2020-09-16

Kulsprutefonder

- SvD 10 maj 1914

Även undertecknads hemö hade ett försvarsförbund – gemensamt med den föraktade grannön, intressant nog – som skaffade kulsprutefond och, får man anta, kulsprutor. Som alltså fanns i en organisation utanför krigsmakten. (A. W. Bildt är f.ö. från den kända adelsätten; den kom från Jylland till Bohuslän under den danska tiden och blev kvar sedan trakten bytt flagg.)

"Kulsprutefond"? Tiden före första världskriget präglades i Sverige av upprop för fosterlandet och dess försvar. Två yttringar är välkända: Bondemarschen till Stockholms slott och insamlingen för den s.k. F-båten. Denna yttring är avgjort mindre känd. Själv hade jag aldrig hört talas om den förrän jag snubblade över en notis. Sådana omnämnanden fanns det gott om i pressen vid den här tiden: Upprop för insamlingar, rapporter om att den och den fonden fått så och så mycket pengar, med mera.

Inte för att den verkar ha blivit långlivad. Kulsprutefonder var en grej strax före kriget, med allra mest uppmärksamhet ödesåret 1914. När elden väl bröt ut övertogs, tänker jag mig, sådant av det offentliga; antalet omnämnanden i pressen sjunker kraftigt under 1915 och 1916, för att sedan praktiskt taget upphöra (kollat på bl.a. tidningar.kb.se).

Det kan påpekas att ksp vid den tiden var något relativt nytt och märkvärdigt. Visserligen hade det funnits kulsprutor i decennier. Men inte ens de hårdrustande nationer som lagt fantastiska summor på exempelvis örlogsflottor hade särskilt många exemplar, eller för den delen idéer om hur de bäst skulle användas. Att det kommande kriget till stor del skulle präglas av vapnet var det få som anade.
Skriften avslutas med en redogörelse över hur våra grannländer använder sig praktiskt och organisatorisk av kulsprutan. Mellan raderna ligger att vi inte får ligga efter våra grannar i användandet av kulsprutan och att frågan kommit i skymundan bakom den stora frågan om pansarbåtarna.
- Werner Stensgård kommenterar Fosterlandsvän (pseud.), Kulsprutan i försvarets tjänst (1912)

6 kommentarer:

  1. Är inte 100% överens med herrn.

    'Whatever happens, we have got, the Maxim, and they have not'

    Kulsprutor från slutet av 1800 talet och från början av 1900 talet skiljde sig inte radikalt och i många fall var de samma sak.

    Hursomhelst kände jag inte till fonderna, har du något kontonummer så jag kan ge mitt bidrag.

    MVH

    Hans

    SvaraRadera
  2. Böjer mig, som alltid, för sakkunskapen! Anmärkningen borttagen.

    För insättningar i fonden har jag ingen bättre kontakt än A. W. Bildt, Torebo pr Kårehogen. Pröva.

    SvaraRadera
  3. "Kulsprutor från slutet av 1800 talet och från början av 1900 talet skiljde sig inte radikalt och i många fall var de samma sak."

    Sant för tunga kulsprutor. Efter maxim-kulsprutan sker ingen tydligt annorlunda teknisk utveckling på mycket länge. (Däremot sker en betydande doktrinutveckling i dess användning.) Den lätta kulsprutan, Madsen brukar anses först 1902, är dock en 1900-talsuppfining.

    Sensemaker

    SvaraRadera
  4. De ksp jag tänkte på var de som kom att prägla skyttegravskriget. De var väl den tunga sorten?

    SvaraRadera
  5. Sensmaker har en poäng angående lätta kulsprutor och kulsprutegevär. Men jag tror att britterna pensionerade sin 1800 tals historia först 1966. Sedan hade vi en feg arméchef som inte lät gevär m/96 överleva in i det nya årtusendet.

    MVH

    Hans

    SvaraRadera
  6. Ja, det var nog mest den tunga kulsprutan som gjorde offensiv besvärligt och kostsamt, särskilt när den kombinerades med taggtråd. Lätta kulsprutor var viktiga för bland annat tyskarnas förbättrade anfallsmetoder med infiltrationstaktik 1918.

    Sensemaker

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.