2014-08-31

Änglarna vid Mons

Femtio år senare konstaterade historikern A. J. P. Taylor att slaget vid Mons var det enda i första världskriget där övernaturlig inblandning observerats, ”more or less reliably”. Vad kunde få en högst etablerad och respekterad akademiker, som sannerligen inte var lagd för vidskepligheter, att skriva något sådant?

Mons ligger i västra Belgien, ganska nära gränsen till Frankrike. Hit kom det stora kriget i slutet av augusti 1914. Det tröstlösa skyttegravskriget låg i framtiden. Vid den här tiden var västfronten ännu rörlig, och den rörde sig västerut. Hittills hade kriget gått Tysklands väg. Och de lade tyngden på den norra delen av fronten, den som gick genom Belgien. Det var invasionen av det landet som hade fått Storbritannien att gå med i kriget, och det var dit som de första brittiska trupperna begav sig. Den första gången under kriget som tyska och brittiska soldater möttes var den 23 augusti vid Mons.

Det är en stor anledning till att slaget blev så uppmärksammat. Snart skulle drabbningar i den storleken inte ens vara notismaterial; dessutom såg censuren snart till att färre och färre intressanta och aktuella uppgifter nådde allmänheten.

Av historiska skäl var de brittiska soldaterna betydligt färre men bättre rustade och utbildade än de tyska. Man kämpade väl och löste sin uppgift (att skydda den franska flanken), men till slut blev övermakten blev för stor och man drog sig tillbaka i god ordning. Reträtten fortsatte ända till ”undret vid Marne” några veckor senare. Då hade tyskarna kommit ända fram till Paris förorter, där de slogs tillbaka. Efter detta grävde fronten ner sig i skyttegravarna där den skulle förbli fram till 1918. Även Mons förblev tyskt till krigets slut.

Det är, i all korthet, vad som finns att säga om slaget vid Mons. Britterna tog moraliska poäng när de inte lät sig knäckas av en övermäktig fiende. Mångas tankar gick till Azincourt nästan 500 år tidigare, där de berömda engelska bågskyttarna slog en till synes betydligt starkare fransk här i grunden. Samtidigt var det ingen tvekan om att Mons inte var någon brittisk seger.

En som greps av dramatiken var skribenten Arthur Machen. Han kom att tänka på The Lost Legion, en novell av Kipling där en spökbataljon hemsökte platsen där de stupat. Tillsammans med det gamla temat med övernaturliga krafter som kommer till de levandes hjälp fick han idén till The Bowmen: En berättelse om hur bågskyttarna från Azincourt frammanas av Englands skyddshelgon sankt George för att slå tyskarna vid Mons. Novellen publicerades i en tidning den 29 september. Machen tyckte inte att den blev särskilt lyckad och tänkte sedan inte mer på det hela.

Framåt våren hörde en redaktör av sig. Han undrade om han kunde få ge ut ett särtryck av The Bowmen, förslagsvis kompletterad med förord och källor. Machen svarade att han gärna skrev ett förord, men att han inte kunde uppge sina källor eftersom han inte haft några. Till hans oförställda förvåning svarade redaktören (som även var präst) att Machen måste ha tagit fel: Novellen var baserad på en sann historia, det var allmänt känt i hans församling. Alla hade hört talas om folk som själva sett fenomenet, eller kände någon som kände någon som sett det, eller ...
Det började gå upp för mig att även om jag hade misslyckats i konsten att skriva, så hade jag av misstag lyckats i konsten att bedra.
- Arthur Machen

Han upptäckte snart olika varianter av historien som cirkulerade. Detaljerna varierade, men samtliga gjorde anspråk på att vara en sann historia. Hans enkla berättelse hade blivit en vandringssägen.

En förändrad detalj, som snart nog ingick i sägnens ”standardversion”, rörde spökenas gestalter: Bågskyttarna från Azincourt transformerades till änglar. Så skapades änglarna vid Mons.

Machen själv menade att denna detalj gjorde berättelsen lättare att acceptera och svårare att direkt förneka. Änglar var en någorlunda accepterad övertro som tilltalade allmänheten på ett sätt som spöken eller helgon inte gjorde. Machen, som själv hade ägnat sig åt ockultism och kände åtskilliga som trodde på lite av varje, menade att många som trodde på berättelsen inte gjorde det trots att den beskrev något övernaturligt utan på grund av att den gjorde det. Andra, än mer skeptiskt lagda, sökte ge den föregivna synen en vetenskaplig förklaring, eller åtminstone något ditåt. Även Society for Psychical Research, landets livaktiga organisation för undersökande av paranormala fenomen, tog sig an frågan. Inte ens på den tiden var de i närheten så skeptiska som man kunde hoppas, men de gick heller inte på precis vad som helst. Efter vederbörlig utredning konstaterades att det inte fanns några belägg för att något övernaturligt ägt rum; de kunde sträcka sig så långt som att vissa soldater kanske hade hallucinerat.

Av alla förslag på förklaringar var det få som avfärdade berättelsen fullständigt. Att hävda att änglarna var rent påhitt från första början var kanske inte direkt opatriotiskt men definitivt något som väckte känslor.

Den tidigaste påstådda källa som styrker ryktet om andliga krigare vid Mons sägs vara från september 1914, gott och väl innan Machen skrev The Bowmen. Emellertid återgavs uttalandet först 1931 då general John Charteris skrev sina memoarer om sin tid i underrättelsetjänsten. En sådan tjänstgöring förstärker knappast källvärdet, snarare tvärtom. Dessutom var Charteris senare i första världskriget inblandad i en annan propagandainsats, som i korthet handlade om att tyskarna utvann fett ur fallna soldater. Den blev en sådan propagandaframgång att den i muterat skick lever än idag, som myten om koncentrationslägrens tvålframställning.

Det är svårt att föreställa sig vilket stort intryck änglarna vid Mons gjorde. Det hade nog med tidpunkten att göra, inte när slaget inträffade utan då ryktet började spridas. Våren 1915 hade skyttegravskriget pågått i månader. Rader av stort upplagda angrepp hade resulterat i väldiga manfall men just inget mer. Det krig som många trott skulle varit över till jul (med en seger för de egna, så klart) verkade nu kunna pågå hur länge som helst, och vem som skulle segra var en helt öppen fråga. Den 22 april satte tyskarna för första gången in stridsgas. Snart skulle zeppelinare börja bomba London.

Kanske var det ingen slump att det var vid denna tid som ryktet om änglarna vid Mons började spridas? Den 24 april hade tidningen Spiritualist med en artikel om övernaturliga fenomen som observerats under slaget. Källorna som anges är brittiska officerare, anonyma på grund av censuren. Det ligger nära till hands att förmoda att spridandet av ryktet utgjorde en del av det psykologiska försvaret, att det var en medveten och planerad höjning av moralen.

[ Utdrag ur artikeln "Myter och rykten i det stora kriget", Folkvett 2014-2 ]

2014-08-30

Lördagsfråga 324

Nu är det så här att det är tre stycken av de här bilderna som hör ihop, en hör inte dit, en ska bort, vilken bild är det som ska bort? -- Fast lite grann hör den ihop, ändå.

2014-08-29

Kristian Lundberg recenserad

Här är Kristian Lundberg. Han har nyligen kommit ut med diktsamlingen Vi är de döda, nu snart (W & W).

Jag har läst ett femtiotal av höstens diktsamlingar. Det borde jag kanske inte ha gjort.

Lundberg är en skicklig stilist. Dessvärre räcker det inte till - intrigen är förutsägbar, personteckningarna schematiserade. Det här är en riktigt usel bok.

...

Jag har visserligen inte läst boken men gör mig lustig över Kristian Lundberg på förhand eftersom jag tycker så fruktansvärt illa om folk som inte bara frejdigt fejkar och fuskar utan som även förefaller att vara närmast stolta över det. Och som dessutom kommer undan med det - hur det nu går till.

DN 15 december 2006: Författare sågade oskriven bok

2014-08-28

Död mans händer

En version bland flera
"Now, what's peculiar about that dead man's hand is that there ain't any two men agreed as to what it is or how it come to be in the hands of a man that couldn't bet more chips on it."
"I always heard tell it was jacks and eights," said the barkeep, dusting off a place on the porch rail for a seat.
- "The dead man's hand - pat or drawn?", The Sun (New York), 30 maj 1909

James Butler Hickock, långt bättre känd som "Wild Bill" Hickock, mördades den 2 augusti 1876 på Nuttal & Mann's Saloon i Deadwood, Dakota-territoriet. Vid tillfället spelades kort, och kortspel hade även spelat en roll i mordets upprinnelse.

Nu kommer knäckfrågan: Vilka kort var Wild Bills sista hand?

Uppgiften är till synes lätt funnen: Handen utgjordes av par i äss och par i åttor, alla svarta, samt ett femte omdiskuterat kort. (Definitionerna varierar en aning.) Den kallas, får man också reda på, Dead man's hand till minne av Hickock.

Detta är vitt spridd information som, vad det förefaller, är felaktig. Det äldsta belägget för begreppet lär vara från 1886. Men dels det var inte förrän på 1920-talet som det fick en koppling till Hickock (på grund av en bok som då gavs ut), dels har definitionerna varierat. 1886 var ödeshanden kåk i knektar och tior, längre fram kan man hitta definitioner med knektar och åttor, äss och åttor, och säkert många fler - se Straight Dope-artikeln för några belagda exempel, i ett sammanhang där belägg inte behöver vara alltför vanliga.

Jag vet inte om några pokerspelare idag av rent vidskepliga skäl försöker att undvika någon särskild hand, oavsett definition eller namn. När termen började användas så var den levande skrock (och nog frodas sådant än idag i den branschen), men utan koppling till Wild Bill; den tanken uppstod senare.
At length the "Parson" pushed in all,
And his form with weakness seemed to fall;
His head and his hand he slowly bent,
And his fate to cruel Fortune lent.
The greatest bet of the night was there,
And Gambler Jim raised up his chair.
He wrinkled his brow and he "skinned" his cards,
And he glanced around at his gambling pards.
One by one they 'laid 'em down."
"I'll call," says Jim, "if he does me brown.
Now, watcher got? I'll call yer bluff.
Mine's deuces - say, ain't them enough?
But the "Parson's" soul has passed away -
He had cashed in his chips, as gamblers say.
So they turned his cards to see what he had.
Jim scowled as he said, "Say, I feel kinder bad,
Bad I'm glad that he won, for he made a good stand."
There were jacks and eights in the dead man's hand.
- "Jacks and Eights", Philipsburg Herald, 28 mars 1901

Straight Dope: Was Wild Bill Hickock holding the "dead man's hand" when he was slain?

2014-08-27

Pyramider på Mars

Pyramiderna på Mars. Är de bekanta?

Det var 1976 som Viking-sonderna började skicka hem mängder av bilder, från såväl ytan som omloppsbanan, som var de överlägset bästa någon sett från den röda planeten. Bland alla andra formationer kan man se ett förrädiskt tydligt ansikte, som snart blev en kändis. Tanken att ansiktet inte var en händelse, ett berg som i ett visst ljus kunde uppvisa ansiktslika drag (vilket visade sig vara fallet) utan en skulptur i gigantiskt format (1,5 km brett) fick en sorts stöd av andra "strukturer" i närheten, som också kunde förefalla artificiella.


En del tänkare har sett någon sorts paralleller mellan å ena sidan pyramiderna och sfinxen i Gizeh, å andra sidan "pyramiderna" och "ansiktet" i Cydonia på Mars. En av de mest frenetiska heter Richard C. Hoagland, som har byggt en sorts karriär på sådana idéer och liknande. Det var han som kallade den största "pyramiden" (som jag tror är den nere till höger på bilden) för D&M-pyramiden efter "upptäckarna" DiPietro och Molenaar som verkar ha varit de första att driva pyramid-idén.

Vad få verkar ha noterat är att pyramider på Mars fanns i åtminstone ett litet hörn av det allmänna medvetandet redan innan Viking-sondernas ankomst.

Hur långt innan vet jag inte. Kanske det fanns någon särskilt omtalad och märkvärdig pyramid på Burroughs Barsoom? Kanske Flammarion spekulerade om något i den stilen? (Däremot knappast Percival Lowell, vars fantasier inte var i närheten lika vilda som en del fått för sig.)


Men här är ett odiskutabelt exempel, textat på nederländska för våra holländska vänner: Det första avsnittet av Pyramids on Mars, säsong 13 av den brittiska sf-klassikern Doctor Who. Det sändes i oktober 1975. Då hade båda Viking-sonderna skjutits upp och Mars skulle snart bli hett -- kanske man tänkte. Men hur man kom på tanken att kombinera ett egyptiskt tema med planeten Mars, det vet jag inte.


Bad Archaeology: Alien archaeology on Mars?

2014-08-26

Fars i Iran: "US run by Nazi aliens"

Ännu en sån där "nyhet" som man redan visste:
Former National Security Agency (NSA) contractor Edward Snowden revealed documents providing incontrovertible proof that an alien/extraterrestrial intelligence agenda is driving US domestic and international policy, and has been doing so since at least 1945, some media reports said.
- Snowden Documents Proving "US-Alien-Hitler" Link Stun Russia, Fars News Agency, 12 januari 2014

Fars är en iransk nyhetsbyrå som av dem själva beskrivs som landets ledande, som "semi-official" av internationella kolleger. Det är alltså ingen liten spelare som går ut med den obeskrivliga nyheten om en amerikansk skuggregering som styrs av samma utomjordingar som hjälpte Hitler osv.

"Some media reports", som sagt; de angav åtminstone källan från början:
En mycket snabb titt på whatdoesitmean.com indikerar att detta är en "källa" som kan tas på många sätt, men inte på allvar. Redan logotypen säger mer än tusen ord:


Eller som RationalWiki (en alldeles förträfflig wiki, med en bitande skeptisk sälta) formulerar det: "such quality that even other conspiracy nutters don't think much of it" - RationalWiki: Sorcha Faal.

Det dröjde heller inte många dagar innan Fars lade in ett förtydligande där de friskrev sig från allt ansvar:
This report has been wired from Whatdoesitmean.com. As you can see, we have both mentioned and hyperlinked the source of this report and also released it in the wire section of our website to notify our viewers that all responsibility for the veracity, authenticity and reliability of this report lies with its original source, whatdoesitmean.com.
Det kan inte vara vanligt att nyhetsbyråer förklarar att de faktiskt har noll koll på återgivet material. I just Fars fall (namnet ter sig sällsamt passande) är dock varningen ovanligt lämplig. Som när de 2012 uppgav att amerikanska väljare på landsbygden tyckte bättre om Irans president än Obama.
"Unfortunately an incorrect item was released on our website on Friday which included a fake opinion poll on popularity rate of Iranian President Mahmoud Ahmadinejad and US President Barack Obama. The news item was extracted from the Satirical Magazine, The Onion, by mistake and it was taken down from our outlook in less two hours," Editor-in-chief of FNA's English Service said.
- FNA Apologizes for Recent Mistake, 28 september 2012 (hittat på archive.org)

Artikeln utplånades mycket snabbt, men lär ha varit en närmast ordagrann återgivelse av originalet: Gallup Poll: Rural Whites Prefer Ahmadinejad To Obama, The Onion, 24 september 2012.

Ännu en "nyhet", som jag inte följt, var den om den iranska tidsmaskinen. Den drogs också tillbaka.

Se även Faktoider: Persiska slag i luften.

2014-08-25

Lördagsfråga 323: Matriarker

  1. Léa Seydoux i La vie d'Adéle (2013), eller Blue is the Warmest Colour som den fick heta på internationalesiska. Denna ledtråd blev bra mycket lättare i färg.
  2. Sarah Jane Smith, populär följeslagerska i Doctor Who.
  3. En Rakel-telefon, en mycket omdiskuterad ersättare till komradio i blåljus-branschen.
  4. Ur Hitchcocks Rebecca (1940).
Leah, Sara, Rakel och Rebecka: Det är de fyra matriarkerna, den något mindre kända pendangen till gamla testamentets patriarker (Abraham, Isak och Jakob). Dem satte Sven-Åke E utan dröjsmål.

2014-08-24

Ska militärer dricka Bollinger?

Champagne och krig? Men västfronten gick tvärs över vinområdet. Där fanns det mycket länge gott om rejäla spår av kriget - finns nog än, om man letar. Utan tvivel även krigsgravar.

Och då kommer vi in på själva frågan: Ska militärer dricka Bollinger?
Jag var på Guernsey och höll en föreläsning om Royal Guernsey Light Infantry och deras roll i det stora kriget. Efteråt fick jag en flaska champagne. En i publiken sade "Jag hoppas att det inte är Bollinger" - när jag frågade varför så sade han att ingen f.d. soldat någonsin skulle dricka Bollinger eftersom familjen efter kriget hade insisterat på att alla krigsgravar skulle flyttas från deras mark.
Är det någon som vet om detta stämmer?
- Eddie Parks, The British & Commonwealth Military Badge Forum: Bollinger and War Graves, 24 maj 2014

Det låter mytiskt och jag hittar absolut ingenting i frågan. Så tills vidare håller jag det för att vara en tvärmyt.

Inte för att den verkar särdeles utbredd. Jag hittar varken bakgrund, avfärdanden eller ens ytterligare exempel på folk som tror på uppgiften, eller så mycket som hört talas om den. Kan det här vara ett exempel på en en-mans-myt, en faktoid som förekommer inom en grupp som är föga större än en enda person? De är inte så intressanta för forskningen, av förklarliga skäl, men nog så irriterande för den som råkar hysa dem. Och där talar jag av egen erfarenhet ... :-)

2014-08-22

Cricket-aska

Här håller Englands lagkapten Andrew Strauss upp en miniatyr av vad som även i original måtte vara världens minsta internationella trofé. Året är 2009, då England inte bara knep The Ashes med 2-1 utan Strauss även satte hela 474 runs.
He fretted as he heard it explained that the Ashes were about to be presented to the Captain of the English team out there on the pitch, fumed when told that this was because they had now won them for the nth time, positively barked with annoyance at the information that the Ashes were the remains of a cricket stump, and when, further to this, he was asked to contend with the fact that the cricket stump in question had been burnt in Melbourne, Australia, in 1882, to signify the "death of English cricket" ...
- Douglas Adams beskriver utomjordingen Ford Prefects reaktioner på att få trofén beskriven, Life, the Universe and Everything

The Ashes är en av cricketvärldens största händelser. Det är en turnering på fem s.k. Tests (matcher som var och en varar i fem dagar -- och det är helt sant) mellan England och Australien. Namnet myntades 1882 sedan Australien för första gången vunnit över moderlandet på engelsk mark. En sporttidning publicerade en dödsruna: Engelsk cricket har gått hädan, dess kropp ska kremeras och askan föras till Australien.

Därefter spelade man matcher i Australien. Sedan England vunnit två av de tre så överlämnade en grupp kvinnor en liten urna till lagkaptenen. Enligt uppgift innehöll den askan efter en bail, det är en av tvärpinnarna som utgör den översta delen av den wicket som kanske även icke-cricket-publik sett åtminstone någon gång. Det var, sade de (måhända med en viss glimt i ögat), askan efter australiensisk cricket.


Urnan från Melbourne var en personlig gåva till kapten Bligh (släktskap med den berömde? vet ej). Efter hans död gav hans änka en liten urna i terrakotta till Marylebone Cricket Club, cricketklubben #1 som svarar för att formulera och revidera sportens lagar (de heter faktiskt laws, inte rules). Huruvida det verkligen är samma urna som överlämnades 1882 verkar inte fullkomligt klarlagt. Genom åren framställdes ett antal askhögar för att representera den symboliska askan.

Däremot verkar de pokaler som glada spelare håller upp att samtliga vara kopior. "Originalet", eller vad det är, är alldeles för bräckligt för att hivas runt av glädjerusiga spelare. Den finns inom glas på MCC:s hemmaarena Lord's i London, och har bara lämnat lokalen ett fåtal gånger för att visas upp.

Lord's är för övrigt den arena där Adams Life... börjar och slutar.


Wikipedia: The Ashes

2014-08-21

Den tjuvaktiga skatan

Här har Rossinis opera fått pryda ett italienskt 10-euro-mynt i silver. Det är extra lämpligt med tanke på handlingen, måhända mindre så med tanke på djurets faktiska beteende. För uppfattningen att skator skulle ha en särskild förkärlek för blanka föremål, som den plockar med sig och lägger i boet, verkar vara falsk. Det är åtminstone vad en studie från universitetet i Exeter indikerar. Den utfördes med fullvuxna fåglar (om det nu påverkar resultatet) i fältet.

I studien hade man olika högar med föremål, blanka respektive matt blåa. Intill dessa lade man ut nötter. Sedan studerade man hur fåglarna reagerade. Den tydligaste reaktionen var att de åt fler nötter om det inte fanns några andra föremål i närheten. Vid två tillfällen under de 64 försöken plockade en skata upp ett blankt föremål, för att genast släppa det. Mer blev det inte.
Vi föreslår att folk märker när skator då och då plockar upp blanka föremål eftersom man tror att fåglarna finner dem attraktiva, medan man inte lägger märke till när de hanterar mindre iögonenfallande föremål. Det verkar därför troligt att folkloren som omger dem beror på kulturell generalisering och anekdoter snarare än belägg.
- Toni Shephard som ledde studien

Forskarna var visserligen zoologer, inte etnologer. Månne frågan kan sägas ha bytt område? Eller finns det folk därute som har hårda belägg för skattfynd i skatbon?

New study takes the shine off magpie folklore, University of Exeter, 16 augusti 2014



2014-08-20

Om spiritistprofessorn på Karolinska

Robert Hahn är professor i anestesiologi och intensivvård vid Karolinska Institutet (Södersjukhuset). Tillsammans med sin hustru Marie-Louise har han skrivit de tre böckerna Klara svar från andevärlden. Ett dokument över andliga upplysningar (1997), Själars samband. Andevärldens väg till själslig befrielse (2000) och Den rena källan (2004). Böckerna handlar, som väl framgår av titlarna, om kontakter med andevärlden. Baksidestexten på alla tre böckerna hänvisar mycket tydligt till Hahns tjänst som professor och läkare. I böckerna talar han ofta om sin verksamhet som forskare, och framhåller ibland en koppling mellan yrkesrollen och budskapen från andevärlden. Detta reser givetvis frågor om de båda verksamheternas förenlighet. För att bedöma den saken behövs först och främst en noggrann läsning av de tre böckerna. Det är en sådan som här ska redovisas.
- Sven Ove Hansson, Spiritistprofessorn på Karolinska, Folkvett 4/2004

Böckerna är inte vilka böcker som helst: Professor Hahn intervjuar den helige ande genom sin fru. De diskuterar Hahns tidigare liv, att jordbävningar är det karmiska resultatet av miljöförstöring, att himlen intog "katastrofberedskap" den 11 september 2001, att AIDS och cancer är bra för den personliga utvecklingen och plötslig spädbarnsdöd gör oss ödmjuka. Med mycket mer. Allt enligt den helige ande. (Jesus tittade också förbi och gav tummen upp.)

Att få dessa galenskaper uppmärksammade för en vanvördig publik föll tydligen inte spiritistprofessorn i smaken. Sedan man numer har möjlighet att få sina sökresultat hos Google friserade har han begärt just det.
Efter en begäran i enlighet med europeisk dataskyddslagstiftning kan vi inte lägre visa en eller flera sidor på din webbplats i våra sökresultat. Detta gäller sökfrågor för namn och andra personliga identifikatorer. Det här påverkar endast resultat i europeiska versioner av Google. Du behöver inte vidta några åtgärder.
De här sidorna har inte blockerats helt från våra sökresultat och kommer även framöver att visas vid andra sökfrågor än de som anges av de individer som har skickat in begäranden under europeisk dataskyddslagstiftning. På grund av individsekretessen kan vi inte ange vilka sökfrågor detta gäller.
- Googles automatiska meddelande till vof.se angående sidan Spiritistprofessorn på Karolinska Institutet om professor Robert Hahn

2014-08-19

10 procent av hjärnan-myten

It is estimated most human beings only use ten percent of the brain's capacity. Imagine if we could access one hundred percent.
I trailern till filmen Lucy är det professor Norman, spelad av Morgan Freeman, som levererar filmens "tagline". I filmen innebär aktiverande av mer hjärna att man gradvis får en rad övermänskliga eller rentav övernaturliga förmågor: telepati, telekinesi, mental time travel, att välja att inte känna smärta, med mycket mer. Och då behöver man inte ens vara i närheten av 100 %.

Givetvis kan, får och ska man hitta på allt möjligt när man gör film. När det gäller frågor där folk har dokumenterade problem med att skilja sant från falskt så är klargöranden som detta på sin plats: Att vi använder 10 % av hjärnan är en myt.

Faktoider: Vi använder 10 % av hjärnan


Tipstack till Niklas C.

2014-08-18

Lördagsfråga 322: Linjer

  1. Sigfrid, namne med den germanske hjälte som fick ge namn åt tyska försvarslinjer under båda världskrigen. Den senare överträffade rentav den famösa Maginotlinjen men bröts igenom av de allierade med jämnmod.
  2. Lord Curzon av Kedleston installeras som kansler i Oxford. Som utrikesminister åren efter första världskriget fick han leverera ett förslag på uppdelning av Polen mellan republiken och Ryssland/Sovjet, utmed en gräns som efter honom kom att kallas Curzonlinjen. Den spelade mindre roll då än den skulle göra senare.
  3. På denna karta över delstaten South Australia har Goyder's Line ritats in. Det är en gräns mellan de platser där permanent jordbruk kan bedrivas utan respektive med konstbevattning. Den drogs upp 1865 av en viss George Goyder, har prövats många gånger men hittills visat sig stämma med verkligheten.
  4. Krigsminister André Maginot, fader till den berömda försvarslinje utmed Frankrikes gräns mot Tyskland som man efter första världskriget tyckte vore jättebra att ha ifall det kriget skulle inträffa igen.
Christian satte de krigsrelaterade linjerna. Vackert så!

2014-08-17

1914: Forskningsläget efter 50 och 100 år

Två böcker som ideligen återkommer i diskussioner om händelserna 1914, för hundra år sedan, är hälften så gamla: Jolos 1914 och Barbara Tuchmans Augusti 1914. Kan faktaböcker som skrevs då, hur läsvärda och trevliga de än är, fortfarande vara aktuella?

Till att börja med studerar Tuchman främst månaden augusti 1914, från den första dagen till den sista. Därför berör hon den så kallade julikrisen relativt kort (vilket å andra sidan inte är så lite). Det gör hon, såvitt jag sett och minns, utan större faktafel. Cristopher Clark hävdar att hon lagt den ryska mobiliseringen två dagar för sent, men i de upplagor jag hittat står 29 juli då partiell mobilisering beordrades. Då har jag större problem när hon beskriver det som att statscheferna var planernas fångar.

Jolo ägnar sig inte alls åt kriget utan enbart dess upptakt. Han går också in på historiska frågeställningar, ofta och gärna. Han har järnkoll på tidens debatter, vad som sägs och sagts om diverse detaljer i det komplicerade och ofta svåröverskådliga händelseförloppet. Några analyser han leverar om sådant är kanske väl detaljerade; om bara hans allra mest insatta läsare 1964 kände till frågeställningarna och fann dem relevanta, så måtte en ytterst liten procent av hans läsare av idag någonsin ha hört talas om dem.

Av avsevärt större vikt är att en viss professor Fischer under samma tid befann sig i ett akademiskt Stahlgewitter. Enligt honom bar Tyskland avgjort störst del av skulden för första världskriget. Till stöd för sina teser hade han dokument som ingen läst på över femtio år, då de först av honom plockats fram ur dittills stängda arkiv. Jolo kände naturligtvis till Fischer och nämner honom i förbigående på ett ställe. Flera av hans viktigaste avhandlingar på ämnet hade kommit ut, men åtminstone en av dem (Krieg der Illusionen) skulle komma 1969.

Inte för att Jolo kommer undan utan småfel -- vem gör det? Som när vi på sid 380 får veta att den tyska krigsförklaringen till Ryssland överlämnades kvällen den 31 juli. Facit är 1 augusti. I texten är det dessutom rätt snårigt att reda ut vad som egentligen skulle ha stått. Det är tydligen ett ställe som redaktören missade, när det begav sig.

Men det som sedan 50 år främst skiljer olika beskrivningar av första världskrigets utbrott är inte fakta utan tolkningar. En del lägger den mesta skulden på Tyskland, andra på Ryssland, militär planering i allmänhet eller ingen särskild. Ännu en aspekt, som Nils Fabiansson förtjänstfullt påpekar i sin Historien om västfronten, är att det mesta som sägs och inte minst det vi läser är från brittiskt håll. Det stora kriget är än idag en större angelägenhet i Storbritannien än i något annat land. Det är onekligen ett land där man är jämförelsevis duktiga på historia, men det är inte fel att vara medveten om hur stor del av allt man läser som, även om det inte skrivits av britter, skrivits av folk som läst britter, och så vidare.

2014-08-16

Lördagsfråga 322


Åter dags för gubbar i svartvitt!

2014-08-15

200 års fred

Den 14 augusti 1814 slöts konventionen i Moss. Den innebar eld upphör mellan Sverige och Norge, att Norges kung avgick, en union mellan länderna (snarare än erövring), med mera. Så här i efterhand kan vi även konstatera att den innebar början på den svenska nominella icke-krigföring som varar än idag.

För samtida betraktare var sådant, som så ofta, betydligt svårare att urskilja. Läsare av Fahlu Weckoblad fick krigsskildringar i över en vecka efter freden. Först den 27 antyds att någonting är på gång, och då inte tydligare än så här:
Karlstad den 20 augusti - Enligt nu inkommen officiell underrättelse från H. K. H. Kronprinsen [Bernadotte], har ett stillestånd på tvenne månader blivit avslutadt med norska folket. Villkoren därvid är ännu icke meddelade. De vid Eda skans stationerade och under marsch dit varande trupper (undantagande Västerbottens regemente) skola genast genom tågmarsch återvända till sina hemorter.


2014-08-14

Alexanders grav..?

I norra Grekland har man hittat en mycket stor gravanläggning. Den härrör tydligen från omkring 300 f.Kr., en tid då en synnerligen namnkunnig herre från den delen av världen begravdes.
En tjänsteman vid grekiska kulturdepartementet säger till nyhetsbyrån Reuters att det för närvarande inte finns några bevis för att graven skulle kunna kopplas till Alexander den store, kung i det antika Makedonien och legendarisk fältherre som bland annat lade under sig det persiska riket.
- Gravfynd i Grekland - Alexander den stores viloplats? DN 12 augusti 2014

Det framgår inte om den anonyme tjänstemannen svarade på en fråga eller självmant gjorde påpekandet.

Men att jättegraven skulle ha några kopplingar till Alexander den store är inte alls självklart. Till att börja med ligger den inte i Alexandria. Det är nämligen dit, till staden Alexander grundade och gav sitt namn, som eniga antika källor förlägger hans grav (närmare bestämt den tredje, sedan han efter några märkliga turer först begravts i Memfis, sedan i Alexandria och till sist i ett större mausoleum i samma stad).
Den nedskrivna traditionen är klar över att den tredje och sista graven låg där Alexandrias huvudvägar åt norr-söder och öst-väster korsades. Octavianus, den blivande kejsar Augustus, besökte Alexandria kort efter Kleopatra VII:s självmord år 30 f.Kr. Han sägs ha sett Alexanders stoft, lagt blommor på graven och ett gyllene diadem på hans mumifierade huvud. Det sista belagda besöket till graven gjordes av kejsar Caracalla år 215 e.Kr. Förmodligen skadades graven, och blev kanske rentav plundrad, under de politiska omvälvningar som skakade Alexandria under Aurelianus styre kort efter år 270. Vid 300-talet var gravens läge inte längre känt, om man kan lita på uppgifterna från flera tidiga kyrkofäder.
- Archaeology: Hunting Alexander's Tomb, Robert S. Bianchi, 11 novemer 2011

Det ska naturligtvis bli ytterst intressant att följa rapporteringen från Amfipolis. Alexander var sannerligen inte den ende intressante personen vid den tiden. Själv gillar jag tanken på att graven skulle vara en ståndsmässig viloplats given åt Alexanders lärare Aristoteles, men det är mest önsketänkande ...

2014-08-13

Linjer och kryss av Curry och Hartmann

Currylinjer och Hartmannlinjer är kraftfält som sägs finnas över hela jordens yta. De utgörs inte av elektromagnetism, radioaktivitet, värme eller någon annan känd fysikalisk kraft, utan något helt annat, nytt och märkvärdigt kallat jordstrålning (E-strålning efter det tyska och engelska ordet för jord). Denna kan inte upptäckas med våra sinnen eller mätapparater, enbart med slagrutor.

De olika linjesystemen är påfallande lika: linjerna löper raka med jämna mellanrum. Det förekommer olika uppgifter om detaljerna i systemens geometrier, vilket kan tyckas lite märkligt om det nu är verkligheten man studerar. I svenska typfall (varianter förekommer) beskrivs Currylinjerna som varande 2-5 dm breda med 4 meter mellan sig. Hartmannlinjerna är något smalare och tätare, de bildar kvadrater med 1,5 meters sida. Rutnäten eller gittren ligger i olika vinklar vilket bildar ett komplext system av kors och dubbelkors.
Detta har allt liv på jorden, enligt idéerna, att förhålla sig till. Uppgifter om exakt hur organismer påverkas varierar. Olika linjer och kors sägs påverka olika djur och växter positivt eller negativt. Man kan även tala om negativa och positiva linjer och kors, vilket inte förklarar mer men ger fler möjligheter att justera påståenden i efterhand.

Jordstrålning finns, såvitt vi vet, inte. Om den funnits och påverkat oss så hade den naturligtvis gått att mäta. Slagrutor kan ge utslag lite då och då men det beror endast på den som håller i dem: psykologi, inte fysik.

De som tror på det hela tror även att folk förr visste hur det fungerade, och planerade byggen och vägar efter dem. Belägg för dessa intressanta idéer saknas helt. Många har jämfört med de mystiska krafter som Feng shui sägs beskriva. Bortsett från att ingen av lärorna har mycket med verkligheten att göra så är en annan fundamental skillnad att jordstrålningslinjerna är tämligen svåra (men inte omöjliga) att flytta, medan man i Feng shui säger sig rikta om och flytta runt energierna mest hela tiden.

Namnen kommer från Manfred Curry och Ernst Hartmann som upptäckte ("återupptäckte" enligt troende) respektive linjetyp. Båda verkade i Tyskland i mitten av 1900-talet, och denna moderna vidskeplighet är också särskilt vanlig där. Intressant nog uppfanns själva slagrutorna, så vitt vi vet, i Tyskland på medeltiden.

2014-08-12

Sovjetisk spik

"Vem behöver en sådan stor spik?" "Bry dig inte om det. Huvudsaken är att vi på en gång har uppfyllt planen för spikar." - Är denna skämtbild en illustration av skrönan, eller kanske rentav dess upphov..? (Tack till Johan Kjellberg som ordnade översättningen.)

Det sägs att man i Sovjet satte upp produktionsmål för en spikfabrik: Under de kommande fem åren skulle så och så många ton spik tillverkas. Vilket också gjordes; just så många spikar på ett ton var.

Det var ju inte vad man tänkt sig. Istället sattes målet till ett visst antal spikar. Och även detta mål uppfylldes; just så många spikar tillverkades, pyttesmå och tämligen oanvändbara.

Historien har cirkulerat sedan åtminstone 1950-talet. Det verkar inte finnas några belägg för att den skulle vara mer än ett skämt. Å andra sidan är det inget dåligt skämt ...

2014-08-11

I västerled - del 2

Efter del 1 av 2014 års utfärd kommer här del 2:


Det finns gott om krigskyrkogårdar i trakten, med soldater från olika länder och minst två krig. Den här ligger i Luxemburg och är amerikansk från andra världskriget. Stuket har vi alla sett: En oändlighet av vita kors i många och långa rader, med några monumentala byggnader i fonden. En del gravar får fortfarande blommor. En grav som sticker ut på denna kyrkogård tillhör George S. Patton, Jr.

Här ser det lite annorlunda ut. Vi är fortfarande i Luxemburg och även dessa soldater föll till största delen i Ardennerna vintern 44-45, The Battle of the Bulge. Men denna tyska kyrkogård saknar det vita och rentvättade, det monumentala och stolta. Här är det bara stillhet. Och några gravar som fortfarande får blommor.

Andra världskriget började, som alla vet, 1939. Åtminstone i Europa, närmare bestämt i Polen.

På andra ställen kan man räkna annorlunda. Ryssland är överströsslat med monument över kriget 1941-1945, samma tidsperiod är den intressanta i USA, och det är nog inte så få där som åtminstone tänker sig att det var i juni 1944 som tysken började motarbetas på allvar. Sådan "självisk kronologi" må verka inskränkt men är regel, inte undantag.

I Kina kan man för övrigt räkna med ett sorts världskrig som inleddes 1931, då Japan angrep i Manchuriet.


Efter ordinarie turistmödor blev det några rundor på Eurostand, en mycket stor skjutbana precis på andra sidan franska gränsen. Här några av tygen (en Glock och en S&W 626) samt en del av resultatet på 25 meter.

Det här var något av en chock: Kalibrarna .38 Special och .357 Magnum borde skilja sig någon millimeter men gör det inte.

Det här torde få av er ha smakat eller ens sett. Luxemburgarna tillverkar en del vin men ser till att det mesta sörplas upp inom landet.

Efter Luxemburg begav vi oss till England.


På färjan Dover-Calais finns det "hjälp" för den åksjuke.

Imperial War Museum är stort och nyrenoverat, återinvigningen var för bara några veckor sedan. I atriet hänger några lätt igenkänliga tingestar. Osäker på om V1:an är äkta, säker på att V2:an är det.

Själva byggnaden är etymologiskt intressant: Bethlehem Royal Hospital kallades Bedlam som blev ett substantiv, motsvarighet till "dårhus" och använt än idag om kaos etc. Inte helt opassande för ett krigsmuseum.

Ett otippat utställningsföremål på IWM. Folk fick syn på skrotet, det ser ju inte ut som något särskilt, letade efter den beskrivande skylten och hajade till när de fann den. För det här är en bit av World Trade Center.

2014-08-10

I västerled - del 1

Har varit en del utrikes sen sist. Här följer några blandade glimtar.

Ungefär halva tiden tillbringades i något så exotiskt som storhertigdömet Luxemburg, där vi blev furstligt mottagna.

I århundraden var staden Luxemburg en av världens största och starkaste fästningar. Rivningsarbetet inleddes 1867 sedan dess existens försvårade diplomatin mellan Frankrike och Preussen (för att sammanfatta något oerhört). Kvar blev de delar som inte kan tas bort eftersom de är berg eller så att säga ingår i själva staden, samt några småbitar, relativt sett, här och var som man lät vara för att ge en antydan om hur helheten en gång tett sig (till exempel det fina museet Dräi Eechelen som rekommenderas). Det är därför man här hittar en massiv ansamling av sådana fortifikationer som gör städer på kontinenten pittoreska: torn, murar, kraftiga höjdskillnader etc.

MNHM, förkortad franska för militärhistoriska riksmuseet, ligger i Diekirch, en bit norr om staden Luxemburg (landet är för övrigt snäppet mindre än Gotland, eller betydligt större än jag fått för mig). Byggnaden är inte jättestor på utsidan, men inuti har man ett gammeldags labyrintiskt museum där man knött in så mycket grejor man bara kunnat. Kanske finns här rentav mer prylar än i självaste Imperial War Museum i London.

En modell av ett av tyskarnas hopplösare Wunder Waffen. V3 utgjordes av en mängd småkanoner. Genom att avfyras i följd fick projektilen en fart som man behövt en betydligt kraftigare konventionell kanon till. Granaterna var små, precisionen obefintlig och själva kanonen ett tacksamt byte för flyget. Den enda ort som besköts var Luxemburg. Där måtte eldgivningen, ifall man alls märkte den, ha uppfattats som högst uthärdlig jämfört med allt annat man fick vara med om.


Det blev även ett besök i Verdun en bit bort. Där är det stora minnesåret 1916, då en av det stora krigets intensivaste perioder inträffade just här.

Det ser inte precis ut som ett tak. Men vi befinner oss ovanpå Fort Douaumount, det största, viktigaste och namnkunnigaste i trakten. Här hade man inte velat stå 1916. Notera "tornet" till vänster; en gång låg taket i jämnhöjd med skyttevärnets betong.

Inuti fortet finns en hel stad av tunnlar, fuktiga kammare och schackt. Mycket är för farligt för att vistas i, men det man får besöka räcker och blir över.

Le boyau de Londres är en bevarad löpgrav från 1917. Löpgravar är förbindelser mellan fästningar och/eller skyttegravar och ska inte förväxlas med de senare, som är betydligt större. Syns det att marken runt omkring är lätt kuperad? Den formen, med små kullar och gropar, ser man mest överallt i skogarna. Det är spår av det stora kriget som kommer att finnas kvar mycket, mycket länge.

I markerna finns det även än mer fysiska spår i mängder. Man kan bege sig ut i skogarna och leta splitter, och här är några kulor från en granatkartesch (artilleriets motsvarighet till hagelpatroner) som vi fick i Fort Douaumount.