Albrekt hade då lovat, påstod krigsfolket, att inte bära sin hätta förrän han besegrat kung Byxlös, och till på köpet hade han skickat henne ett flera alnar långt bryne att vässa sina nålar och saxar på i stället för att styra riken.- Verner von Heidenstam, Svenskarna och deras hövdingar (1908-10)
Vilka svenska slag tillhör allmänbildningen? Jag har hängt alldeles för mycket i upplysta kretsar för att ha koll på vad "folk i allmänhet" känner till. Men om de flesta åtminstone känner till namn som Poltava, Narva och Lützen, så är det nog desto färre som har koll på Falköping.
Den 24 februri 1389 möttes två härar i byn Åsle en bit utanför Falköping: En svensk-dansk tillhörig drottning Margareta och en svensk-tysk tillhörig kung Albrekt av Mecklenburg. Den förra vann, med resultatet att hon utöver Danmarks och Norges kronor även säkrade Sveriges, samt att Albrekt hamnade på fästning.
Illustrationen ovan är dock ohistorisk, då Margareta inte fanns på plats vid Åsle. Ohistorisk är även de uppgifter som här citeras från von Heidenstam. För den enda uppgift om Margareta som ingår i allmänbildningen är, som så ofta i sådana fall, fel; eller åtminstone helt obelagd, vilket i sammanhanget räknas som lika.
Under tiden i fångenskap, och under de decennier som följde, utsattes Albrekt och hans mecklenburgare för intensiv hatpropaganda. Albrekt skall, påstod man, ha hånat Margareta och kallat henne ”kung Byxlös”. Han skall ha sänt henne en slipsten för slipning av saxar, nålar och annat kvinnligt, för att hon skulle lära sig sin plats. Och så vidare. Men inget av detta kan beläggas. Det är och förblir skrönor.- Dick Harrison: Var Albrekt så förfärlig? SvD 1 maj 2010
4 kommentarer:
Må så vara att inget kan beläggas, och att det troligtvis är fråga om skrönor. Frågan är om Dick Harrison kan belägga att det är skrönor.
Hur skulle ett sådant belägg se ut, tycker du? - För egen del tycker jag att det är tydligt var bevisbördan ligger.
Det finns väl bevisbördor på bägge håll, vare sig man tvärsäkert påstår att det har hänt som sägnen beskriver eller tvärsäkert skriver att det är skrönor. Vill man slippa en sådan bevisbörda formulerar man sig förslagsvis mindre tvärsäkert. Exempelvis, i detta fall, genom att avstå från att skriva den sista meningen i stycket du citerade ovan.
Jag har i och för sig inga förhoppningar om att Dick Harrison plötsligt ska drabbas av någon form av språkkänsla. "Det är och förblir skrönor"... herregud. Han kan alltså se in i framtiden?
Bra synpunkt. Även om jag kan hålla med om att det i princip är ovetenskapligt att skriva så tvärsäkert, så är jag inombords övertygad om att några motbelägg inte finns.
Skicka en kommentar