries made redundant (skrivet 2005 som en "låtsas-gammal" nyhet)

Lördagsfråga 584: Kuwaitkriget

1. Tintin drabbas av en khamsin i Tintin au pays de l'or noir (1950). (Och jag använde mig naturligtvis av originalet när bild #1 skulle tas fram.)
2. Koloniområdet Granby, Huddinge.
3. En dvärgspetshjort som lever i Anderna. På franska heter dvärgspetshjortar daguet (med reservation för att jag kan ha blandat ihop släkte med undersläkte eller något annat dumt).
4. Däremot är jag tvärsäker på att locusta är gräshoppa på italienska.

Under Kuwaitkriget ("första Gulfkriget") kallades de respektive bidragen från USA, Storbritannien, Frankrike och Italien för Operation Desert Storm, Operation Granby, Opération Daguet och Operazione Locusta. Den satte Tricky.

London-stenen

Fram till 2016 kikade stenen ut på världen, eller åtminstone en bit av Cannon Street, så här.

When London Stone was erected and what its original function was are unknown, although there has been much speculation.

- Wikipedia sammanfattar: London Stone

... Some legends saying it was used as an altar by druids. Other stories claim the stone was brought back from Troy by Brutus or that it was the stone that was resting place of King Arthur sword's Excalibur.

- Mysterious ancient stone that has lain at the heart of the City of London for centuries to go on show at last, Daily Mail 12 mars 2016

Varför har folk intresserat sig för London Stone? Enkelt uttryckt: För att folk intresserat sig för London Stone.

Inte för att stenen samlar så värst många turister idag. Om den någonsin gjort det ... Trots det spännande eventuella äldsta förflutna som vävts upp kring den. Kanske den där väven är lite väl tunn och lös ändå? Det finns ju ingenting att ta på.

Påtagliga fakta är få: Geologiskt är det en oolitkalksten. Detta specimen skulle kunna komma från exempelvis Rutland uppigenom landet, i likhet med en hel del annan kalksten genom åren. Vi vet att stenen åtminstone inte är lokal. Måtten är ca 53 cm x 43 cm x 30 cm, och den har varit betydligt större.

Om vi övergår till arkeologi och historia ... Så händer inte så värst mycket. Att druider skulle använt det som altare skulle ha kunnat vara en riktig hypotes, framlagd på fullt allvar – men i det här fallet är det ett hugskott. Vi har inget som visar eller så mycket som antyder att stenen varit ett palladium (garanti för stadens lycka och framgång) från antiken (om det nu hämtats från Troja eller någon annanstans), eller haft någon koppling till kung Arthur eller något av hans svärd.

- Pyttedetalj med London Stonne från den magnifika Copperplate-kartan^WP, som visar staden under 1550-talet

En liten händelse 1450 återkommer i berättelserna om stenen. Det året ledde en viss Jack Cade ett uppror. Man lyckades inta London, varefter upproret slogs ner och Cade dödades. Att denna fotnot i engelsk historia återkommer just i detta sammanhang beror på att Cade, när han red in i staden, slog med svärdet mot stenen och förklarade sig vara Londons herre. Det hade varit avgjort intressant om det funnits minsta spår av en tradition i den stilen. Men det finns det inte. Av allt att döma var Cades handling en spontan aktion utan djupare innebörd. (Den nämns även i Henrik VI del 2, vilket är London-stenens största litterära ögonblick.) Det har inte hindrat turistguider att nyttja den "historiska kryddan" på stenbumlingen, och ibland öst på i sådan mängd att den börjat påminna om belagda kröningsstenar som Stone of Scone eller vår egen Mora sten.

London-stenen, tillfälligt utställd på Museum of London. Jag misstänker att besökare inte behöver riskera någon trängsel.

Ett sista länktips: The perambulating London Stone, HARN (Histories of Archaeology Research Network) 1 juli 2016

Lördagsfråga 584

Självskrivet X

Klassiska symboler, en av mig uppdaterad och utökad utgåva av Jan-Öjvind Swahns lexikon från 2006. Så här ser en bit av den ut på riktigt. "Uppdaterad" är ingen överdrift; jag har gått igenom varenda artikel och putsat, justerat och korrigerat i bra många av dem. Några artiklar är uppenbarligen nya (när de beskriver företeelser som inte fanns 2006), andra nytillskott är mindre tydliga. Här är ett sådant, som smakprov utöver det som går att tyda sig till i bilden ovan.

Foten är vår ständiga kontakt med jorden vilket gett den olika sorters symbolik. När Jesus före den sista måltiden tvättar lärjungarnas fötter, och uppmanar dem att fortsätta med bruket, var det en uppenbar symbolhandling som signalerar ödmjukhet. Rituell fottvagning förekommer än idag i flera kyrkliga sammanhang. Att kyssa någons fötter är en ännu tydligare underkastelse.

I Indien och Kina finns en hel del heliga och flitigt vördade fotavtryck. De sägs vara spår av gudar och helgon som på ett mirakulöst sätt bevarats i stenen. I Skandinaviens hällristningar finns också en del fotavtryck, men deras betydelse känner vi inte till. Kanske de ligger närmare dagens hand- och fotavtryck som kändisar lämnat på Liseberg än Asiens heliga fotspår?

Och här är förlagets presentation: Klassiska symboler

Nu är förresten det lilla autobiblioteket åter komplett:

1. Faktoider (2008)
2. Fler faktoider (2009)
3. Är det verkligen sant? (2009)
4. Strutsen gjemmer ikke hodet i sanden (2009), föreg. översatt till norska
5. Nya ord med historia (2010)
6. Tredje rikets myter (2011)
7. Blindspår (2012)
8. 1914 (2014)
9. Sveriges historia (2018)
10. Kings and Queens of Sweden (2019), med Bönnelyche och Henrikson
11. Klassiska symboler (2019), med Swahn

De senaste alstren skiljer sig en anings aning från de tidigare genom att delvis vara mina. Svårt att precisera hur stor roll det spelar ... Även om allt i böckerna inte är mitt, så är det som faktiskt är mitt verkligen mitt ... Om det nu blev tydligare.

Då är det enklare att konstatera att en översatt bok är min till över 90 %, men inte en "annan" bok än originalet. Det är därför jag räknar de elva volymerna som tio böcker.

Gravsmyckning vid allhelgona

Alla helgons dag firas den första helgen i november. Historien om dagen är över två tusen år gammal.

- Interflora: Allhelgonadagen - gravsmyckning

Vissa sorters traditioner som associeras med högtider tenderar vi att uppfatta som gamla, jättegamla eller urgamla. Samtidigt är traditionerna ofta sentida eller direkt moderna. Maximerade faktoider!

Om man läser en källa som den ovan (vald för att den är så typisk) så kan man få intrycket att vi satt ut blommor och ljus på gravarna vid alla helgon sedan åtminstone medeltiden. Har vi det?

Året 1914 är känt för flera saker. En av de mindre omtalade är att det var då som vi fick en särskild dag på hösten för att smycka gravarna. De som drev frågan var landets handelsträdgårdsmästare, och de drev den givetvis av marknadsmässiga skäl.

Sommarhalvårets odlingssäsong var över och ännu hade inte julens blommor börjat drivas fram i växthusen. Hur skulle man kunna öka försäljningen av blommor under hösten? [...] I ett tal som ordföranden för Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund höll 1914, lyftes frågan om att instifta de dödas minnesdag på hösten och att gravarna då skulle smyckas med blommor.

- Inger Olausson: Gravsmyckningsdagen i allahelgonatid, 29 oktober 2015

Det kan nämnas att den första dagen som valdes var söndagen efter Mikael, känd som Mickelsmäss och förknippad med skördefester. I början av 1950-talet flyttades den till allhelgona.

Gravsmyckningen vid allhelgona är helt enkelt resultatet av en lyckad PR-kampanj. Med tanke på att den fortfarande snurrar på, år efter år, över ett sekel efteråt, så måtte det vara en av landets mest lyckade någonsin.

"Totalförlamad"

På 1960-talet började han bli folkkär, hamnade i radio och tv och allt. Den snobbige ynglingen är långt borta.

Torsten Ehrenmark inledde sin journalistiska bana på en rad olika tidningar och en rad olika avdelningar. En aspekt som han kunde vantrivas med var att han, en examinerad student som varit ute i stora världen, läst svåra böcker och behärskade främmande tungomål åtminstone i skrift, skulle behöva nedlåta sig till att harva med predikoturer och idrottsreportage.

Men i åtminstone det senare fallet (predikoturer är inte så flexibla i formen) så kunde han protestera på sitt sätt. När han rapporterade om sporthändelser så lade han upp det som de franska mästarna skrev sina noveller. Först inledning (såklart), miljöbeskrivning, de ingående karaktärerna etc. Så småningom ett sinnrikt stegrande av spänningen, tills artikelns klimaktiska avslutning, helst på sista raden, löser upp textens problematik genom att berätta vem som vann.

Alla som varit i närheten av en sportartikel vet att det är så som man inte skriver sportartiklar. Det var också vad redaktörerna gjorde glasklart för sin stukade poet.

Så småningom insåg denne till fullo hur sportsidornas artiklar ska se ut. Men innan dess hann han med att smyga ut några lärda tjuvnyp. Ett av dem gällde en skidåkare som "klappade igenom" under en tävling. Ehrenmark nämnde att herrn ifråga tycktes ha drabbats av paralysie générale. Vad är det, "generalparalys"? Direktöversatt blir det totalförlamning, vilket naturligtvis var vad Ehrenmark menat. Någon annan betydelse kände han inte till. Uttrycket hade flugit förbi i något sammanhang och han hade lagt det på minnet av ingen särskild anledning alls. Så som det brukar bli.

Skidåkaren hade inte känt till det utländska uttrycket alls utan slagit upp det. Han hade då fått lära sig att det är en sen och allvarlig form av syfilis. Han hade, fick Ehrenmark höra på omvägar, funderat på att stämma tidningen, men det verkar inte ha genomförts.

Efter den betan tog Torsten Ehrenmark det lugnare med tjusiga glosor. Och såg nog till att slå upp saker han skrev lite oftare. Vilket är ett generellt tips: Kolla saker, även sådant man "vet". För de lättaste felen att göra är de man inte är medveten om.

Luthers fläck

Hösten 1517 hade han spikat upp de där teserna och satt hjulen i rullning på allvar. Fyra år senare satt han med hemlig identitet och tryckte på borgen Wartburg i Thüringen. Inte för att "Junker Jörg" lät sig nedslås. Under det knappa år han tillbringade där läste och skrev han stridsskrifter i mängd. Dessutom översatte han Nya testamentet till tyska, eftersom en sådan behövdes.

Och så var det den där bläckfläcken.

När jag först hörde historien så framställdes det som att Luther sagt något i stil med att "i Wartburg kastade jag bläck på djävulen", en uppenbar liknelse som den naiva allmänheten skulle ha tolkat bokstavligt. Men historien är inte belagd riktigt så långt tillbaka. Den första versionen som hittats låter som den saga den är. Och någon "förklädd djävul" finns inte bland Luthers citat; med tanke på hur produktiv och välciterad han var under sin livstid så är det uppenbart att uppgiften kommer någon annanstans ifrån.

The first evidence of a story involving an inkwell dates to the end of the sixteenth century. In that version, a former Wittenberg student claimed to have heard that while Luther was at the Wartburg, the Devil, dressed as a monk, threw an inkwell at the reformer.

En sådan anekdot är ju mer än tacksam att, så att säga, förse med belägg. Särskilt som sådana även kan råkas hittas på andra orter inom Luther-turismen, som tyckte att det var onödigt att bara Wartburg skulle ha en djävulsk fläck.

In 1650 the first book to refer to an inkspot on the wall appeared, and thereafter the story told how Luther threw the inkwell at the Devil. Gradually, an inkspot appeared on the walls of other buildings where Luther had lived, and the story became a widely-known legend.

- Scott A. Hendrix: Legends About Luther, Christian History Institute #34 (1992)

Jag vet inte hur länge det dröjde innan man på de smärre fläckorterna tröttnade på uppdaterandet. Men vid sekelskiftet 1800 torde Wartburg ha varit ensam kvar. Det beror på en källa som utgör såväl belägg som spridare av uppgiften, även om DS-volymerna aldrig blev lika lästa som brödernas sagoböcker:

Doktor Luther satt på Wartburg och översatte Bibeln. Detta ogillades av djävulen, som inget hellre ville än att förstöra Den Heliga Skrift. Men när han gjorde ett försök tog Luther bläckhornet han använde sig av och och slängde det i huvudet på den onde. Än idag visar man upp kammaren och stolen som Luther satt på, och fläcken på väggen dit bläckhornet flög.

- Nr 562 i Jacob och Wilhelm Grimm, Deutsche Sagen vol II (1818)

Så här ser Luthers arbetsrum i Wartburg ut idag. På väggen en samtida bild av den skäggige och långhårige "Junker Jörg". Möblerna är inte i original, utom möjligen pallen, som är en fossiliserad ryggkota från en val. Om väggarna ser bedagade ut så kan det delvis bero på besökare som tagit med sig små souvenirer (om de inte, i en misstänkt katolsk eller rentav hednisk anda, sett dem som flisor av associerad helighet för att bota och förbättra ting i behov av bot och förbättring). Någon bläckfläck har inte synts till på länge.

Lördagsfråga 583: Arawak

1. Lite kycklingspett på grillen, eller barbecuen då – även om de renläriga (och skråets renläriga kan vara fruktansvärda i sin lärdom och dess utövande) garanterat har synpunkter på likställande mellan grill och BBQ. Med mycket mer ... De torde dock inte ha några invändningar mot påståendet att ordet stammar från barbakoa i det ur-karibiska språket arawak, där det avser en träställning för att hänga upp och torka, röka och varför inte även tillaga kött på. Indianstammen ifråga är avgjort mest känd för att ha varit den första som Columbus & co kom i kontakt med 1492, ett claim to fame som de utan tvekan gärna hade sluppit.
2. Guava härstammar från Karibien, och så gör även vårt namn på den: guayaba hette den på arawak. Eller ett "sydam. indianspråk" som Svensk Ordbok skriver; jag misstänker att exempelvis lågtyska inte skulle betecknas "nordeur. handelsspråk" ...
3. Hängmatta är en finfin och komplett oväntad folketymologi. För det kan väl inte bli enklare, tänker man: en hängande matta? Men såväl ordet som föremålet kommer från Karibien och var, tillsammans med tobak och syfilis*, bland de första importerna från den nya till den gamla världen. På arawak ("karibiska" enligt SO) kallades den amaca vilket på spanska blev hamaca (samma ord har på andra vägar blivit hammock). Att den busenkla geniala konstruktionen förbättrade sjömännens bedrövliga nattläger oerhört för nästan inga pengar alls bidrog till dess blixtsnabba spridning över haven. Givetvis hamnade den i det etablerade sjöfararspråket holländska. Där justerades ordet, med hängande mattor i tankarna, till hangmat. Och så småningom fick vi hängmattan, en av de svenskaste av svenska symboler.
4. Majs har, såväl beträffande ordet som sädesslaget, nått oss via spanjorerna som kallar det maíz och innan dess arawakerna som kallade det mahiz.

Pazuzu lämnade, som traditionen bjuder, ett gott kryptiskt svar. Huruvida det även var rätt svar har er lördagsfrågemästare inte kommit fram till. Så jag skulle (som en annan tradition bjuder) först behöva lite assistans med svaret.

* Meningarna går isär om Treponema pallidum pallidum fanns i Europa innan de transatlantiska färdernas tid eller inte. Jag lutar, som synes, åt att den inte gjorde det, dock utan att ha investerat särskilt mycket i idén.

Det bortglömda kriget

För 100 år sedan började första världskriget, ett bortglömt krig om man jämför med allt som skrivits om andra världskriget.

- Mikko Lindskog: Utställning om det bortglömda kriget, SVT 13 november 2014

En enkel slagning på "det bortglömda kriget" ger en lista som inleds med, och nu skriver jag innantill:

• Afghanistan
• Jemen
• Ukraina
• Korea (benämningen tillskrivs USA hos Historiska Media, hela världen utom Korea i TV 4)
• Första världskriget, östfronten (till skillnad från det ihågkomna på västfronten ...)
• Andra kinesisk-japanska kriget (1937– 1945, "andra världskriget i Kina"; två konflikter som smälte ihop på ett typiskt sätt)
• Första världskriget (japp, hela; se citatet ovan)
• Libyen
• Slovak-ungerska kriget 1939
• Finska vinterkriget (benämningen tillskrivs ryssar)
• Tjetjenien
• Sudan
• Västpapua
• Kongo

De fjorton exemplen täcker in flera aspekter av, och problem med, att kalla ett krig för "bortglömt".

"Bortglömt" syftar naturligtvis egentligen på att kriget ifråga inte är så uppmärksammat som skribenten tycker att det borde vara, vilket förhoppningsvis gör läsaren nyfiken. Det gäller särskilt för konflikter som är pågående eller åtminstone nära i tid. Här skulle man, som så många gör, kunna lägga ut texten om nyhetsbevakning och nyhetsvärdering, skillnaderna mellan vad vi påstår oss vara intresserade av, vad vi egentligen är intresserade av, vad medierna fokuserar på och vad vi faktiskt tar till oss. Att vissa konflikthärdar får mer uppmärksamhet än hela kontinenter. Eller att det, i vår ständigt uppkopplade värld, finns nog så många krig som pågått i åratal och kostat miljoner människor livet, men som ändå fått färre rubriker än vad Trumpen, popsnöret för dagen eller en rolig katt kan få på en vecka. Å andra sidan kan (typiskt nog!) vissa händelser ge uppmärksamhet. Som när deltagare i det "bortglömda" kriget i Jemen anklagades för att ha angripit oljeanläggningar i Saudiarabien, vilket skänkte åtminstone en del medietid åt den konflikten. Nog så intressant alltihop, men lite väl omfattande för en enkel bloggpost.

Då är det enklare att sammanfatta mitt främsta problem med beteckningen: Historiskt sett är nästan alla krig bortglömda. Det gäller sannerligen inte bara obskyra griskrig utan även fullskaliga konflikter.

Kina är bara representerat av ett exempel, men den världsdelen ligger mycket "bra" till i sammanhanget. Ta en titt på Wikipedia: List of Chinese wars and battles för en bedövande lång lista över allt från smärre strider till regelrätta, förhärjande krig; visserligen under en mycket lång tid, men även bland de allra senaste seklerna råder inte precis någon brist på krig som fått begränsad uppmärksamhet i väst. Utöver Första opiumkriget och Boxarupproret torde den allmänbildade västerlänningen inte sätta så värst många. Och jag misstänker att inte ens de militärt överintresserade känner till särskilt många fler. För att ta ett enda exempel: Hur många har koll på ett av historiens mest förödande krig? (Ledtråd: 1850–1864.)

Ett krig och kategori i listan som sticker ut är Finska vinterkriget. I träffen (”Finska politiker skyldiga till vinterkriget”, Yle 28 november 2011) nämns att kriget kallas så i ... Ryssland. Man kan förstå att den sovjetiska historieskrivningen fann en utmaning i att ta upp det kapitlet, för att uttrycka det milt. Varför Koreakriget fått samma beteckning i USA har en del också tillskrivit censur (om än, givetvis, inte av samma slag), men desto fler tar upp besvikelsen sedan ett intensivt stormaktskrig slutat med status quo, dödläge och vapenvila.

Det krig i listan som utan tvekan bäst förtjänar att kallas "det bortglömda kriget" är det slovak-ungerska. Det utspelades den 23-31 mars 1939 – nio dagar i ett Europa som väntade på något oerhört mycket större – mellan den pinfärska första slovakiska republiken (en "naziprovins" som upplöstes efter kriget) och kungariket Ungern (som hann bli "naziprovins" innan det upplöstes efter kriget). Det var ett mycket litet och mycket kortvarigt krig, med komplicerad politisk upptakt men utan några mätbara praktiska konsekvenser, och därtill i den historiska skuggan av den största konflikten i världshistorien. Det har alla förutsättningar att glömmas bort, eftersom det faktiskt är oviktigt (utom för de som var direkt inblandade såklart, men det gäller ju alla krig).

Wikipedia: Slovak-Hungarian war

En anledning till att jag inte skulle kalla ett krig "bortglömt" är att det känns som ett billigt och irrelevant sätt att försöka väcka nyfikenhet. Att krig glöms bort är, faktiskt, regel snarare än undantag. Pröva själv; ta en titt på Wikipedia: List of wars: 1945-1989 och se hur många du sätter. Men vilken syn har man på sina läsare om man utgår ifrån att de inte känner till Koreakriget eller första världskriget? Man får hoppas att de vänder sig till barn, för deras egen skull och deras läsares.

Lördagsfråga 583