2007-10-25

Damerna först

Fick en fråga om denna förklaring av det välbekanta (?) uttrycket.

Den gamla artighetsregeln om "damerna först", lär bottna i en mörk forntid, då det med hänsyn till lurande faror var lämpligt att skicka försökspersoner före sig. Då en riddare gjorde intåg i en främmande borg sändes "fruentimbret" först in genom portarna, under det att riddaren på respektfull avstånd väntade på utgången av detta företag. Det kunde ju hända att att det stod en fiende på lur någonstans och då riskerade man hellre det mindre värdefulla fruntimret såsom försökskanin. Detsamm gällde vid gästabud, då skulle damen först ta för sig av maten och avsmaka bägarna. Det kunde ju hända att maten var förgiftad! Först efter ett lyckat försök kunde riddaren ägna sig åt förtäringen.

Etikettdoktorn Mats Danielsson: Damerna först

För det första har jag aldrig hört talas om detta påstående förut, inte heller hittat det någon annanstans på något annat språk (en madame d'Hocqentonville, älskarinna till Ludvig XI, verkar vara helt påhittad). För det andra låter detta, att den till synes chevalereska frasen skulle ha ett mörkt förflutet, alldeles för klintbergskt myt-aktigt för att jag ens skall börja att tro på det, om inte mycket goda belägg uppvisas. Då är det snarare märkligt att påståendet inte fått någon större spridning, om inte annat för att man äntligen fått en ursäkt för att slippa att ideligen hålla upp dörrar osv (skojar bara).

Det finns dock ett undantag, och det är när man går uppför en trapp. Då skall herren gå först. Han kan ju, hemska tanke, se in under kjolen på henne om han går sist.

7 kommentarer:

  1. När jag läste etikettcitatet kom jag att tänka på bullshitvarnaren från Delicatessen. En sådan skulle man ha.

    SvaraRadera
  2. Citerar Hemingway:

    "The most essential gift for a good writer is a built-in, shock-proof, shit detector. This is the writer's radar and all great writers have had it."

    SvaraRadera
  3. Man kan alltid diskutera bakgrunder som är historiskt berättade. Men både när det gäller frasen som sådan och den kloka madamen i Ludvig XI:s sällskap finns källor. Författaren till detta är Marius Wingårdh som i sin bok SÅ GÅR DET TILL från 1958 skrev denna förklaring. Var han i sin tur hade för källa, det får vi sannolikt låta förvinna i ovisshet då han inte längre lever. Sedan kan man även härleda frasen från den på 1700-talet levande Thédore Gosslin, mer känd under pseudonymen G. Lenotre där han i sina revolutionsskildringar från franska revolutionen beskriver frasen med liknande ursprung.

    Frasen har även beskrivits som en variant där kvinnan var en förhandlare istället för offer. Man får själv välja vad som passar.

    SvaraRadera
  4. Sedan kan man nog fundera på hur de som i övrigt kommenterat frasen (Anders Danielsson och Hemaster) har det med sina källor eftersom de så klokt förkastar förklaringen. Pålästa verkar de knappast vara, snarast mer av gissandet karaktär.

    Så upp med era motbevis. Ge mig fakta och referenser i litteraturen ska jag gärna vika mig för andra seriösa förklaringar.

    SvaraRadera
  5. Jag har inte förkastat teorin, bara sagt att jag inte tror på den förrän jag fått den belagd. Letande på nätet har inte givit något, men tack för boktipset! (Boken kom förresten ut 1937, du har den sjätte upplagan, skrevs av Elimar Bäckström under pseudonymen MW, och dess fulla titel är "Så går det till i umgänge och sällskapsliv".)

    Även Théodore Gosselin / G. Lenotre skall letas fram. (F.ö. ser jag att han levde 1855-1935.)

    SvaraRadera
  6. He he. Lite kul med tanke på att jag heller varken förkastade eller vedertog citatet. Däremot, precis som Hexamaster, vill jag inte tro på den förrän den är belagd. Helt enkelt jag vet inte vad jag skall tro, därav min efterlysning på manicken från Delicatessen. Kanske skulle lagt till en sådan här också --> ;-)

    Btw, jag heter Anders Dahnielson och inget annat.

    SvaraRadera
  7. Tack för dina efterforskningar. Kul med intresserade människor.

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.