De argentinska urmänniskorna

Dessa sex arter av hominiens, funna i samma land, bevisar med vältaligheten hos ovedersägliga fakta att vi här har centrum för det mänskliga släktets ursprung, utveckling och spridning.

- Florentino Ameghino

För såväl vetenskap som pseudovetenskap gäller att det är svårt att nå ut på andra språk än det för tillfället mest etablerade. Det är därför som få av er hört talas om Florentino Ameghino (på fin bild ovan, långt mer rättvisande än trista studioporträtt). Han levde i Argentina 1854-1911, ägnade sig åt arkeologi, paleontologi geologi, antropologi och mycket annat med en imponerande energi. Han kartlade och systematiserade, uppfann och tänkte ut. Framför allt var han en av de första som på allvar bedrev paleontologi i Sydamerika, och en lång rad utdöda tertiära djur beskrevs första gången av honom. Han fick gjort mer än de flesta, och som så ofta är fallet med mångsysslare tenderade kvalitén att skifta åtskilligt. Mycket var bra, det ska sägas direkt; och mycket var det inte.

For a long time past, a claim for man's great antiquity in South America has been made. The earlier evidence presented came from Brazil, the later from Argentina. That from Brazil, though presented on fair authority, has always been shaky and insecure; that from Argentina, on account of its mass, its diversity, its geographical range, its presentation by a man with reputation as a palaeontologist, has gained considerable consideration and has been accepted by some European authorities of weight. The man to whom we chiefly owe the Argentinian claim is Florentino Ameghino.

- Frederick Starr recenserar Ales Hrdlička, Early Man in South America (som utgör ett förintande slag mot Ameghinos idéer, American Journal of Sociology juli 1913

I Sydamerika, närmare bestämt i provinsen Buenos Aires, gjordes under adertonhundratalets sista decennier och början av 1900-talet en rad av fynd, vilka omhändertogos av den lika fantasifulle som okritiske och lokalpatriotiske argentinske forskaren Ameghino. De ordnades av honom upp i ett prydligt stamträd av fyra på varandra följande mer aplika förfäder, som kallades Tetraprothomo, Triprothomo o. s. v., samt tre människoraser. Han kom helt naturligt till den åsikten, att människosläktets vagga stått i Argentina.

- Ivar Trägårdh, Djur och myter (P. A. Norstedts 1924), sid 47

Om dessa fascinerande uppgifter finns inte mycket skrivet på andra språk än spanska. Det utgör inte bara en utmaning för den som inte behärskar det tungomålet. Det innebär även att de stora öppna arkiven på nätet, som Google Books, archive.org m.fl., tar in färre verk än om upphovsmannen hade skrivit på engelska.

Sedan bidrar det naturligtvis att idén, trots att den möttes med visst gillande, efter bara några år avfärdades desto grundligare.

Här är människans stamträd som Ameghino kartlade det: Homo, vår föregångare Prothomo, dess föregångare Diprothomo, och ännu längre tillbaka Tri- och Tetraprothomo. Ur Anales del Museo Nacional de Buenos Aires (1895-1911).

- Benbit från Tetraprothomo argentinus jämförs med motsvarande från Homo sapiens; Florentino Ameghino, Notas preliminares sobre el Tetraprothomo argentinus, un precursor del hombre del mioceno superior de Monte Hermoso, ur ovan nämnda Anales, sid 129. Detta är en av två benbitar som räckte för att Ameghino skulle beskriva den nya arten.

Ameghino påstod att han hittat flera människoarter utöver H. sapiens och minst två släkten av våra föregångare. Ameghinska artnamn är Homo Caputinclinatus, Homo sinemento, Homo pampaeus = Prothomo, Diprothomo plantesis och Tetraprothomo argentinus. Han målade upp en hel värld av argentinska urmänniskor.

Aleš Hrdlička var en av tidens etablerade antropologer, med särskilt intresse för frågan om människans ursprung. (Vad hans eget ursprung beträffar så kom han från Böhmen, dagens Tjeckien.) Han trodde inte på den då dominerande asiatiska teorin, utan var en av få som höll mer på den europeiska. Detta sagt så var han så pålitlig som man kunde begära; de varierande hypoteserna berodde mest på att beläggen var såpass få. Han intresserade sig särskilt för Amerikas första invånare och var den förste som föreslog att de anlänt relativt nyligen från Asien via Berings sund.

Därför intresserade sig Hrdlička naturligtvis för de argentinska urmänniskorna. Han kom 1910 på besök tillsammans med en geolog för att skärskåda fynd och fyndplatser. De fann att fynd (spår av lägereldar, bearbetade föremål m.m.) som var gamla inte tydde på mänsklig aktivitet, och fynd som tydde på mänsklig aktivitet inte var gamla. De många raserna och förmänniskorna var alla Homo sapiens av sentida sydamerikanska slag. Ett skallfragment som fick Ameghino att beskriva arten Diprothomo var så uppenbart modernt att Hrdlička först trodde att han fått fel bit att bedöma. Av de två Tetraprothomo-bitarna kom den ena från en modern människa, den andra från ett rovdjur. Och så vidare.

Än idag är Ameghino ett hyllat namn i hemlandet. Men det beror inte på de argentinska urmänniskorna — får man hoppas.

Time will show how much of Ameghino's contribution to paleontologic theory will stand. But, right or wrong, his challenging of many accepted views has compelled a reconsideration and more careful sifting of the evidence upon which they are based, which can not but be beneficial, whatever conclusions it leads to. In this field he stood forth as the chief exponent of doctrines maintained against strong and widespread opposition, forced into recognition and partial acceptance by the sheer vigor and energy with which he defended them, and the learning and skill with which he marshalled a tremendous array of evidence in their support. I, who disbelieve these views and have taken some share in combating them, can well afford to honor the ability and industry with which they were defended. Heterodoxy is the life of scientific doctrine, the surest indication of its vigor and progressiveness. Only in decadence will our theories degenerate into a "body of geologic dogma," admitted to universal belief with universal indifference.

- Dr W. D. Matthew försvarar den fria debatten i Ameghinos dödsruna, The Popular Science Monthly, mars 1912, sid 303